Författare: Sanne

Okategoriserade

Spända muskler är mitt grundtillstånd

”Du är så spänd!” säger massören.

Det säger hon varje gång. Det är nog fyra gånger jag varit där nu, sedan i somras.

Jag upplever inte att jag är mer spänd än jag brukar. Och jag går hos massör regelbundet, även om jag inte gått hos henne tidigare.

”Din nacke och din rygg. Så stela. Så hårda. Som sten. Har du inte ont?”

Nej, det har jag inte. Peppar peppar, för tillfället har jag faktiskt inte ont någonstans. Mer än möjligen i själen. Men min kropp behöver regelbunden massage. Det har den också fått för det mesta under de senaste tjugofyra åren.

Och ja, jag har nog en hel massa spänningar. Men det är inget jag tänker på. Det är det normala för mig.

Kanske är det i grunden en kompensation för den överrörlighet vården alltid hävdar att jag har, fastän jag själv inte upplever det så. Det är nog också en effekt av att jag liksom alltid parerar att det ”civiliserade” sättet att sitta inte är det som min kropp är bekväm med.

Och så har min kropp en vana av att lagra oro, stress och ångest i musklerna. När det finns någon skadad eller irriterad muskel dras det dit. Om inte, så sätter det sig i hela kroppen.

Utöver det sitter det nog rätt många ogråtna tårar undangömd i muskelspänning. Sorg och saknad, kan vi kalla dem. Tårar som liksom inte är så stora att de *måste* släppas ut, de blir till spända muskler.

Ja, och har jag ett stillasittande jobb vid dator där jag ofta är ganska fokuserad.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Julmarknadserbjudande på nätet till 18 december!

@forfattarsanne

Det är fyra veckor till julafton. Julklappstider. Julmarknadstider. Många indieförfattare – författare som ger ut på små förlag, hybridförlag, eller ger ut själva – står många av helgerna fram till jul på olika julmarknader i hopp om att sälja några böcker. Men vi är också bara vanliga människor. Bokskrivandet är för de flesta av oss något vi gör på vår fritid. Säljandet på marknader blir ytterligare en sak som ska hinnas med. Jag är en ensamstående mamma med sviter av utmattning. Jag ägnar helgerna åt att inte hamna ännu mer efter med disk och tvätt och åt att hjälpa mina skoltrötta ungdomar att orka med allt som ska hinnas klart innan terminen är slut, trots att energin är låg så här års. I bästa fall ska jag försöka hinna fixa lite julstämning innan den 24 december. Jag har varken tid eller ork att stå på julmarknader. Men jag har skrivit böcker, och de är utgivna. Tryckta. Jag har inte gjort det för att lådorna med böcker ska stå och samla damm, jag har gjort det för att jag vill att de ska bli lästa. Därför kommer jag att ha ett virtuellt julmarknadserbjudande de kommande veckorna: 100 kronor per bok. Frakt tillkommer med 66 kronor för en bok och 85 kronor för 2-3 böcker. Erbjudandet gäller t o m 18 december. Nej, jag kommer inte att bjuda på frakten. Det är nämligen den enda kostnaden jag själv inte kan styra över. Ja, 100 kronor per bok är löjligt billigt. Billigare än vanliga marknadspriser.

→ Läs resten av inlägget!
Okategoriserade

Verklighetsflykt och brist på äkta vara

Jag känner ett desperat behov av verklighetsflykt. Att försvinna bort till något annat. Att fylla tomrummet efter det som inte längre finns.

Det är förstås mörkret. Årstiden. Bristen på dagsljus.

Men det är också sju och ett halvt år utan honom. För var dag som går längre och längre tid i ensamhet. Ett liv utan någon annan som sitter i soffan om kvällarna. Utan någon självklar att göra saker med. Att dela ansvar och drömmar med. Att öppna min själ för och få gensvar av. Att dela närhet med, på alla tänkbara plan.

Magi och verklighetsflykt behövs alltid för att överleva så här års. Behovet blir större ju mer tomhet och saknad tillvaron bjuder.

Behovet av verklighetslykt var ett av skälen till jag plockade upp mitt bokskrivande när älsklingen hade dött. Bristen på själslig närhet färgade av sig på berättelserna, påverkade deras utformning, även när jag försökte hålla distansen.

Nu har det gått flera år sedan jag skrev på allvar. November 2023 är fylld med vardag av ett förhållandevis fungerande slag men med för mycket tråkiga måsten jag aldrig hinner ikapp.

Jag skulle behöva tid för verklighetsflykten. För att skriva min egen verklighetsflykt. För att fylla tomrummet efter honom. Fly tomrummet.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

För långsam

Jag är nog generellt en långsam människa. I alla fall när det kommer till skapande.

