Textilhantverk.
Tråd som tvinnas.
Tråd som formas. Tråd som skapar.
Stickning. Virkning. Vävning. Sömnad.
Händer som rör sig i mönster.
Handrörelser som formar tråd till något större, något mera.
Tråd som binder.
Visst är det något magiskt med det?
Det finns så många saker att göra.
Dels finns det en massa roliga saker att göra. Saker som är kul, spännande, intressanta, givande, stimulerande.
Men det finns också saker man måste göra. Eller saker man borde göra. Ansvar.
Ansvar som man blivit tilldelad, på grund av vem man är.
Ansvar man tagit på sig, för saker man tycker är viktiga, eller ansvar som man tagit på sig för att ingen annan gjorde det. Ansvar som kändes okej i stunden, och kanske fortfarande gör det, om det inte vore för alla andra saker.
Var för sig är alla sakerna trevliga eller rimliga. Tillsammans blir det för mycket.
Men man vill inte svika. Vare sig själv eller de andra. Man vill rentav visa att man faktiskt klarar av det. Eller inte bara klarar av det, utan rentav kan göra det bra. Alla sakerna. Både de roliga – så att man inte sviker sig själv – och de jobbiga – så att man inte sviker dem man har ansvar för eller lovat att ta ansvar för.
Så man kämpar på. Så länge det går.
Sen går det inte längre.
Verklighet? Ja.
Stoff för en fantasyberättelse? Absolut!→ Läs resten av inlägget!
Kan ditt huvud ibland fastna på en liten sak och mala på så att den istället blir jättestor?
Jag är expert på det. Min hjärna kan ta tag i nästan vad som helst och börja oroa sig för det. Vända och vrida, hitta massor med oroande aspekter. Varje försök att knuffa bort från resonemanget studsar tillbaka mot en vägg av argument och gör istället tankespåret runt det lilla orosmomentet djupare, så att det till slut blir ett spår djupt som en vallgrav, där tankarna hela tiden vill stanna kvar. Tankar av typen “det händer inte mig”, som andra verkar tänka, funkar hos mig istället tvärtom: “det händer ju, och om det är någon det ska hända så är det väl mig, speciellt eftersom det ju inte händer alla andra”. Eller nåt sånt.
GAD har jag fått lära mig att det heter. Generaliserat ångestsyndrom. Alltså att ungefär allting kan trigga ångest.
Tack och lov finns det numera mediciner som hjälper. Ni vet sånt där som av folk som inte fattar kallas lyckopiller. Medicin som gör att jag inte på samma sätt letar efter saker att få ångest över 😉 Som gör att jag kan slappna av och orka leva istället för att ständigt tro att jag är döende eller eller att katastrofen väntar runt hörnet.
Men ibland fastnar jag förstås ändå. Och då har jag numera lärt mig att den lilla tabletten atarax, som egentligen från början är en allergitablett, kan hjälpa mig att bryta tankespåret. Få hjärnan att släppa det som annars kan bli en djup vallgrav, och istället glömma hela grejen.→ Läs resten av inlägget!
Har du längtat riktigt mycket efter någon (eller något)? Så där så det gör riktigt ont?
När jag flyttade hemifrån för att plugga längtade jag hem hela tiden. Det var visserligen bara runt tjugo mil hem, men att resa hem kostade både tid och pengar, och som student har man ont om båda. Dessutom kändes det fånigt att ha sådan hemlängtan.
Jag kunde i bästa fall resa hem varannan helg. Och periodvis påbörjade jag nedräkningen till nästa gång jag fick åka hem redan innan jag satt mig på bussen tillbaka till studieorten. Jag hade lappar där jag i hemlighet bockade av tiden. 12 dagar till hemresa. 11 dagar till hemresa. 10 dagar till hemresa. Hälften av tiden passerad. Tre fjärdedelar av tiden passerad.
Flera år senare var jag i en liknande situation. Nyförälskad, men min älskling bodde 40 mil bort. Jag pluggade fortfarande, och min ekonomi var om möjligt ännu tajtare. Helst ville jag ju vara på samma plats som honom hela tiden – men där var de igen: möjligheten att träffas varannan eller ibland bara var tredje helg. Och nedräkningarna av tid tills vi kunde träffas nästa gång.
