Mest kommenterade inlägg
- Plågsamheten hos ett korrektur — 3 kommentarer
- Gästblogg: Varför skriva spökhistorier? — 2 kommentarer
- Gestaltning — 2 kommentarer
- Tankar om hybridförlag — 1 kommentar
- Lucka 4 hos Fantastikbokklubben — 1 kommentar
mar 10
Jag bestämde mig för att skaffa en youtubekanal ändå.
Inget avancerat, än så länge /till att börja med bara återanvändning av material jag redan har. Men i alla fall.
Om youtube är ett ställe ni hänger på får ni gärna följa.
mar 08
När jag växte upp var mina böcker fulla av flickor och kvinnor i huvudrollerna. Anne på Grönkulla, Kulla-Gulla, Katitzi, Berta, och många många fler. De representerade många olika personligheter, omständigheter, livsöden och förutsättningar. Precis det vi behöver i läsningen.
Men i fantasyn fanns det ytterst få tjejer. Fanns de, så var det ofta i periferin, eller så var de enda tjejen i sammanhang där alla andra var män. Ont om dem var det i alla fall. Vilket egentligen är ganska konstigt: just i fantasyn kan vi ju bestämma premisserna själva.
Så jag fick väl skriva själv, då. Det blev i slutänden i fantasyserie, där huvudpersonen är en tjej som är fjorton när första boken. Och när mina böcker väl kom ut – det tog några decennier – så hade det hunnit bli många fler tjejer i fantasy.
🧙♀️Vilken är din kvinnliga favoritkaraktär inom fantasy?🧝♀️
Idag, på 8 mars, vill jag uppmana och utmana alla som uppskattar fantasy att lyfta fram sin kvinnliga favoritkaraktär. Och passa på att berätta om henne! Är hon gammal eller ung? Vilka förutsättningar har hennes tillvaro? Vad tycker du om med henne? Varför är hon viktig?
(Författare: Självklart är det okej att lyfta någon av dina egna karaktärer!)
Använd gärna taggen #kvinnorifantasy
Du kan läsa vilka tips andra kome med i kommentarerna till inlägget på Facebook respektive instagram.→ Läs resten av inlägget!
mar 07
Fössta tossdan i mass. Överallt serveras det massipantåta. Upprinnelsen till firandet är smålänningars ”särpräglade” (inte mitt ordval) uttal av bokstaven R, speciellt i vissa kombinationer av bokstäver. Som RS.
Så vad är då ett ”normalt”/icke särpräglat uttal?
Jag som skåning tycker att det självklara uttalet av RS är just så: R plus S. Inget konstigt alls.
Men det var inte förrän jag för något år sedan såg någon nämna RS i en uppradning av olika stavningar av sje-ljudet som jag insåg att folk i vissa delar av landet ser sitt uttal av ord som fors (”fosj”) som det normala och utgår från att det är rätt/normalt uttal och inte något dialektalt.
Det enda rimliga svaret är förstås att alla uttalen är lika rätt och normala. Alla dialekter har samma berättigande, och någon egentlig rikssvenska finns inte, åtminstone inte när det gäller talat språk.
Som smålänning på mödernet hade jag hellre firat Småland med en bit ostkaka med hjortronsylt. Men även jag har lyckats lägga beslag på en bit marsipantårta idag – inte säger jag nej när det serveras 🎂→ Läs resten av inlägget!
mar 05
Första kapitlet-podden är en väldigt ny podd. Konceptet är enkelt: En författare från presentera sig och sin bok lite kortfattat, och sedan läser antingen författaren eller programledaren hela första kapitlet i boken.
Varje tisdag släpps ett nytt avsnitt, Ibland tillkommer bonusavsnitt, exempelvis vid bokreleaser.
Jag är med i avsnittet den 5 mars.
mar 05
Vet du inte vad du ska göra i sommar? Gillar du att läsa och skriva? Funderar du mycket kring klimatförändringar? Malmö universitet har en sommarkurs för dig!
”Litteratur och landskap – att läsa och skriva om klimatförändringar” är en fristående sommarkurs på halvfart. Anmälan senast 15 mars.