Eller … kanske inte långsam? Men oftast är mina idéer liksom hyfsat stora. Mitt skapande vill bygga en helhet, där genomtänka saker sitter ihop på ett någorlunda genomtänkt sätt. Både det övergripande paraplyet och de små detaljerna. Och det gäller för det mesta jag tar mig för, åtminstone om jag inte mycket avsiktligt bestämt mig för att inte göra så av någon anledning. (Kan vara tidsbrist eller brist på ork eller en mycket tajt deadline.)

Det gäller husrenovering. Textskrivande (japp, böcker!). Och filmer.

När tanken först väcktes på att göra filmer kopplat till mina böcker (troligen av förlaget?) så gjorde jag genomtänkta saker. Valde bilder med omsorg. Försökte säga något med texterna. Hittade musik som stämde med den sinnesstämning jag önskade. Så där som jag funkar. Nytt medium, nya möjligheter – svårt, men kul!

När jag sedan hade gjort de första filmerna la jag ut dem både på instagram, facebook och tiktok.

Instagram har de trots allt funkat okej på. Inte bra, men inte urkast.
På facebook (där de automatiska rekommendationerna jämt säger att jag ska göra reels) får de ytterst få visningar och reaktioner. Och på tiktok .. ja, kolla antalet visningar på mina fästade genomarbetade filmer!

För det är inte sådana filmer man ska göra. Det ska vara extremt kort (alternativt oerhört långt med någon som pratar hela tiden medan de gör en märklig misslyckad tårta), med samma musik som alla andra använder, och helst gjort på samma tema som alla andra gör.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Älskade bibliotek

⚪️Idag är det Circular Monday. Och därför vill jag passa på att lyfta biblioteken!📚

Målet med Circular Monday är att vi ska konsumera mer cirkulärt istället för linjärt. Alltså, istället för att köpa, slita och slänga så ska det vi konsumerar användas fler gånger på vägen och förhoppningsvis aldrig bli sopor. Det handlar om att om möjligt hyra eller låna istället för att köpa, om att laga saker som går sönder istället för att slänga, att sälja vidare det man själv inte längre behöver, och så vidare.

Och i detta sammanhang är ju bibliotek alldeles fantastiska!

📚Ett enda exemplar av en biblioteksbok kan läsas av många människor
📚Biblioteksboken tar bara plats hemma hos dig så länge du lånar den – vilket är en stor skillnad mot om du skulle köpa alla böckerna
📚När biblioteket tycker att boken har gjort sina biblioteksår så säljs den sannolikt billigt på gallringsutförsäljning och kan glädja någon som annars inte skulle ha råd att köpa böcker
📚Och så är det himla fint att vi som samhälle har saker tillsammans! För så är det ju med bibliotek.

Och jag som författare? Ja, en såld bok är en såld bok, även om den blir såld till ett bibliotek. För den som skrivit populära böcker om lånas ut mycket så tillkommer dessutom biblioteksersättning (men så poppis är inte mina böcker).

Du som läsare kan dessutom påverka vilka böcker biblioteket köper in. De allra flesta bibliotek har möjlighet för sina ”kunder” att lämna inköpsförslag, ofta genom att du loggar in på bibliotekets webb och fyller i ett formulär.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

I en källare under ett köpcentrum

Inatt drömde jag om er, kära författarkollegor på instagram.

Jag drömmer mycket för tillfället. Sådana där långa drömmar, som spänner över lång tid och binder ihop saker på helt ologiska sätt. Flr det mesta minns jag typ inget av drömmen när jag vaknar.

Den här gången var drömmen borta när jag vaknade men kom tillbaka efter en stund.

Av någon anledning hade jag för första gången fått en plats (eller fattat att det fanns platser) för indieförfattare (hybrid- och egenutgivare) i lokaler där man kunde sitta hela dagarna. Massor med enkla bord i rader i en stor lokal, där man kunde sitta hela dagen och skriva.

Efter att ha gått vilse några gånger i rad insåg jag att det fanns flera sådana lokaler bredvid varandra. I en ologisk ordning. I typ halvt källarplan i ett köpcentrum eller liknande.

Det fanns saker att äta också på vissa tider.

Jag lyckades aldrig ta reda på om det kostade något att vara där eller inte. Det oroade mig.

Och som i alla drömmar så såg mina redan utgivna böcker fel ut. Fått fel utsida, fel titel, fel layout och så där. Till och med märkliga benämningar (utan riktig titel i den märkliga katalog eller tidning som fanns över vad alla som satt där hade skrivit).