Hela livet påverkas när man längtar så. Det finns tid när man längtar, och tid när man lever.
Har du också längtat så?
I Viddernas väv finns också denna intensiva längtan.→ Läs resten av inlägget!
Jag funderar en hel massa kring det här med prissättning och psykologi.
Kring vårt till synes eviga behov av rabatter och kampanjer för att komma till skott att köpa något. Inte för att saken egentligen är dyr till ordinarie prus – utan för att det gör något med oss att veta att JUST NU är det extra billigt, och om några dagar är det (kanske) inte det.
Och kring vår märkliga vilha att betala mer för kringprodukter – som tröjor med tryck eller doftljus – än för själva boken eller musiken eller vad det nu är någon kreativ människa skapat.
Jag tänker att mina böcker nog egentligen är för billiga. De är för billiga sett utifrån det jobb som ligger bakom. Men de är nog också för billiga utifrån prispsykologi? Om de jag hade ett dubbelt så högt grundpris så kunde jag då och då sälja dem för halva priset, och då skulle jag säkert få sålt fler böcker i praktiken – eller vad tror ni? 😉
Och ja, det finns förstås hur mycket som helst skrivet i det här ämnet, av folk som kan sånt. De böckerna är säkert dyrare än mina. Men det kvittar; jag är för ointresserad av försäljning för att vilja fördjupa mig i ämnet. Det finns så många intressantare saker att läsa om. Tycker jag.
Vad mina böcker kostar? Både Lysande klot tvenne och Knutar och band har ett styckpris på 169 kronor (plus porto) om du köper direkt av mig, och några tior mer eller så hos de vanliga nätbokhandlarna.→ Läs resten av inlägget!
Viddernas väv är min tredje bok. Min vana trogen lämnar jag inte mycket tidsmässigt utrymme mellan denna och boken före (Knutar och band).
Men vad är Viddernas väv för bok? Är den som Lysande klot tvenne, med mycket ”yttre” händelseförlopp, eller mer som Knutar och band, där mycket försiggår i huvudpersonens tankar?
Hmm … den är nog båda delar? Mer av äventyr än i Knutar och band. Mer av inre dialog än i Lysande klot tvenne. Och samtidigt ännu mer av ”nutidsproblem” än de båda tidigare böckerna.
För det är så jag skriver. Jag skriver fantasy: berättelser som utspelar sig i en sagovärld, som inte har riktigt samma begränsningar som vår vanliga värld. Men jag skriver ändå om vanliga människor och om vanliga människors problem. Mina karaktärer har andra yttre förutsättningar än många av oss. Men inuti är de ändå människor, som möter mänskliga problem som de huvudsakligen behöver hantera med mänskliga lösningar. Stora slott, vackra kläder, pilbågar eller magi löser väldigt sällan de centrala mänskliga problemen kring ansvar, olycklig kärlek, sorg eller saknad.
Mina böcker är kanske inte optimala för den renodlade fantasyfantasten, men jag tror å andra sidan att de passar för många som fått för sig att de inte riktigt gillar fantasy. Våga prova fantasy!→ Läs resten av inlägget!
Knutar och band är min andra bok. Den börjar där Lysande klot tvenne slutar. Vad händer när äventyret är över? Slutet gott, allting gott? Så enkelt är det förstås inte.
Knutar och band försiggår väldigt mycket i det inre, och i de små händelserna. För när man varit med om jobbiga saker så förändras man. Vi får genom huvudpersonen se hur hennes bror förändrats. Och själv tycks hon ha tappat sin plats i livet.
Mycket av boken handlar om hennes känslor, tankar och funderingar, och hennes strävan att hitta mening i livet. Hennes försök att sysselsätta sig leder dock till händelser som ger ringar på vattnet och gör saker mer komplicerade än hon skulle vilja.
