Författare: Sanne

Okategoriserade

Traditioner och tidens flöde

Du är nu. I ett kort utsnitt av tiden. Men tiden flödar ständigt, står aldrig still. Och allting omkring oss är i ständig förändring. Även du.

Traditioner är en del av tidens flöde. De strömmar från olika håll och möts i virvlar där de knyts samman, innan de strömmar vidare åt nya håll. De består av droppar av olika ursprung och olika syften. Syftena förändras över tid. Och ursprung beror på när du placerar tidens nollpunkt.

Det är spännande att följa strömmarna bakåt, se hur väven knutits samman av delar från olika religioner och olika kulturer. Den biten kommer därifrån. Den biten fanns före det andra men införlemmades i den religion eller kultur som tog över. Den här biten lever kvar fastän ingen vet var den kommer från. Den här delen finns i olika varianter över stora delar av världen och tycks ha uppkommit parallellt utifrån ett allmänmänskligt behov. Och så vidare. Jag älskar att få veta om hur saker virvlat samman och knutits ihop och fortsatt tillsammans.

Men samtidigt är det oviktigt. Det viktiga är nuet.

Traditioner är i ständig förändring. De formas av förutsättningar omkring oss, i varje tids nu. Brist på mat skapar kreativitet kring hur det man har kan göras festligt. Stort mörker i världen ökar behovet av att lyfta ljuset på de sätt man kan.

Och samtidigt är traditioner beroende av människor. Hur en tradition manifesteras just nu, just här, beror på vilka element som är viktigast för de människorna som är nu och här. Alla tar med de bitar som är viktiga för dem, sina maträtter, sina sånger.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Tonårstjej

När jag var tretton och ett halvt år började jag skriva en bok om en fjortonårig tjej. Jag älskade att läsa. I en del av de böcker jag läste fanns det gott om flickor, men i andra saknades de oftast. Så jag skrev en bok av det slaget där det brukade saknas flickor.

Sedan tog det av olika skäl många år innan det blev en färdig bok, i tryckt format. Men jag är glad för den trettonåriga Sannes skull att den faktiskt blev klar, trots alla hinder längs vägen.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Kalenderljusstressen

När jag var liten brukade min dagmamma ha ett kalenderljus under december. Inte ett tjockt som det på bilden, utan ett normaltjockt.

Jag tyckte det var så fint och stämningsfullt, och jag brukade vara avundsjuk på att de hade och inte vi.

Senare har jag provat – och fattat att det inte är något för mig. Ett ljus som behöver brännas ner precis lika mycket varje dag blir ett stressmoment, och december är redan innan en orimligt stressig månad. Efter bara några dagar blir kalenderljuset ytterligare en sak som ska hinnas ikapp.

Kalenderljus är en sak som bygger på att alla dagar ser likadana ut. Så är det inte i mitt liv. Vissa dagar är helg, andra är vardag. Vissa är stressiga, andra är rent kaos. När det är svårt nog att få äta frukost vill jag inte tända ett ljus jag ska vara rädd att glömma släcka. Det är svårt nog att bränna ungefär lagom mycket på adventsljusstaken varje vecka.

Och det där gäller för mitt liv i övrigt också. Alla dagar är inte lika. Vissa dagar finns det ork och inspiration. Andra dagar handlar mer om att överleva och göra minsta möjliga. Och det gällde i någon mån innan utmattning och sånt också. Olika dagar bjuder på olika sorters förutsättningar. Då kan jag inte ruta in tillvaron på sätt kräver samma av mig varje dag in i minsta detalj. Det behövs luft i schemat.

Därför blir jag stressad av alla saker som ska göras varje dag. Skriv minst fem minuter varje dag.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

En påbylsad finklädd flicka

Det här fotot på en liten finklädd flicka hängde i det rum jag och några författarkollegor stod i på Svaneholms julmarknad. Det syns kanske inte så tydligt på min avfotografering, men min upplevelse är att hon är väl påbylsad *under* de fina kläderna. De vackra kläderna ska synas men är nog för kalla för säsongen. Någon vuxen har sett till att hon ska hålla sig varm.

Det lyfte mig tillbaka till min egen barndom. Jag har vaga minnen av fjärran barndom, av täckjacka (jag tror den var röd?) under lussesärken när jag, mamma och lillebror traskade runt till de närmsta grannarna för att lussa. Det här är i så fall över fyrtio år sedan och hör till den där sortens minnen som liksom inte sitter fast i något annat, bara fladdrar fritt, och som man till slut börjar ifrågasätta.