I slutet av drömmen fick jag veta att det tydligen var en massa av de andra författarna som var nyfikna på min första bok, så jag skulle ta med mig en massa böcker nästa dag. Det var kul men samtidigt jobbigt (böcker är tunga att släpa med på bussen).→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Hur ser en människa man aldrig träffat ut?

För tillfället är det mycket prat och skriverier om språkrörsvalet i miljöpartiet. Varje gång den ena kandidaten nämns tänker jag på en persom jag kände via twitter och de åsikter hon hade om den här kandidaten.

Det här är inte ett inlägg om språkrörsvalet. Det här är ett inlägg om en vän jag inte vet hur hon ser ut.

Det här är flera år sedan. Jag är inte kvar på twitter. Jag minns inte vad hennes twitternamn var (och har ingen aning om vad hon hette på riktigt). Jag tror aldrig jag sett någon bild på henne och vet absolut inte hur hon ser ut. Jag kan inte ens riktigt dra skiljelinjen mellan henne och andra jag umgicks med i samma veva och sammanhang. Jag har inga ord som är relevanta för att beskriva henne. Minnet av henne är alltför undflyende för att kunna teckna med specifika ord.

Ändå finns hon där. Och minnet av henne är mer än hennes åsikter om en nutida språkrörskandidat. Minnet av henne har någon sorts form, struktur och innehåll, även om alltsammans är för vagt för att sätta ord på. Det är nog rentav så att jag skulle förstöra minnet om jag försökte använda ord.

Men jag tyckte om henne, så mycket vet jag.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Ja till monster, magi och mysterier!

Kulla-Gulla var, som jag minns det, den första bokserie jag verkligen fastnade i. Sannolikt läste jag om böckerna en hel massa gånger.

Att läsa Kulla-Gulla var också något att bli hånad för. Historien var på sitt sätt banal: fattig föräldralös flicka visar sig vara barnbarn till den rike patron. Ovanpå det var Gulla en snäll och duktig flicka med ett brinnande rättvisepatos och en ambition att förändra världen till det bättre för så många som möjligt. Sagomässigt. Orealistiskt. Fånigt på alla möjliga vis enligt omgivningen.

Likväl är vi många flickor (men kanske inte så många pojkar?) som vuxit upp med Kulla-Gulla som sällskap. Och som bekant ses ofta saker på ett annat sätt av nästa generation – och i nostalgins ögon.

I en ledare i GP kunde vi häromdagen läsa att ”Monster, magi och mysterier. Det är vad våra barn erbjuds.”. Det är tydligt av texten att detta inte är bra. Och, framför allt, det var bättre förr. När barnen läste Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla, Katitzi, Lilla huset på prärien, Godnatt Mister Tom, och En liten prinsessa. (Ja, på den tiden handlade nästan alla de älskade böckerna om barn som var föräldralösa eller på annat sätt hade det eländigt.)

Jag läste också alla de där böckerna och älskade dem. Men jag läste också böcker som C S Lewis böcker om Narnia, Edith Nesbits böcker (med utgångsläge i England från hennes tid men fulla med magi och tidsresor) och Maria Gripes fantastiska böcker, fulla med övernaturliga inslag.

”… det var inte tidsresor och magiska portaler som öppnade tillvaron för mig”, skriver GP:s ledare.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Pappaminnen på fars dag

Så här berättar Ailonise i Lysande klot tvenne:

Jag hade förstås alltid vetat att jag hade en pappa någonstans. Men jag hade inte haft några höga tankar om honom. När jag var liten hade det viskats och spekulerats överallt omkring mig om vem som kunde vara min far. Folk antog att han var någon okänd förbipasserande, och det förstod man ju hurdan han var. En slusk, en dålig människa var han, det kunde vem som helst räkna ut. Och mor min var knappast utan skuld hon heller. En liten oäkting var hon, flickebarnet Ailonise. ”Horunge” var det många som klämde till med.

Med åren hade skandalhettan minskat och det hade blivit tyst om saken. Men jag hade själv trott ungefär detsamma som alla andra. Jag hade tagit för givet att min far var en människa utan samvete, som aldrig tänkt på följderna av vad han gjort. Hur hade han annars kunnat låta mig vara kvar på det där hemska värdshuset? Inte för att jag var unik, det var inte direkt ovanligt med fäder som aldrig hörde av sig. Men jag hade så gärna velat, jag önskade att jag kunnat tro att han var annorlunda. Och för bådas vår skull brukade jag önska att han var död. Det var det bästa försvar jag kunde ge honom, och i praktiken var jag ju ändå föräldralös i vilket fall.

📚📚📚

Så hur är det, var hennes pappa en slusk, en människa utan samvete? Du får veta mer om du läser böckerna om Elsinorien.→ Läs resten av inlägget!