Den som förväntar sig ”action” blir kanske besviken, liksom den som vill att fantasy ska drypa av magi. Och på sätt och vis är det ganska stor skillnad på första och andra boken. Men så är det ju att vara människa: Vi går igenom olika faser, och på utsidan kan det verka som att vi har förändrats väldigt mycket. Men kärnan är densamma, den bara reagerar på olika förutsättningar.→ Läs resten av inlägget!
Lysande klot tvenne. Min första bok. Vad handlar den om?
I grunden är den väl ett klassiskt äventyr. Det är yttre omständigheter som är avgörande. De eländiga omständigheter som huvudpersonen – på klassiskt sagovis – vuxit upp under. Hotet från en ond trollkarl som vill ta över världen och som verkar vara på god väg att göra det. Och så en mängd andra händelser utmed vägen, som på olika sätt påverkar utgången.
Men det är också en berättelse om vikten av att våga agera. Om hur bra det kan bli när en fjortonårig flicka agerar, när ingen stoppar henne utan hon får lita på sig själv. Och om att lita på andra.→ Läs resten av inlägget!
Jag minns när jag diskuterade frågan för några år sedan, med några redan utgivna författare på twitter. Det var nog något jag kommenterade och sen ursäktade mig över, för jag var ju inte författare än – och de konstaterade att det var jag visst.
Och jag höll med. Att vara författare handlar i huvudsak om gemensamma erfarenheter och upplevelser. Att vilja uttrycka saker i skrift. Att ha upplevt skrivflow. Att ha stångats med liknande problem kring formuleringar och textuppbyggnad. Att ha kört fast. Att vara beredd att lägga oändligt många timmar på att skriva en lång sammanhängande text. Att vända och vrida på detaljer och formuleringar för att det ska bli rätt. Det är den sorts upplevelser vi delar. Det är detta som gör oss till författare. Inte utgivningen.
Mina tvivel när det kommer till mig själv handlar om något annat. Om Jante. Om att inte förhäva sig. Om att inte göra saker på rätt sätt, i rätt ordning. Om alla de åsikter en del andra författare har om vad som är rätt och riktigt och vad de tycker om utgivning på hybridförlag. Och om en sedan lång tid väl internerad känsla av att det jag gör, i alla möjliga sammanhang, ändå inte uppfyller normen för Hur Saker Ska Vara TM.
Jag vet: dubbla måttstockar. Andra krav på mig själv än på alla andra.
✏📝📖📚
Hur definierar du författare? Och har du samma måttstockar för dig själv som för andra?→ Läs resten av inlägget!
Jag har väldigt svårt för slåssa-scener.
Ja, jag kallar dem så, som samlingsnamn.
Med slåssascener menar jag alla sorters scener där många människor slåss mot varandra. Slagsmålsscener. Stora krigsslag. Actionscener.
Det kan alltså vara i Sagan om ringen, eller Avengers, eller valfri actionrulle. Principen är i grunden densamma: väldigt många människor slåss eller skjuter mot varandra.
Det är ett virrvarr av människor. Allting går väldigt snabbt. Både att slag eller skott utdelas snabbt, men också att det klipps snabbt mellan olika karaktärer som är med i slaget.
För mig är det där helt hopplöst.
Hastigheten i sig är problem ng. Jag hinner helt enkelt inte med.
Men mitt ointresse förvärrar det hela. Om jag verkligen tyckte det var intressant att försöka följa med så skulle jag väl kunna försöka fokusera lite mer och kanske hänga med aningen bättre. Men istället zonar jag ut helt. För jag bryr mig verkligen inte. Eller, jo, alltså, självklart bryr jag mig om vem som vinner, för det är ju avgörande för hur det ska gå i filmen – men just själva slåssascenen intresserar mig inte ett smack.
(Ännu värre är det i filmer där alla är klädda i gråbrunbeiga kläder, för då finns inget att ta fasta på.)
Jag tappar tråden. Tänker på annat. Verkligen helt andra saker.
Och när scenen slutligen är över så får jag försöka fånga upp vad den resulterade i efteråt. Vem vann? Vem skadades, vem dog?
I böcker då? Tja, det funkar väl aningen bättre. Där kan jag ju inte skylla på hastigheten, för jag får ju läsa i vilken hastighet jag vill.→ Läs resten av inlägget!