” … trollbindande saga för vuxna med mix av en krönika, en släktsaga.”

”Hon försöker hitta en plats i denna värld, som ändå är rätt så ny för henne, och även finna en mening med sitt liv, detta skulle man kunna säga är ändå ett slags mål i denna bok. Med detta så betyder det att all vikt på handlingen läggs på karaktärerna, vilket gör att vi får en djupare bild om vem hon är och hur hon även i denna utvecklas.

Ändå om uppbyggnaden av denna skiljer sig en del från första boken så känner man igen sig när det kommer till berättarspråket, som är målande och lätt att ta till sig. Så författaren håller sig trogen när det kommer till stilen. På tal om språket så får man se här att författaren klarar av att berätta vardagslivet i huvudkaraktärens liv på ett sätt som känns levande och man lever sig lätt in i hennes tillvaro samt att världen målas upp på ett sätt som gör att man verkligen får en klar bild framför sig.

Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en fantasyberättelse som är lugnare och mera harmonisk i sitt berättande. Det är som en trollbindande saga för vuxna med mix av en krönika, en släktsaga.”

@hakans.hylla har recenserat Knutar och band. Ovanstående är ett utdrag ur recensionen.

Håkans recension av Knutar och band (hakanshylla.blogspot.com)Läs resten av inlägget!

Mellan raderna

Det
står
inget
mellan
raderna.

Många människor ”läser in saker mellan raderna”. Det betyder att de uppfattar saker som inte står i texten. De kan uppfatta att den som skrivit texten antyder något eller har en viss ”ton”.

De läser saker som inte står där.

Ibland kan det förstås vara så att läsaren läser in saker som den som skrev ville att läsaren skulle läsa in. Det kan hända oavsiktligt, om läsaren och skribenten har liknande sätt att tolka, eller om skribenten har lärt sig vad olika läsare kan tänkas läsa in och sedan använder det i sitt skrivsätt. Beroende på målgrupp kan författaren i så fall göra olika val: vänder jag mig till läsare som läser det som faktiskt står där eller som läser in mer?

Som författare är det förstås en fördel om man i varje situation kan förutse hur olika personligheter, neurotyper, m.m. kan tänkas uppfatta en text, vad de kan tänkas läsa in mellan raderna, etc.

Men i vanligt vardagsliv tycker jag rimligen att den som läser in saker mellan raderna själv behöver vara medveten om det – eller i alla fall inte lägga skulden på den som skrivit något och faktiskt inte alls skrivit något mer än just det som står där.→ Läs resten av inlägget!

Banal

Banal. Det hör till det man helst inte vill vara, och man vill inte att det man skriver ska klassas som banalt.

Ordet banal i Svenska akademins ordbok.

Och samtidigt som den förklarande texten i SAOB nämner ord som alldaglig och intresselös, så förknippar jag snarast ordet banal med något som innehåller lite för mycket, exempelvis av känslor, eller något baserat på en klassisk typ av berättelse, som någon saga, full av klassiska element avsedda just att väcka känslor. Eller som en tv-såpa med nya avsnitt varje dag, där alla ständigt pendlar mellan känslornas ytterligheter.

Är man rädd att klassas som banal blir det lätt att man håller tillbaka på allt som skulle kunna uppfattas så. Och då är risken att det istället blir tråkigt av den anledningen.

Det knepiga är ju alltid balansgången. Om något går hem hos många så har det ju uppenbarligen något många uppskattar. Känslor är viktiga och ska inte fösas undan. Det viktiga är att hitta nyanserna, vinklingarna och greppen som gör att den banala berättelsen samtidigt blir unik. Kombinera det allmänmänskliga med det som är just ditt. Alternativet är ju att vara svår och otillgänglig, nåt som bara en liten skara orkar läsa.

Tar vi bort allt som någon kan klassa som banalt tror jag helt enkelt våra berättelser blir ganska ointressanta.

💕

Hur ser du på det banala? Läser eller skriver du banalt?→ Läs resten av inlägget!

”Vi lever i ett för snabbt samhälle”

Det som stressar mig mest när det kommer till bokförsäljning är tiden. Tiden sen mina böcker kom ut.

Det är nu i runda slängar två och ett halvt år sedan min första bok släpptes. Drygt ett år sedan den tredje.

Innan böckerna släpptes hade jag ingen tanke på tidsaspekten. Jag tänkte mer att man släpper böckerna, och när de är släppta så finns de och kan säljas. Ingen egentlig bortre tidsgräns liksom.

I början gjorde jag några försök att kontakta bokhandlare på ställen jag har koppling till. Utan något egentligt gensvar. Men jag tänkte att det där kan jag ta efter hand.

Senare läste jag en kommentar från en av de stora bokhandlarna, i den stora författargruppen på facebook, skriva någon kommentar om att en bok bara är ny och intressant de första månaderna.

Och ja, det har hämmat mig. Varför ens försöka ta kontakt med bokhandlare om signeringar eller annat om de redan tycker mina böcker är passé?