Huvudpersonen i mina böcker har en barndom som är helt annorlunda mot min och den lilla flickan på bildens. Ailonise har ingen som ser till att hon håller sig varm, ingen som bryr sig om henne på det viset. Hon kallas inte ens för sina riktiga namn, för människorna omkring henne tycker de namnen är fisförnäma och ogudaktiga; istället kallar de henne Nanna.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Ensam i myllret

Centrala Malmö, fredag strax innan kl 17. Jag har nyss lämnat kontoret och är på väg hemåt. Trött. Arbetsveckan är slut, nu får jag åka hem.

Folkmyllret omkring mig är istället på väg ut i fredagskvällen. Köar till barer och restauranger, eller rör sig i raskt tempo, i sällskap med andra, mot något lockande mål. Uppsluppna, glada, sociala.

För ett kort ögonblick känner jag mig som flickan med svavelstickorna.

Jämförelsen är förstås bisarr och väldigt fel. Jag har kläder, mat, ett uppvärmt hem.

Och ändå … Känslan av att jag står utanför och tittar in på något de har och jag saknar. Sammanhang. Gemenskap. Ork att ta sig för saker.

Jag skulle förstås sannolikt inte vilja vara med dem heller. För ointresserad av att umgås över mat och starka drycker när det inte finns andra gemensamma nämnare. Det tyngsta skälet till att jag saknar umgänge är förmodligen att jag är för … kinkig? Det behöver ge mer än det tar, annars är jag inte intresserad. Att jag är konstig och utmattad bidrar förstås ytterligare. Men ändå. Jag har mig själv att skylla.

Jag har accepterat sakernas tillstånd. Jag är hellre själv än i fel sammanhang. Men det hindrar inte att jag ibland avundas. Ibland önskar att jag hade sammanhang. Umgänge. Människor som jag kan vara mig själv med och ha ut något av att träffa, och på så nära håll att jag skulle orka bry mig.

Så vandrar tankarna vidare till skrivandet. Till att skriva om det man önskar man hade kontra att skriva om smärtan i det man (inte) har.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vi som lever nu vet inte hur det slutar

Man vet inte förrän i efterhand hur något slutar. Eller ens när.

Det där funderar jag ofta på.

Man är själv så fast i de förutsättningar man själv lever i, och det är samtidigt så lätt att glömma bort att man är det. Fast.

Om man exempelvis tänker på någonting som hände under andra världskriget, låt säga 1944, så tänker jag lätt ”Ja, men då var det ju bara ett år kvar av kriget”. Som att jag på något vis tycker att det borde varit betryggande för människorna år 1944, att veta att det bara var ett år kvar av kriget.

Och sen kommer den, efter ett kort tag: insikten som är nån sorts bakvänd aha-upplevelse: Människorna år 1944 visste inte när kriget skulle sluta. Vilket ju är fullkomligt självklart egentligen. Men när man levt hela sitt liv efter världskrigen, så är det ibland som att åren för när de där krigen började och slutade är något förutbestämt, som människor i alla tider måste ha vetat om.

Men framtiden vet vi inte hur den blir. Och vi vet inte heller hur nutiden hade sett ut om en del av de saker som hände inte hade hänt.

Om jag inte hade känt att jag behövde jobba med miljö, så hade jag kanske skrivit klart mina böcker tidigare. Då hade böckerna blivit väldigt annorlunda mot vad de blev. (Kanske inte den första men resten.)
Om inte min man hade dött så hade böckerna sannolikt inte blivit klara än. För då hade jag fortsatt att ägna mig åt andra saker ett bra tag till, och plockat upp bokskrivandet när barnen flyttat hemifrån.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Stampar på samma fläck

Ibland känns det hopplöst. Tröstlöst.

Igår sorterade jag bland gamla papper på jobbet. Jag har jobbat med miljöfrågor i hela mitt yrkesverksamma liv. I en tidskriftssamlare hittade jag en mapp med anteckningar från en kurs i klimatkommunikation jag var på 2005. En snabb genombläddring sa mig att det lika gärna kunde varit en kurs idag, 2023. Vi står och stampar. Ett steg framåt, ett steg tillbaka, oftast inga steg alls.

Ibland känns det som att jag lika gärna kan ge upp. Att det hade varit bättre att ägna livet åt något jag ville för min egen skull än åt att försöka rädda världen. Jag kunde ha ägnat mig åt skrivandet på en annan nivå till exempel.

