Om dåtidens sagor och nutidens fantasy

Sagor är underbara. De utspelar sig ofta i fjärran länder och tider, vilket gör att de kan innehålla sådant som inte vore möjligt i vår egen tid och på den plats vi bor, och samtidigt är de fyllda med människors djupaste känslor och drömmar, vilket kan göra att de upplevs som tidlösa.

Men helt tidlösa är de förstås inte. Normer och värderingar förändras. Tack och lov. Det som var gångbart för hundratals år sedan är inte alltid det idag. Och därför behöver även sagorna förändras.

Folksagor bevarades huvudsakligen genom muntlig tradition, och då skedde förstås förändringar kontinuerligt. Men när sagorna sedan nedtecknades, huvudsakligen på 1800-talet (?) så blev de liksom huggna i sten och sågs plötsligt som något evigt och oföränderligt.

Nuförtiden, när nya berättare tar sig an de gamla grundberättelserna och gör de förändringar som får dem att funka i vår tid, med våra värderingar, så kallas det fantasy. I vår tid finns inte längre finns några oupptäckta delar av världen, och vi vet rätt mycket om gångna tider, så det räcker inte längre med ”det var en gång, i ett fjärran land”. Så vi hittar på nya världar. Och eftersom vi är präglade av att leva i en tid med mycket kunskap, så berättar vi mer noggrant om förutsättningarna i våra påhittade länder.

Kanske gör vi det också för att överbrygga de år som gått sedan folksagorna tecknades ner. För det har hunnit hända en del sedan dess.→ Läs resten av inlägget!

Ordet vi

”Vi.”
Vem ingår egentligen i vi?

När jag berättar saker ur mitt vuxna liv så börjar de ofta med en mening som innehåller ordet ”vi”. I det vi:et ingår jag och min pojkvän, som blev min sambo, som blev min man. Vi träffades. Vi köpte ett hus. Vi planterade saker i trädgården. Vi renoverade och förbättrade huset. Vi var på fokmusikfestival.

Det var han och jag som var det grundläggande vi:et.

Familjen utvidgades efterhand med två barn, som blev en del av vi:et för vissa sammanhang, men inte för alla. Det var inte barnen som gjorde saker på det sättet utan vi vuxna, stommen.

Sen dog min man. Och mitt vi blev väldigt vilset.

I vardagen, det dagliga nuet, var det plötsligt JAG i så många situationer. Ja, barnen var en del av vi:et, men inte alls på samma sätt. Det var jag som fick tillvaron att gå runt, löste de praktiska sakerna, fortsatte renoveringen, gick på möten med skolan, och så vidare.

Med tiden blev barnen större. Numera är den äldste formellt vuxen. I allt fler situationer är det konkret så att de är en del av vi:et på ett sätt som mer påminner om det ursprungliga grundläggande vi:et. Och ändå inte.

Om jag berättar om mitt vuxna liv så vacklar jag. Jag börjar i ett vi, som bitvis, för en viss period glider över i ett jag, för att sedan falddra fram och tillbaka mellan jag och vi. Och samtidigt som jag berättar så pågår konstant analysen i mitt huvud, av det jag säger, och funderingar på hur mottagaren uppfattar det.→ Läs resten av inlägget!

Kan jag läsa dina böcker fastän jag …?

Ja. Ja, det kan du.

Ja, du kan läsa böckerna även om du är vuxen. Ja, du kan läsa böckerna även om du inte är vuxen.

Huvudpersonen är fjorton år när första boken börjar. Böckerna är skrivna för läsare från ungefär den åldern och uppåt. Det finns ingen övre gräns.

(Men någon som satte ett lågt betyg på någon av ljudbokstjänsterna skrev ”barnbok?” i sin kommentar. Så kanske är de inget för den som är rädd för sånt.)

Ja, du kan läsa böckerna fastän du tror att du inte gillar fantasy. För det finns fantasy av väldigt olika slag. Läsare som trodde att de inte gillade fantasy men som ändå vågat läsa mina böcker har sedan sagt att det inte alls var som deras fördomar och att de är glada att de läste.

Ja, du kan läsa mina böcker även om du har synnedsättningar. Fast tyvärr bara de två första böckerna.

Första boken – Lysande klot tvenne – finns som talbok, ljudbok och punktskriftsbok.

Andra boken – Knutar och band – finns som ljudbok.

Tredje boken – Viddernas väv – finns bara som pappersbok och ebok (vilket förstås både första och andra boken också gör).

Har du synnedsättning och önskar möjlighet att läsa alla tre böckerna? Man kan framföra önskemål till Myndigheten för tillgängliga medier/Legimus om böcker man vill kunna läsa som talbok eller punktskriftsbok.→ Läs resten av inlägget!

Vad skulle få dig att köpa böcker på en marknad?

Du är på en marknad, med mängder med stånd som säljer allsköns saker. Vid ett av stånden står en författare och säljer sina böcker. Du har aldrig hört talas om vare sig böckerna eller författaren tidigare.

Vad skulle få dig att ändå köpa en eller flera böcker?

