På fredagen den 29 september kl 17-19 kommer jag att stå i montern för bokförlagen Idus, Visto och Stellar (mina böcker är utgivna på Visto förlag).
Min preliminära plan är att vara på mässan både fredag och lördag, så jag är öppen för förslag om att delta på andra saker under dessa båda dagar.
Mer information kommer senare.→ Läs resten av inlägget!
Jag tror aldrig jag visat mina refuseringar? Mer än möjligen för den närmsta lilla skaran av personer jag bollade mitt skrivande med innan utgivning.
Man kan förstås fråga sig varför. Men jag startade inte min facebooksida förrän avtalet för utgivning av första boken var påskrivet, och instagramkontot startade jag typ någon dag innan första bokens release. Och då var ju refuseringarna på sitt sätt överspelade.
En annan bit är väl att en refusering alltid känns som ett nederlag, och dem bjuder man generellt sett mindre gärna på.
Och sen känns det nog på nåt vis som att korrespondens med bokförlag i sådana här frågor är hemligheter? 
Men om man inte nämner vilket förlag det handlar om så måste det väl vara okej?
Så här i efterhand är refuseringen på bilden, från våren 2020, ganska fin att se tillbaka på. (Refuseringen kom från ett av de större traditionella förlagen.)
Ur den här refuseringen utläser jag två huvudsakliga saker:
Jag kan skriva. Jag skriver faktiskt rätt bra, till och med, och det är inte alls en vansinnig idé att vilja få det jag skriver utgivet.
Det var inte tillräckligt tydligt (åtminstone inte för det refuserande förlaget) på vilket sätt jag avsåg att min fantasy skulle skilja sig från mängden.
En refusering ÄR allltid en refusering. Men vissa refuseringar är ändå ett godkännande.
(Mina övriga refuseringar var betydligt mindre spännande.)→ Läs resten av inlägget!
Ibland får jag frågan om jag sysslar med något annat kreativt än skrivandet. Då svarar jag ja. Sedan blir svaret luddigt och glidande när jag ska precisera, kanske något om husrenovering och trädgård.
För vad är egentligen kreativitet?
Min kreativitet har genom åren haft utlopp inom många olika områden. Musik och sång, dans, sömnad, stickning, och som sagt trädgård och husrenovering, och säkert en hel massa andra områden. Men är man kreativ bara för att man sysslar med dessa områden? Nej, det tycker jag inte. Men var gränsen egentligen går är ganska luddigt.
Vi kan till exempel ta stickning, som ju är en av de saker jag faktiskt ägnar mig åt nuförtiden. Den standardmässiga varianten är väl att hitta ett färdigt mönster, köpa det rekommenderade garnet, och sticka enligt instruktionerna. Det är nog inte direkt kreativt? Men så fort du blandar in dina egna idéer: väljer ett annat garn, gör egna anpassningar, löser uppkomna problem på eget sätt, så blir det frågan om kreativitet. Å andra sidan, beroende på situation, så kanske det är att betrakta som kreativt bara att faktiskt välja ett mönster? Det finns liksom ingen fast gräns.
Ändå känns det som att ovanstående resonemang får ringa in kreativiteten. Det handlar ju om att skapa själv. Att inte bara följa någon annans instruktioner eller göra enligt regelboken, utan att skapa själv. Vad som driver den skaparkraften kan vara olika. Fantasi, som hittar på saker som man vill genomföra. Frustration över det befintliga och en vilja att åstadkomma något bättre eller bara annorlunda.→ Läs resten av inlägget!
Frågan kommer upp med jämna mellanrum, av nya osäkra författare på väg att ge ut första boken eller som skriver på sitt första manus. Eller från författare som redan gett ut flera böcker men som ändå är rädda att kliva ut på minerat område.
Jag själv hör också till skaran som tvekat. Visst, när det var klart att mina tre böcker skulle bli utgivna så skapade jag en facebooksida där jag benämnde mig författare (och senare motsvarande instagramkonto), men jag kände ändå tveksamhet att använda ordet. När jag nämner mina böcker i andra sammanhang använder jag ofta andra sätt att uttrycka mig för att slippa undan, vilket blev extra tydligt i ett brödjobbsammanhang, där en kollega med rejält tryck påpekade nåt i stil med “Säg som det är, Sanne: du är FÖRFATTARE”.
Ändå har jag nyligen läst kommentarer från andra författare som menar att författare som ger ut på hybridförlag gör vad som helst (dvs ger ut på hybridförlag) för att få lov att kalla sig författare. Som att det skulle vara därför vi gör det. Ganska märklig inställning från de man tror sig dela ett gemensamt intresse för skrivande med.
Jag drar mig till minnes en diskussion på twitter för vid det här laget rätt många år sedan, när mina manus ännu hade en bra bit kvar innan det ens var aktuellt att börja fundera på att skicka dem till förlag eller överväga utgivning. På twitter fanns på den tiden trevliga diskussioner mellan bokskrivande personer. När jag undrade vem som fick kalla sig författare så var de utgivna författarna mycket tydliga i att jag också var författare.→ Läs resten av inlägget!