Allt eftersom tiden gått har jag ju också fattat att det är så det funkar på alla arenor. De flesta bookstagrammare läser nästan bara nyutgivna böcker. Alla tävlingar och omröstningar om bästa bok i olika sammanhang handlar om det som är utgivet senaste året.

För mig var det verkligen en överraskning hur kortlivade böcker verkar vara nuförtiden. De allra flesta böcker jag läste under min uppväxt var ganska gamla eller jättegamla, med dagens perspektiv. Jag har väl inte riktigt hängt med, och hade inte fattat hur fruktansvärt bråttom det skulle vara precis när en bok släppts.→ Läs resten av inlägget!

Matta och tofflor

Den första bilden visar en matta. Den andra visar ett par tofflor. Båda delar självklarheter sedan tidig barndom för mig.

Okej, på den lokala dialekten sa man snarast ”tollor”, i alla fall de som pratade lite bredare. Men ändå.

Och jag visste ju, åtminstone med tiden, att man kunde förtydliga och specificera. Trasmatta. Trätofflor. Och parallellt med det förstod jag att det fanns andra varianter. Som heltäckningsmattor, som försvann allt mer och som ju egentligen inte riktigt var mattor, snarast golv.

En matta var i grundutförande en trasmatta. Tofflor var i grunden trätofflor.

Jag är osäker på när det föll på plats att det som var självklart för mig inte var det för andra. Kanske hade jag hunnit bli vuxen?

Vi har alla våra egna referensramar. Och vem som har ”fel” eller ”rätt” är egentligen inte så viktigt i sådana här fall (även om en del kan ha ständigt pågående ”bråk” om vad som är ”rätt” ordning på en ost- och marmeladmacka). Men när vi ska kommunicera med andra behöver vi vara medvetna om att det som är självklart för oss själva inte behöver vara det för andra. Vi behöver ha ett intresse för att våra självklarheter kan skilja sig åt. Annars kommer vi att prata om varandra, missförstå varandra och bli arga. Den som utformar en blankett eller en informationstext behöver tänka igenom vad det finns för öppningar för missförstånd.

Vi som skriver skönlitterärt behöver också förhålla oss till det här. Uppfattar alla läsare samma sak när jag beskriver en miljö eller gestaltar någons reaktion?→ Läs resten av inlägget!

Dokumentären döttrar

Döden kommer i så många olika former.
Och sorgen kan ha stora likheter trots att omständigheterna är så olika.

Vissa människor betyder så mycket för en fastän man egentligen bara befinner sig i periferin av deras sfär. Carolina var en sån person. Centrum i det sammanhang som fick mig att växa och leva ut, där jag var lycklig och där jag träffade han som tids nog blev min man.

”När ett universum går under utan att uppslukas av jorden.” Så beskrev jag det två år efter att hon dog i en bloggtext. Det var så ogreppbart att hon var borta men världen fanns kvar.

Sex år efter Carolina dog min man. Han som jag träffat just i Brekille.

Omständigheterna kring hans död var så annorlunda från hennes.
Ändå känner jag igen mig i så mycket när jag ser dokumentären om hennes döttrar.

Och det är väl själviskt på nåt vis … men jag är liksom också glad att Carolina, som jag i efterhand önskar jag hunnit – vågat? – lära känna lite mer än jag gjorde, på något vis får finnas kvar lite till i världen just genom den här dokumentären. Att jag får lära känna henne lite till.

Döden är så slutgiltig. Och efter att min man dog så finns den liksom alltid med i min tillvaro, i mina val och prioriteringar. Jag lever. Jag kan välja att ge ut böcker för pengar jag råkar ha, för att det känns viktigt för mig, för att det hör till sånt jag vill hinna i mitt liv.→ Läs resten av inlägget!

Jantelagen och engelskan

En fråga som dyker upp då och då i ett sammanhang jag nyligen lämnat* är den om att själv skriva på engelska eller översätta sin bok till engelska.

Det ständigt återkommande svaret från tongivande personer är att det kan man inte. Att ingen som inte själv är född och uppvuxen i landet och fått språket med modersmjölken kan skriva tillräckligt bra på ett språk i litteratursammanhang.

Oavsett om du sedan tidig barndom här i Sverige är i princip tvåspråkig.
Oavsett om du bott i landet ifråga i många år.
Oavsett … faktiskt vilka argument som helst.

Du ska fan inte tro att du kan något.
Du ska fan inte tro att *någon* kan något.
Och saker ska alltid göras på precis det sätt de alltid gjorts.

Jag bara kom att tänka på detta idag när jag återigen läste om någon som gjort precis detta: översatt själv. Med framgång. Inte från just svenska den här gången, men det är irrelevant.

Det relevanta är det eviga nedtryckandet i skorna.

Visst, alla kan inte. Men när du träffar på någon i ett internetforum för första gången kan du inte bedöma personens förmåga och kompetens på en kort fråga. Så gör då inte det! Personen ifråga kanske är långt mer kompetent än du nånsin kommer att bli.