Handlar det om att författaren säger saker som gör dig intresserad?

Eller om hur böckerna ser ut? Vad det står på i baksidestexten?

Behöver det finnas gratis godis att smaka på för att du ska stanna?

Stannar du över huvud taget till vid ett stånd som säljer böcker? Eller är det helt ointressant?

Finns det över huvud taget någon sorts chans att du skulle köpa böcker på de här premisserna?

Eller kan du åtminstone tänka dig att ta med ett visitkort hem och kolla upp böckerna och författaren närmre när du kommer hem?


”Sjöbo marknad i Sjöbo är ett årligt marknadsarrangemang med många besökare. 1864 fick Sjöbo tillstånd att arrangera marknad. Sjöbo marknad var en av de sista hästmarknader som hölls i Sverige. Försäljningen av hästar upphörde år 2000. Marknaden hålls den tredje fredagen i juli månad med förmarknad på torsdagen före.”

Så står det på Wikipedia.

Jag har aldrig varit på Sjöbo marknad. Men i år ska jag stå där och sälja böcker. Sjöbo marknad hålls i år 20-21 juli.→ Läs resten av inlägget!

Vad betyder havet för dig?

Under min tidiga barndom bodde jag inte vid havet, men det fanns ändå så nära att många dagar under sommaren tillbringades på stranden.

Sedan flyttade vi närmre. Under min ungdom fanns havet inom synhåll och stranden på promenadavstånd, och på somrarna kunde jag stanna till på stranden på vägen hem från sommarjobbet.

Under studieåren och tiden därefter flyttade jag runt en del. Och jag hann märka av att jag påverkades negativt av att ha långt till havet, även om jag nog inte riktigt gjorde kopplingen.

När vi sen letade hus letade vi inte egentligen vid havet, för priserna är ju generellt sett mycket högre då. Tack och lov hamnade vi ändå här. Fågelvägen är det ungefär en halvil till havet, även om det är lite längre än så till badstrand. På något oklart sätt tror jag närheten till havet påverkar luften här på hemmaplan. Och det är skönt att ha möjlighet att ta mig till havet när jag behöver.

I mina böcker finns havet också nära, som en del i vardagen.→ Läs resten av inlägget!

Drömmens örtagård

Det här är en apotekarros. Den växer i min örtagård.

Vår trädgård är indelad i olika delar av höga buxbomshäckar. Redan ganska snart efter att vi flyttat hit bestämde vi att just den här delen skulle bli den efterlängtade örtagården.

Men det var ju så mycket annat som skulle hinnas, med husrenovering och stor trädgård.

Det året jag hade fyllt 30 tog jag semester en vecka typ i början av semester, med enda syfte att anlägga örtagården. Vid 30 trodde jag fortfarande på möjligheten att genomföra sådana drömmar.

Fast vi hade en ettochetthalvtåring också, så även om vi var två vuxna så var det svårt att få saker gjorda. Vi hann nog inte rensa ogräs så noga och djupt som hade varit önskvärt.

Örtagården blev i alla fall anlagd, till stor del åtminstone. Ett hörn för vanliga kryddörter i många varianter och ett,annat för mindre vanliga. En del för medicinalväxter (fast inga giftiga, vi hade ju småbarn, och jag har GAD). En del för spånads- och färgväxter. Vida tegelrör för myntorna. Skuggönskande växter under ett av päronträden. Lökväxter mellan de slingrande gångarna. En avsikt att ha en liten uteplats i skugga av päronträdet. En kompost i bortre hörnet. Och en massa mer.

Men ni vet, livet va. Husrenovering. Småbarn med litet sömnbehov och stort närhets- och underhållningsbehov. Några hundra meter häckar att klippa. Jobb. Och sen annat som kraschade planer.

Kombinerat med åkervinda, fräken, tistlar, och en sorts gräs som bredde ut sig som en löpeld.

Det finns vissa spår av örtagården än idag.→ Läs resten av inlägget!

Jag sydde en klänning och köpte en krona

2 juli

Sömnad. Under många år var det ett stort utlopp för min kreativititet. Eller, ur mitt hänseende så gick det väl från andra hållet: det jag vill ha finns inte, så då får jag väl tillverka det själv.

Det här var långt innan internets tid. Jag fick söka kunskap från biblioteket och från mamma, som tack och lov kunde en hel del om sömnad, och i övrigt improvisera.
Begränsande förutsättningar är samtidigt bra för någon som riskerar att fastna i perfektionism och ambivalens. Har man för mycket kunskap sätts ribban för högt och ångesten blir orimlig. Med de givna förutsättningar var good enough inom rimligare avstånd. Och jag blev med tiden en okej sömmerska, tror jag.

Men nu har hjärnan hunnit ruttna. Tålamodet är mindre, och tiden ska räcka till mycket mer. Och jag har fått för mig att jag ska sy i ett tyg som legat länge för att jag inte alls vågat. Ångesten över att klippa i ett fint tyg är inte mindre nu än när jag var tonåring.

