”Det står inget mellan raderna.” Det sa min svensklärare på gymnasiet.
Jag minns det som att hon sa det flera gånger, men jag vet inte säkert. Och jag minns inte heller i vilket sammanhang det sades.
Hon var en lärare av ”den gamla skolan”, i vit blus och plisserad rutig kjol. Oerhört kunnig på sina områden (som efter vad jag minns involverade klassiska språk) men också väldigt noga med hur saker skulle vara. För henne fick vi lära oss de två första raderna ur Illiaden utantill, för Det Var Sånt Man Skulle Kunna TM. (Utantillärande var annars ganska omodernt i början av 1990-talet, när jag gick gymnasiet.)
Litteraturkunskap var en viktig del av gymnasiesvenskan – jag tror rentav att vi fick separata betyg i svenska, litteratur respektive svenska, övrigt (fast det hette något annat) – och det var sannolikt i detta sammanhang, när det pratades tolkningar och analyser av romantiska 1700-talsdikter eller något annat liknande, som hon sa det. För analysera skulle vi.
Och ändå.
”Det står inget mellan raderna.”
Den där meningen har satt sig hos mig.
För jag håller ju med.
Det står inget mellan raderna.
Och ändå antas vi alltid, rentav uppmanas, att förhålla oss till det som står mellan raderna. Ibland uttalat, ibland underförstått.
Vi ska förvänta oss att folk ska läsa det som står mellan raderna.
Men.
Det står inget mellan raderna. Oavsett att de allra flesta läser in saker mellan raderna.
Så vad menade hon egentligen?
Det vet jag inte. Det är snart trettio år sedan jag hade henne som lärare, så jag kan inte fråga.
Men för mig betyder det, idag, att det bara är de ord och tecken som faktiskt står i texten som jag och läsaren har gemensamt. Det jag inte skriver ut, det jag tycker är underförstått, är sånt som kan vara självklart för mig, men det behöver inte vara det för läsaren. Och läsaren i sin tur kan läsa in saker mellan raderna som inte jag avsett, som jag kanske inte ens kunnat gissa.
Det som folk läser in mellan raderna (både den som skriver och den som läser) kan vara av olika slag. Det kan vara fakta som är så självklara för skribenten att hen tycker de kan utelämnas (men som inte alls är självklara för mottagaren). Eller så uppfattar läsaren en ton eller känsla som den som skrev inte alls avsåg och som egentligen inte alls finns i något av de använda orden.
I skönlitteratur är det förstås fritt fram för läsaren att tolka texten på sitt sätt – det ingår i konceptet och är en del av magin med böcker och läsning. Men det är ändå bra att vara medveten om att det man själv läser in mellan raderna, i ord som faktiskt inte står där, inte är något man kan lasta skribenten för.
För det står inget mellan raderna.