nov 11 2021
Och så kommer det: mejlet från Mattias på Visto som visar att nu är bollen i rullning på riktigt för Viddernas väv.
Det är lika spännande varje gång (tredje gången nu):
Jag har skickat en mindre uppsats med mina luddiga halvt förvirrade tankar om omslaget: vad jag vill ha med, citat från de delar av texten som berörs, vad jag vill förmedla, och så vidare. Har jag varit begriplig? Går det att göra något med mina tankar?
Och så öppnar jag den bifogade filen för att se vad Mattias skickat, och det är en fullkomlig storm av tankar och känslor. Mest av allt att det plötsligt blir en Bok TM 📚 istället för manus och idéer. Men också alla känslor omslaget förmedlar – och millisekunden efter mina egna tankar som analyserar och utvärderar alla dessa känslor. Och strax därefter dessutom alla detaljer som måste ändras. För så är det ju: ett första utkast är just bara ett utkast, något att utgå från för att kunna diskutera deraljer. Och ändå inte.
Känslostorm. Tankeorkan. Och samtidigt numera vetskapen om att jag ska låta det vila några timmar innan jag sätter mig och svarar. För annars är det nästan risk för kortslutning när jag försöker få ner allt på en gång ☺️💕
Men ja, det kommer att bli bra den här gången också, det ser jag 😍😍😍→ Läs resten av inlägget!
okt 31 2021
Många av de böcker jag läste som barn var översatta av Jadwiga P Westrup. Så även Gråkungen och resten av böckerna i Susan Coopers The Dark Is Rising-serie.
Jag läste nyligen en artikel om det knepiga med att översätta: att det ju inte bara handlar om ord och meningar, utan att det ibland är svårt när skillnader i kultur, mat, traditioner och regelverk gör att det som är självklart i ett land är konstigt någon annanstans.
Länk till artikeln i språktidningen.
Och då mindes jag barndomens fascination för fotnoter som förklarade sådana saker. (Okej, jag har nog kvar den fascinationen ☺️) Jag får känslan av att översättare ofta ser det som ett misslyckande när de inte kan få till det i den löpande texten – men för mig har det alltid varit en väg vidare ut, till att lära mig nya saker!
Genom Jadwiga P Westrups små ”ö a” (översättarens anmärkning) har jag bland annat fått små inblickar i engelska ordlekar (bildexempel från Gråkungen) och traditioner. I En ring av järn lämnas ett par engelska carols oöversatta, men med översättning längst ner på sidan, eftersom texten i dem också spelar roll i handlingen.
Ett annat konkret exempel är Bibeln. Jag är inte troende, men däremot kan jag gärna drunkna i ordförklaringar och referenser i Bibelns noter. Jag har inte koll på olika bibelöversättningar, men jag vet att jag vid några tillfällen ägnat orimligt många timmar åt att läsa Bibelns fotnoter, som ju ganska ofta täcker mer än halva boksidan.
Översättning är förstås viktigt för att en bok ska bli tillgänglig, och i en skönlitterär bok ska inte fotnoterna hindra läsflödet.→ Läs resten av inlägget!
okt 20 2021
Om en dryg vecka är det höstlov. Läslov kallas det också nuförtiden.
Och med anledning av det vill jag säga några ord om läsning – och lyssning.
Ljudboken har ju seglat upp som något stort på senare år. När jag var barn kunde man möjligen lyssna på inlästa barnböcker, och så fanns det talböcker på biblioteket för den (vuxne) som inte kunde läsa med ögonen.
Men nu finns ljudböcker i stor mängd, väldigt många nya böcker släpps även som ljudbok, och en del böcker släpps rentav bara som ljudbok.
Samtidigt har detta lett till en massa tjafsande. Någon sorts märklig diskussion om vad som ”riktig” läsning, ”riktiga” böcker. Ja, vilket som är finast, helt enkelt. En del tycker liksom inte att det inte duger att lyssna på böcker. (Märkligt nog tycker dessa människor samtidigt att det är en jättebra sak om man som vuxen fortsätter att högläsa för sina barn så länge som möjliget – men om barnen istället går över till att lyssna på ljudböcker så är det plötsligt fult.)
Jag skulle vilja flytta fokus.
Det finns ord. Orden kan sättas samman till meningar, Meningarna kan bilda berättelser. Och när vi nås av dessa berättelser så händer alldeles fantastiska saker i oss. Vi flyttas till andra platser. Vi upplever hur det är att vara andra människor, känner deras känslor, ser saker de ser, är med om samma saker som dem.
Det är alldeles fantastiskt! Tänk vad mycket som kan uppnås med bara ord!
Jag tycker det är den biten vi ska fokusera på.→ Läs resten av inlägget!
okt 20 2021
Jag skulle vilja prata om spoilers.
Vi är överlag väldigt bra på att undvika spoilers nuförtiden, eller hur?
Jag som författare jobbar hela tiden med det där: att undvika att avslöja för mycket, för att inte sabba nöjet för den som vill läsa mina böcker.