Läs mer på https://mau.se/sok-utbildning/kurser/kk133a/
”Klimat- och miljörelaterad skönlitteratur kan vara så mycket. Vi tänker kanske främst på moderna postapokalyptiska framtidsdystopier med utplånade städer och döda landskap. Men man kan också ta ett historiskt grepp och läsa skönlitteratur som varit med om att skildra den konkreta påverkan människan haft på klimat, miljö och landskapets förändringar. Under denna sommarkurs på halvfart läser vi några klassiska romaner, anlägger ekokritiska perspektiv på litteratur och landskap, och experimenterar med skrivande som metod för reflektion kring klimatfrågor.”→ Läs resten av inlägget!
mar 03
Det finns fler pappor än Meltas* i mina böcker. En av dem är pappa till Dainas, och han dyker för första gången upp i andra boken Knutar och band (åtminstone är det först då han syns som enskild person, inte bara som en i mängden).
Vi får aldrig veta vad han heter. Han är kung av Illidien, och jag tror nog inte att han skulle tycka att någon borde använda förnamn om honom, mer än möjligen hans fru.
Illidien är ett av många länder som kejsar Aygwidon på olika sätt gett sig på. Hur det hanterades berättar Dainas i bilden nedan. (Nedkortad version av en längre dialog med Ailsa.) Man kan uppfatta det som att hans barn är i fokus.
Andra bilden visar den sida av honom som Ailsa får träffa på, och som den vid det här laget vuxne Dainas har att hantera: den pinsamma pappan. Han som ställer pinsamma och lite för långtgående frågor till en långväga gäst. Han som kommer med märkliga antydningar som samtidigt är så väl uttryckta att man inte riktigt kan ifrågasätta dem, för att det inte går att veta säkert om det är klumpighet, omedvetenhet, eller mycket avsiktliga pikar. Och han har definitivt ingen tilltro till tonårstjejers förmåga att åstadkomma viktiga saker.
”Det är väl ganska uppenbart var jag fått mina fördomar ifrån … och dessutom uttrycker han sig gubbigt så det förslår”, kommenterar Dainas senare.
Dainas skiljer sig på många sätt från sin pappa, men påverkan från pappans världsbild ligger ofta och spökar och tar tid att frigöra sig från.→ Läs resten av inlägget!
feb 25
Apropå det här med att synas och därmed finnas, så funderar jag mycket över det här med mängden olika plattformar i dagens läge.
Att posta på flera olika ställen är inte så väldigt ansträngande egentligen (åtminstone om man inte gör avancerade anpassningar utifrån vad de olika plattformarna vill ha). Men däremot innebär ju varje ställe man postar på att det går åt mer serverutrymme någonstans, och serverutrymme innebär elektronik och el. Resurser. Sånt där som är begränsat.
Och speciellt i dessa tider när allt ska vara film/rörlig bild.
Varje plattform vill helst att du ska posta hos dem, och länkar du in saker från andra ställen är de mindre benägna att visa det (i den mån det alls går).
Jag har funderat på om jag borde lägga upp ett youtubekonto och posta ett urval av mina mest relevanta filmer där, men jag skäms liksom samtidigt över att lägga upp samma saker på ett ställe till. Ånnu större ekologiskt fotavtryck.
(Och jo, det finns plattformar som bygger på principen att man inte ska behöva posta på mer än ett ställe. Men de är nischade, så det är inte där man når ut. Förstås.)→ Läs resten av inlägget!
feb 24
Jag hatar nyhetsbrev. Ni vet den där skiten som fyller mejlboxen och som gör att man missar de viktiga mejlen? Som gör att man lägger mer fokus på att rensa bort meningslösheter än på att faktiskt svara på riktiga mejl?
De flesta ”nyhetsbrev” är förtäckt reklam. Ibland har man klämt in någon viktig info bland all reklamen, som gör att det inte går att slänga rakt av. Andra gånger är det bara reklam rakt av. Då är det i alla fall lättare att slänga.
De nyhetsbrev som verkligen är just nyhetsbrev är ofta alldeles för långa. För många nyheter. För långa nyheter. Och alldeles för ofta inleds de med en svamlig krönika om något totalt ointressant som får mig att tappa intresset direkt.