I olika författargrupper och i debattartiklar pågår – återigen – en ganska hetsig debatt kring bokutgivning på hybridförlag. För den genomsnittliga bokläsaren är det förmodligen en ganska fjärran och obegriplig debatt.
I grunden handlar det om att det finns olika utgivningsformer för böcker.
På ett traditionellt bokförlag blir din bok antagen av förlaget som sedan står för alla kostnader kring utgivningen (redaktör, korrektur, layout tryck, marknadsföring). För att det ska gå ihop sig behöver förlaget känna sig hyfsat säkra på att boken kommer att sälja tillräckligt bra, så det inte blir en förlustaffär, alternativt att förlaget ger ut så pass många andra böcker som är säkra kort att det undantagsvis kan våga satsa på något de väldigt gärna vill ge ut även om det kanske inte säljer.
På ett hybridförlag finns kunnigt folk som håller ihop utgivningsprocessens olika delar på samma eller liknande sätt som på ett traditionellt förlag, men det är författaren själv som står för kostnaderna. Man kan säga att man köper tjänsten att någon som kan jobbet projektleder och håller koll. Författaren får mycket större del av intäkterna men står också för risken om boken inte säljer så bra. Och man får mestadels sköta marknadsföringen själv.
Egenutgivning slutligen handlar, precis som det låter, om att man sköter hela processen själv. Layout, uppköp av tryck, administration mot olika sorters säljkanaler, pliktexemplar, m.m.
Hybridförlag betyder alltså att utgivningen sker som en hybrid mellan traditionellt förlag och egenutgivning.
Bland författare som ger ut på traditionella förlag finns ofta en nedlåtande syn på oss som av olika skäl ut våra böcker på hybridförlag.→ Läs resten av inlägget!
”Nu är den grön, men orginellt var den blå.”
Ovanstående är en påhittad replik. Eller sammanhanget är påhittat, för att illustrera hur mina söner använder ordet orginellt. Och ja, jag vet att ordet normalt stavas originellt. Men jag väljer att stava det mer som det låter här, för det är ju inte heller den vanliga användningen av ordet – enligt min generation.
Mina ungdomar tillbringar stora delar av sin tillvaro i en engelskspråkig värld, via nätet. När de pratar svenska blir det med en stor andel ”direktöversatta” ord eller engelska ord med försvenskat uttal, försvenskade ändelser, etc.
Mina söner använder båda ordet ”orginellt” där jag skulle säga ”ursprungligt” eller något liknande. Och egentligen gör de det oberoende av varandra, för de umgås inte alls med varandra på nätet. Men ändå var det inte förrän jag nyligen hade äldste sonens kompis med i bilen och denne använde ordet ”orginellt” på samma sätt som tioöringen trillade ner för mig:
För deras generation är det här den självklara användningen av ordet. För dem är det inte en feltolkning eller missuppfattning, det är så det heter.
Och det är ju så språk utvecklas. Språkpoliser från min och äldre generationer kommer väl sannolikt att fortsätta ondgöra sig över ungdomarnas felanvändning, men det kommer kbappast ändra ungdomarnaa etablerade språk. Och egentligen följer nog inlånet snarast väletablerade inlåningsformer för utländska ord? Ta franska eller tyska eller engelska ord och justera uttal och ändelser så att det funkar med svenskan. Låna in en gång till lite senare, i lite annan form eller sammanhang och etablera en ny betydelse.→ Läs resten av inlägget!
Musik är viktig i mitt liv. Musik är en fantastisk väg till att försätta mig i en viss sinnesstämning, väcka (eller hantera) känslor, eller förflytta mig till andra platser eller världar.
Men nuförtiden vill jag ha tyst när jag skriver. Eller möjligen att det kan stå på något diffust på avstånd, men helst inte. Det stjäl för mycket fokus, och mitt huvud orkar inte med distraktionen.
Det har förstås blivit påtagligare efter utmattningen, som gjort min förmåga att utestänga onödiga ljud sämre och försämrat min förmåga att multitaska. Men redan innan utmattningen hade jag övergått till att inte vilja ha musik på när jag skriver. Kanske hänger det samman med föräldraskapet: det finns ändå alltid ljud och störmoment, och jag behöver kunna avgöra vilka ljud jag behöver bry mig om. Som ensam förälder är det ju alltid baea jag som är ansvarig.
Däremot finns musiken fortfarande kvar i mitt skrivande, både i texterna och i det som väcker skrivbehov.
Jag älskar vemodet i svensk folkmusik i moll. Jag älskar musik med tänkvärda texter. Och jag älskar en hel massa annan musik av olika genrer, där den gemensamma nämnaren nog ligger nånstans i melodiska uttryck och kraftfullhet.