Och ni som recenserar är jätteduktiga på att inte avslöja saker. Ni skriver att ni tycker att en bok är bra, att ni gillar miljöbeskrivningarna, eller karaktärerna, eller att det är en bladvändare som inte går att lägga ifrån sig – eller att det är en bok ni inte alls fastnar för.
Och det är alltsammans jättebra av oss. Jättebra!
Fast ändå …
… ändå kan jag känna att det ibland blir lite … tråkigt?
För det innebär ju att vi liksom aldrig pratar om personerna eller handlingen på riktigt. Vi bara surrar ovanför, utanför.
Och det innebär också att jag aldrig får veta vad ni verkligen tyckte. Om händelserna i boken. Om personerna. Jag får veta om ni tyckte det var spännande och om boken var bra. Jag får kanske veta att ni tyckte att ibland brände det till på riktigt, men jag vet inte när eller vad.
Jag får exempelvis aldrig veta vad ni tycker om Dainas. Jag är sååå nyfiken på att få veta vad ni tycker om Dainas! Bara som ett exempel liksom.
Jag antar att svaret är att gå med i en bokcirkel. Diskutera med andra som läst en bok så att spoilers inte är ett problem. Fast jag är ingen bokcirkelmänniska.→ Läs resten av inlägget!
okt 20 2021
När Lysande klot tvenne börjar är Ailonise 14 år.
Hennes ålder är vald för att jag var tretton och ett halvt år gammal när jag började skriva boken. Hon var alltså lite äldre än jag, men bara lite.
Genom åren har jag ibland funderat på den där åldern. Om den är väl vald, eller om jag kanske borde ändra den. Speciellt på senare år, när jag som 40-plussare plockade upp skrivandet igen. Varför just 14 år? Vore det inte vettigare att göra henne något år äldre? Framför allt för att jag ibland kämpat med att få ihop sakerna i följande böcker och att det ibland skulle ha känts enklare om hon varit lite äldre.
Men ändå har det i slutändan landat i att 14 är rätt ålder. Så där på gränsen mellan barndom och ungdom. Början på första boken tappar lite av sin hemskhet om honär ett år äldre – det låter bisarrt, men på nåt vis är det ändå så. Och en fjortonåring kan lättare passera som barn i en mängd situationer, åtminstone i omgivningens ögon. Eller för den delen lättare klä ut sig till pojke vid behov. Fjorton är en mycket lämplig ålder för min huvudperson, precis där på den vacklande gränsen mellan barn och inte barn. Eller barn i vissa lägen och inte barn i andra lägen.
Resten av berättelsen framåt fick helt enkelt anpassa sig till detta. Vilket lett till att Ailsa passerar en del steg i vuxenblivandet (förälskelse, existentiella tankar etc) tidigare än jag själv gjorde.→ Läs resten av inlägget!
okt 20 2021
Shitty first draft. Det pratas det väldigt ofta om. Bättre att skriva på och så blir det som det blir, och så kan man redigera sen. Det verkar vara den gängse uppfattningen.
Och alltså, funkar man så, så är det väl fine. Men jag vill föra till protokollet att inte alla funkar likadant.
Min första bok skrev jag på det sättet. Från början till slut. Och sedan börja om, skriva igenom hela, från början till slut. Sedan var jag i ärlighetens namn ganska uppgiven. Mina försök att få ordning på boken gav inte något vidare resultat. Jag fortsatte att försöka men gav slutligen upp. I praktiken fick materialet sedan ligga i ett par decennier.
När jag sedan plockade upp skrivandet igen, efter min mans död, så var första steget att bearbeta första boken till en nivå jag i huvudsak kunde stå för, eller liksom slippa skämskudden. Men när jag sedan började med bok 2 så var det med inställningen att skriva saker i den ordning och på det sätt som kändes inspirerande. Börja med att skriva de delar jag hade en klar bild av och som var roliga att skriva. Fylla bitarna emellan efterhand. Och bearbeta när det föll sig så, allt eftersom, för att få saker att passa bättre ihop, för att det genom processen utkristalliserades vad som var viktigt och vad som behövde förstärkas, och så vidare. Mycket lättare än att styra upp i efterhand!
Det innebar att när det slutligen fanns ett första manus, från början till slut, så var det inte ett shitty first draft.→ Läs resten av inlägget!
okt 18 2021
Tidigare idag såg jag flera inlägg om starka kvinnor och om vi som skriver ska skriva om starka kvinnor eller inte. Typ. Och just då hade jag en massa saker jag ville göra ett inlägg om, men nu minns jag inte längre vad det var jag ville säga 😜
Däremot började jag fundera: vad menar vi egentligen med att en kvinna är stark?
Jag får ibland höra att jag är just det: stark.
Ibland handlar det om att jag helt enkelt är jag: sägr det jag tycker, gör som jag vill göra. I en del fall är det förstås något som kräver en ansträngning, men i andra sammanhang är det verkligen just bara sån jag är, och att jag är bekväm med att göra det, utan att ens behöva fundera över saken. Är det att vara stark?