Tack och lov hittade jag en rulle tyg jag köpt billigt på nån utförsäljning för över 30 år sedan, så det blir provsömnad först. Tyget är skevt, så det funkar inte att använda trådraken på tvären, enormt irriterande. Och färgen är sämsta möjliga mot min hud.

Min stackars hjärna tycker ändå det är jobbigt. Jag saknar verkligen att ha någon i samma hus att bolla sömnadstankar med.

3 juli

Att dra igång ett syprojekt kräver en hel massa hjärnkapacitet.→ Läs resten av inlägget!

Vad har fickor med fantasy att göra?

Jag älskar historia och arkeologi. Det är oerhört spännande att få veta hur sakee hänger ihop och hur utvecklingen gått till inom olika områden. När olika tekniska lösningar uppkom och när de fick ordenlig spridning. När man började använda vissa material och när man började odla olika grödor. Hur gamla de äldsta civilisationerna är.

Men all kunskap begränsar också. Ska man vara historiskt korrekt är det många saker att ta hänsyn till när man skriver, och ibland sätter det helt stopp för saker.

Som fickor. Fickor, fastsydda i plagget på det sätt, är tydligen en ganska sen uppfinning. Fastän det egentligen är en ganska enkel sak, som kan åstadkommas med primitiva verktyg.

Jag tycker att det är tråkigt att behöva förhålla mig avsaknad av exempelvis fickor. Jag tycker inte det är relevant för mina berättelser att behöva fokusera på sånt. Jag vill kunna bestämma hur kläderna ser ut utan att strikt förhålla mig till dokumenterad dräkthistorik. Kanske hittar jag på en egen dräkthistorik, eller så bedömer jag att det inte behövs.

På samma sätt vill jag kunna välja att det funnits civilisationer längre tillbaka än i den verkliga världen.

Och ser ni, då blir det genast fantasy! (Eller möjligen saga.)

Det finns också en del anakronistiska historievarianter. Som tv-serien Reign, där man utgår från historiska sammanhang men frångår både historiska fakta, klädaspekter och har modern musik. Och så blandar man in magiska grejer. Och … tja, alltså, nog sjutton är det väl egentligen en sorts fantasy? Riktigt inbitna historienördar verkar i alla fall inte uppskatta avstegen.→ Läs resten av inlägget!

Vikten av obruten tidshorisont

Rutiner är viktigt, sägs det. Men min kreativa ådra vill helst ha oändligt med obruten tid. En tidshorisont som inte bryts av några måsten mer än nödvändig sömn och intag av mat. Då har jag lättast att ge mig på ”stora” saker. Oavsett om det handlar om att sy en klänning från scratch, bygga innerväggar på en vind, skriva en bok eller göra något stort i trädgården. Kunna tänka helhet och kynna genomföra så mycket som möjligt. Smida medan järnet … typ.

I vardagen finns det ju ytterst sällan möjlighet till det där. Vardagarna går åt till jobb, helgerna går åt till tvätt och annat nödvändigt. Kreativitet sker på stulna stunder. Det går det också. Men det är svårt att komma över den första starttröskeln på korta stunder.

Därför är semester så viktigt.

Men så kommer påminnelserna. Om vikten av att behålla rutiner. Mattider och dygnsrytm.

Så jag är en dålig mamma. För jag struntar i det där. Eller, inte struntar i, jag har ju konstant dåligt samvete över att vi äter frukost på olika tider och att det kanske bara blir ett lagat mål mat. Jag vet ju att omvärlden tycker semestern ska vara inrutad den med. (Och spontan på samma gång. Haha.)

Och obruten tidshorisont har jag aldrig som förälder. Mat behöver de varje dag. Och röran som uppstår när jag ignorerar disken klarar jag bara av ett par dagar, sen ger jag mig på den, i alla fall lite.

Obruten kreativitetstid kräver att man har tjänstefolk. Eller åtminstone en medförälder.→ Läs resten av inlägget!

Semesterstressen

Känner du den? Semesterstressen. Stressen att hinna allt du vill under några sommarveckor. Stressen att vara alla sidor av dig själv.

Njuta av sommarkvällarna och strunta i att behöva gå och lägga sig vid en förståndig tid. Njuta av att få sova tills man vaknar. Men samtidigt få dåligt samvete när man sover länge, för man ska ju inte vända dygnet och inte slösa bort sommardagar.

Kunna ta dagen som den kommer och göra det du vill, när du vill. Hinna vara kreativ och inte bry sig om fasta tider. Men samtidigt se hur dagarna rinner iväg. Och lyckas missa tiderna som den där specialaffären har öppet.

Alla sakerna som borde bli gjorda! Lådan som behöver limmas, telefonsamtalet till vårdcentralen, de där mejlen som måste svaras på. Och visst dyker det upp extra många viktiga saker med posten så här års, sånt där som man borde följa upp och kolla av?

Och så borde man ju hinna hitta på något kul också. Något lite längre, nån utflykt, något semestrigt liksom.

Hur hanterar du semesterstressen? Hur prioriterar du?→ Läs resten av inlägget!