*Ni som vet vilken grupp jag menar, ni vet.→ Läs resten av inlägget!

Kreativitetens gränser

För ett tag sedan skrev jag om kreativitet, om vad det är och möjligen vad det inte är. Men jag tror jag glömde nämna gränser.

Nej, just det: en viktig del i kreativiteten är att den inte har några självklara gränser. Det är jag själv som bestämmer begränsningar och förutsättningar. Vad som ska blandas, vad som ska renodlas, vad som ska utforskas och vad som ska låtas bli.

Ja, självklart finns det gränser. En sorts gränser handlar om hänsyn, respekt och omsorg om andra – inte bara människor. En annan gräns handlar om ekonomi: de ekonomiska resurser man har att tillgå avgör till viss del de kreativa möjligheterna.

Men om vi för stunden bortser från dessa sorters begränsningar, så är det jag själv som bestämmer över min kreativitet. Kreativiten handlar om att jag använder mina idéer och min inspiration till att skapa. Det handlar om att bejaka mig själv och följa mina vägar. Det är möjligheten att göra enligt mitt huvud – inte enligt det som någon annan bestämt – som får mig att må bra av att vara kreativ.

Det innebär samtidigt att jag på någon nivå är om inte naken så i alla fall väldigt oskyddad där mitt i kreativiteten.

Och när någon annan då tar sig rätten att bestämma hur min kreativitet ska se ut så sårar det. När någon tycker att jag inte får sjunga en folkvisa när vi ska öva på att stå på scen, för det är en musikalutbildning – välj hellre en disneysång för det tycker vi andra passar bättre.→ Läs resten av inlägget!

Lunchens pris

Ett par dagar i veckan jobbar jag i Malmö. Då tycker jag det är trevligt att gå ut och äta lunch. På det sättet blir det mat jag inte skulle laga hemma.

Men det är dyrt. Det svider lite varje gång, kanske allra mest utifrån det väl inlärda medvetandet om att man ska hålla i pengarna. Jämfört med att äta något hemma känns det hutlöst!

Samtidigt vet jag att priserna många gånger är lågt satta. Det jag betalar för lunchen ska ju inte bara bekosta råvarorna. Det är hyra på ett bra läge, trivsam och funktionell inredning, el, värme och vatten, och framför allt lön till både den som lagar maten och servar mig. Klart som sjutton att det kostar!

Resten av veckan jobbar jag hemifrån. Då blir lunchen det jag råkar ha hemma. Ibland en fryst färdigrätt, ibland rester. Men ganska ofta blir det en liten stunds matlagning. Något enkelt, men lite tid tar det ju. Och det genererar disk, som jag förr eller senare måste ta hand om. Maten blir förhållandevis billig, men den kostar genom att äta upp min lunchlediga stund.

Ja, man kan göra lunchlådor för hela veckan också. Stå några timmar på söndagen och fixa. Också fritid som försvinner.

Ofta känns det som att den allmänna strömningen i samhället är att vi ska komma undan ”bådadelar”: Vi ska helst inte betala för mer än råvarorna men heller inte behöva lägga tid på matlagningen. Misslyckas vi med det så är vi kassa.

Men skulle vi lyckas med ovanstående ekvation, eller ens komma i närheten, så är det ju alltid någon eller något annat som kommer i kläm.→ Läs resten av inlägget!

Mässor, marknader och festivaler

Det som är jobbigast med att ha gett ut böcker är att man ska sälja dem.
Jag ser ”kollegor” som är ute och visar upp sina böcker i alla möjliga sammanhang, igen och igen och igen. Mässor och marknader och festivaler av olika slag, i en aldrig sinande ström. Långt borta och nära. Sammanhang där böcker har huvudrollen, evenemang med teman som knyter an till boken, och stora evenemang där böcker är en udda fågel.

Och jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte är med på mer sånt.

– Kommer du till …?
– Ska du vara med på …?

Nej. Nej, det ska jag inte.

Livet går ju liksom inte ihop sig ändå. Det är barn (ungdomar) och hus och trädgård och jobb och spår av en utmattning som kanske finns kvar för gott. Och jag är ensam förälder. Tiden finns inte. Orken finns inte.

Det här ÄR den stora nackdelen med att vara utgiven på hybridförlag. I alla fall för mig. Ja, jag vet att även författare på traditionella förlag, åtminstone till viss del, behöver ägna sig åt sånt här eller liknande. Men generellt i mindre utsträckning.

Ja, jag visste från början. Och nej, just den biten fattade jag nog inte riktigt. Målbilden sträckte sig fram till att det faktiskt skulle bli böcker. En del som ifrågasätter oss som ger ut på hybridförlag upprepar som ett mantra att vi gör det för att få kalla oss författare. Men nej, att vara författare var aldrig målet. Att mina berättelser, skrivna för att bli böcker, faktiskt skulle bli böcker, var målet.→ Läs resten av inlägget!