Lyssnar du på musik när du skriver eller arbetar?→ Läs resten av inlägget!
Stenar som människor reste för sådär ett och ett halvt årtusende sedan. Det är sånt vi människor tycker om att titta på. Bland dagens turister vid Ales stenar hörde jag för övrigt både franska och tyska pratas.
Jag undrar vad människorna som reste stenarna skulle tänka om oss som besöker dem nu. Förväntade de sig att människor så långt fram i tiden skulle vara intresserade? Tänkte de alls i det perspektivet, eller var deras fokus mer på nuet (deras nu, alltså)?
Vilka av vår tids byggnationer finns kvar om 1500 år? Nutidsmänniskor är så glada för att riva saker som blir omoderna eller praktiska, så det är liksom oklart om något blir kvar. Plus att vi väl fixar en apokalyps långt tidigare än så.
Å andra sidan har ju inte stensättningen på Kåsehuvud heller stått upp hela tiden sedan 600-talet, utan under lång tid har många av stenarna varit välta och översandade.
Men när något är tillräckligt gammalt så blir det spännande och fantasieggande. Och så bättrar det vackra och dramatiska läget med mäktiga rasbranter ner mot havet förstås på situationen. Och kombinerat med möjligheten att äta gott nere i hamnen när man tröttnat på stenar och blåst, ja, då blir det ett sånt där perfekt utflyktsmål som även vi ”halvlokala” återvänder till med ojämna mellanrum.→ Läs resten av inlägget!
Lördag förmiddag. I fjärran hörs dånet från en skördetröska. Jag själv målar fönster. Båda aktiviteterna är förmodligen delvis kopplade till den kommande risken för regn: bonden vill skörda innan den mogna säden blir blöt; jag vill passa på att måla när det inte regnar och hoppas på att färgen ska hinna torka innan eventuella skurar.
Jag utgår från att bonden, precis som jag, håller koll på väderutsikterna via olika appar.
Meteorologer får ofta kritik för bristen på träffsäkerhet i prognoserna. Kraftiga regnskurar fastän den superlokala prognosen visat uppehåll (regnet skulle enligt datorsimuleringen hamna en mil bort). Fortsatt värme och torka fast man hävdat det ska komma svalare dagar (högtrycket är stabilt och har parkerat sig över oss). Varningen för snöstorm resulterade inte alls i snökaos (nej, men den kunde gjort! Det är bra att vara förberedd!).
Själv tycker jag det är fantastiskt med väderprognoser. Speciellt om man jämför med att inte alls kunna veta något om kommande väder.
Vi skrattar åt Bondepraktikans ”prognoser”, och ja, de är ju allt som oftast helt galna, baserade på inget vettigt alls. Men om man är helt beroende av väder, för att odla sin mat, eller kunna ge sig ut med en fiskebåt, så gör man väl vad man kan för att kunna förutse förutsättningarna?
Det har förstås funnits folk som kunnat förutse vädret något bättre än så, åtminstone i det ganska korta perspektivet. Jag, som är uppvuxen när kusten i nordvästra Skåne, vet att om solen går ner i en säck (alltså att solen försvinner ner bakom moln innan den egentligen ska gå ner), så väntas ”dåligt väder” (regn och kanske blåst) nästa dag.→ Läs resten av inlägget!
Kort sammanfattning: Trevligt och rätt bra.
Vi fick en rejäl regnskur när vi höll på att sätta upp saker på torsdagen, och samma på fredagen. Och en rejäl skur senare på torsdagen. Och vinden ville gärna flytta vårt popuptält, så vi ställde boklådor på nederdelen av tältbenen.
Det är bra att vara flera som säljer tillsammans. Man kan byta av varandra för matpauser, man kan lösa problem tillsammans, och man hjälper faktiskt varandra med ”säljsnacket” efter ett tag. Och trevligt att lära känna varandra!
Dessutom är det bra att man därmed får ett bredare utbud av böcker, inte bara en enda produkt att sälja.
Min klänning och krona väckte uppmärksamhet, både hos sykunniga och småflickor, och var en bra konversationsstartare.
Att sitta och sticka är också bra. Det väcker nyfikenhet, samtidigt som det ger folk möjlighet att titta på det man säljer utan att man ”stör” dem.
Oklart dock om vare sig klädsel eller stickning gjorde skillnad för försäljningen i praktiken.
Virkade katter lockar definitivt folk att komma och titta!
Sålde vi nåt, och lönar det sig?
Vi sålde en del, men inga enorma mängder. Vi sålde för mer än det kostade med platsen och tälthyra, men ser man det i timlön så var den låg. Å andra sidan har vi delat ut en hel del visitkort och pratat med potentiella kunder som annars inte skulle ha hört talas om oss. Och det är, som med all form av marknadsföring, svårt att veta det långsiktiga resultatet. Som författare på hybridförlag behöver man själv se till att nå ut till potentiella kunder.→ Läs resten av inlägget!