Jag har själv gjort riktiga, genomarbetade nyhetsbrev i jobbet, på den tiden nyhetsbreven fortfarande var ganska få. Det ligger en hel del jobb bakom. Och som mottagare är risken samtidigt stor att det går rakt i soporna, för att man vill hålla mejlkorgen så tom som möjligt.
Ändå sägs det återkommande, i goda råd till författare och andra som vill ”nå ut” och sälja, att det är viktigt att ha ett nyhetsbrev.
Hallå? Jag vill inte vara irritationsmomentet i din vardag! Och jag vill inte lägga en massa tid på något ingen vill läsa. Dessutom har jag faktiskt inget att berätta i ett nyhetsbrev. Jag vill inte krysta fram nyheter.
Men okej, det jag gör är att jag lite för ofta kräks ur mig reflektioner om stort och smått i sociala medier (och du ser förmodligen bara en del av dem om du följer mig där).→ Läs resten av inlägget!
feb 22
När jag började lära mig engelska i skolan (i tredje klass, 1984) fick jag lära mig att det inte fanns något engelsk ord för syskon.
Vi fick lära oss att bror hette brother och syster hette sister, och att om vi skulle fråga ”Har du några syskon?” så hette det ”Have you got any brothers or sisters?”.
Idag vet jag att syskon heter sibling(s). Det är ett självklart ord, inget konstigt eller ovanligt.
Jag vet inte om ordet sibling har gjort en ”resa” sedan 1980-talet, eller om det var mina lärare på den tiden som inte hadekoll. Jag har inte gjort några efterforskningar i modern engelsk språkhistoria.
Men varenda gång jag hör ordet sibling så tänker jag på att jag under ganska lång tid fick lära mig att ”syskon” var ett av de ord som inte har någon motsvarighet på engelska. Och att det uppenbarligen inte stämmer.
TILLÄGG 24 februari: Läs gärna kommentarerna om mitt inlägg på Facebook och instagram för att få veta mer. Där fick jag bland annat följande intressanta information:
Ordet ”sibling är ett gammalt ord, men slutade användas på 1400-talet, för att sedan börja användas igen 1903.
GONE BUT NOT FORGOTTEN: PERSISTENCE AND REVIVAL IN THE HISTORY OF ENGLISH WORD LOSS (Kapitel 11 handlar om ”sibling”)→ Läs resten av inlägget!
feb 21
Har du gått igenom något riktigt jobbigt i livet? Något som varat under lång tid, där du hela tiden varit under stor press. Där livet varit en konstant ångest, ett mentalt kaos, och du aldrig riktigt kunnat vila och slappna av, för även de stunnder du inte behövt hantera de praktiska konsekvenserna [av vad det nu var] så har oron hela tiden funnits där, i precis allt.
Och sen tar den där perioden slut, i alla fall mer eller mindre. Man ror iland kaoset. Överlever i alla fall. ”Lyckligt slut”, kallas det väl ibland. ”Det ordnade ju sig”, säger folk omkring en. Och sen förväntas man liksom återvända till den tidigare verkligheten, som om nästan inget hade hänt. Lite äldre, lite visare, men i grunden ändå samma person som innan.
Har du varit igenom något riktigt jobbigt så vet du att det inte funkar så. Visst, till vissa delar är man samma person som innan. Och på andra sätt har förutsättningarna ändrats helt.
Ofta ändras ens syn på livet, på vad som är viktigt. Och det kan vara ganska enkelt att förstå för omgivningen.
Det som kan vara svårare att förstå är det som är mindre synligt. Nya skörheter och ömtåligheter. Att man reagerar på saker som ingen förstår varför – för de var inte där, och de förstår inte vad som triggar. Att man plötsligt inte tycker att något är meningsfullt längre, fastän man ”borde” tycka tvärtom. Att man liksom tappat tråden i livet, eller är rädd för allt. Att man behöver hjälp att hitta en ny väg framåt för att inte fastna på den punkten man landade när kaoset omkring en bedarrade.→ Läs resten av inlägget!