Jag slängde anteckningarna i pappersinsamlingen. Men jag kommer ju att fortsätta jobba med miljöfrågor ändå. För att jag är dålig på att ge upp. För att jag inte vet något annat. Och av gammal vana.

Och man vet ju inte hur saker slutar förrän i efterhand. Det finns fortfarande en möjlighet till ett ”lyckligt”, eller i alla fall inte helt olyckligt, slut.

Och om inte, så behöver vi tro på det för att orka fortsätta.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Jodå, jag har snöerfarenhet

Det är lätt att tänka att när jag skriver om snö i mina böcker så är det bara hittepå, inget jag har egen erfarenhet av. För jag bor ju i Skåne.

Må vara att vi inte har långa vintrar, men ibland slår de till. Här ute bland åkrarna blir vi ibland insnöade.

Den här gången trodde jag vi skulle slippa den sortens problem. Det har inte snöat (mer än enstaka flingor) på flera dagar, snön är tung, och nu är det plusgrader. Men idag blåser det. Och snön förflyttar sig, i sidled, längs marken. Fyker.

När jag körde iväg för att lämna ett barn i morse gick det att köra förbi vårt hus, även om det var ganska mycket ditfykt snö. När jag kom tillbaka tjugo minuter senare körde jag fast. Visst, det är lite uppåtlut åt det hållet, men framför allt var det mycket snö som flyttat sig dit.

Det tog mig en bra stund att skotta loss bilen så jag kunde köra in den på en alternativ plats. Nu, några timmar senare, syns inte ett spår efter mitt skottande.

Och … jag älskar snön. Det är något magiskt med den drivande snön, hur den rör sig över marken i svepande mönster.

@forfattarsanne

Det är lätt att tänka att när jag skriver om snö i mina böcker så är det bara hittepå, inget jag har egen erfarenhet av. För jag bor ju i Skåne. Må vara att vi inte har långa vintrar, men ibland slår de till. Här ute bland åkrarna blir vi ibland insnöade.

→ Läs resten av inlägget!
Okategoriserade

Snön som inspiration

Snön inspirerar till att skriva. Och samtidigt leder den till frustration. För hur jag än försöker så kan jag, med mina futtiga små ord, aldrig fånga hela den magiska känslan av snön, den stora vidden och de små detaljerna.

Samma sak med foton: de blir bara ett utsnitt av ögonblick, antingen detalj eller helhet, som aldrig förmedlar känslan av att vara mitt i det pågående snöfallet.

Ändå tycker jag att mina skrivna ord är bättre på att fånga helheten och komplexiteten än vad bilderna är.

Och kanske är det därför jag fortsätter att skriva. För att snön väcker magin och behovet av att beskriva i mig. Trots frustrationen över att aldrig riktigt lyckas och melankolin som snön väcker i min själ.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Det är något magiskt med snö

Den första riktiga snön faller utanför mina fönster. Och ja, det är något magiskt med snö, framför allt med den fallande snön, snöflingorna som befinner sig i luften och påverkar hela rymden (som i utrymmet) omkring oss. Ljuden förändras. Ljuset blir ett annat. Färgskalan dämpas och består av nyanser av vitt, blått och grått, brutet av bruna trädstammar.

Det händer något med själen av det där. Ett nytt rum öppnar sig. I morse kunde jag, trots att jag var ledig, inte somna om, för att ljudet, ljuset och känslan av snön därute väckte något särskilt inom mig.

Och så finns det en trygghet i snön. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan, men nu tar andra krafter över som inte jag rår över. Det har en av stressande effekt på en orolig själ som min.

@forfattarsanne

Den första riktiga snön faller utanför mina fönster. Och ja, det är något magiskt med snö, framför allt med den fallande snön, snöflingorna som befinner sig i luften och påverkar hela rymden (som i utrymmet) omkring oss. Ljuden förändras. Ljuset blir ett annat. Färgskalan dämpas och består av nyanser av vitt, blått och grått, brutet av bruna trädstammar. Det händer något med själen av det där. Ett nytt rum öppnar sig. I morse kunde jag, trots att jag var ledig, inte somna om, för att ljudet, ljuset och känslan av snön därute väckte något särskilt inom mig. Och så finns det en trygghet i snön. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan, men nu tar andra krafter över som inte jag rår över.

→ Läs resten av inlägget!