Vid andra tillfällen handlar ”stark” istället om att jag gör saker långt över min kapacitet, men för att jag inte har något annat val. Det är alltså inte frivilligt. Och varje gång jag gör något bortanför min egen kapacitet, för att jag inte har något annat val, så går jag sönder lite mer. Är det att vara stark? Resultatet är jag blir lite svagare, ömtåligare, skörare varje gång. Och det hade varit mycket bättre om jag haft möjlighet att få vara svag från början, alltså om det funnits människor som kunde dela på ”bördan”, för det hade gjort mig starkare i längden.
Allt handlar förstås om definitioner vad man menar med stark eller svag.→ Läs resten av inlägget!
okt 17 2021
Musik spelar en roll i mina böcker. Inte någon viktig roll. Men musiken finns där.
Arenas spelar på en cittern.
Nialdo täljer själv en flöjt att spela på.
Elsinorierna dansar både pardans, dans i större konstellationer och långdans över ängarna, och Monini sjunger långa sånger om långa sånger om fagra jungfrur och modiga ungersvenner, olycklig kärlek och ond bråd död till samma melodier.
Vid det illidiska hovet dansas det komplicerade uppställningsdanser med invecklade turer.
Och den kommande tredje boken dansas det till en ensam spelman efter skörden i Vaaten.
Så vad är det för musik som spelas, sjungs och dansas till?
I korthet kan man väl säga att musiken har sin grund i den folkmusik jag själv älskar. Och alla som hängt lite i folkmusiksvängen vet att folkmusiken är ganska gränslös. Visst, det finns musik som kan kategoriseras som att den hör till ett visst område, men samtidigt så plockas det friskt upp influenser från både närliggande och fjärran områden.
De sånger Monini sjunger, som är samma melodier som det dansas långdans till, har förstås sitt ursprung i balladtraditionen, som väl i alla fall går tillbaka till medeltiden. Men elsinoriernas långdansande över ängarna har också koppling till bretagnarnas fest-noz där man dansar typ hela natten, också där i långdansformationer.
Uppställningsdanserna vid illidiska hovet skulle bland kunna vara någon typ av menuett eller något liknande – och menuetter dansas också i mer folkliga sammanhang. Och över huvud taget är det ju ofta så att både de ”finare” sammanhangen och de ”folkligare” har sin grund i samma typer av musik och danser, men att de anpassas för sitt sammanhang.→ Läs resten av inlägget!
okt 15 2021
Huvudpersonen i mina böcker, Ailonise, kom från början till just för att det var brist på tjejer och kvinnor i fantasy. Tack och lov har den bristen arbetats bort, inte minst tack vare ett stort antal svenska fantasyförfattare.
Så vem är hon då, Nanna/Ailonise/Leinion/Ailsa?
Hon har svårt att acceptera de förväntningar en del har på henne som flicka. Hon ägnar sommaren åt ”vildmarksliv” i skogen tillsammans med sin bror och en vän, rider och jagar, trots ifrågasättanden från nära håll, och klär sig hellre praktiskt än vackert. Och när fara hotar så är det hon som tar initiativ till att möta fienden (vilket omvärlden senare har svårt att tro på, för inte kan väl en ung tjej …?).
Men vissa sorters oskrivna regler har hon ändå svårt att sätta sig upp mot. Kanske är det allra svårast när det faktiskt handlar om att hörsamma sina egna känslor och behov?
Och som alltför många av oss så har hon nog tendenser att vara lite för mycket duktig flicka. Hon vill reda ut det hon tagit på sig. Hon vill duga på alla områden. När andra inte mäktar med det livet lagt på dem, kliver hon in och gör andras jobb. Ibland blir det helt klart för mycket, alldeles för mycket. Och hon har nog lite för svårt att ta hjälp av andra. För ni vet hur det är: som kvinna måste man visa sig dubbelt så duktig, och tar man hjälp av andra så ses det alltför ofta som ett nederlag, som att man minsann inte klarade sig själv.→ Läs resten av inlägget!
okt 11 2021
Jag har lyssnat till slutet nu, på ljudfilerna till blivande ljudboken av Knutar och band. Och när jag kom till de sista orden, sista meningen, så påmindes jag …
Det är inte så att det egentligen var meningen när jag skrev det. Men när jag sedan läst igenom texten själv, så har jag tänkt på det så många gånger. Att den där sista meningen liksom är som en vinkning till en känd svensk gammal bok. 1800-tal. (En sån där som avhandlades i litteraturkunskap i skolan.) Inte riktigt en parafras, men något lite grann ditåt. Och att den där vinkningen egentligen, i praktiken, är större än bara de där orden. Även om det alltså egentligen aldrig var meningen.
Nu, när jag kommer dit igen, vid genomlyssningen av ljudboken, så blir jag nyfiken: är det någon mer än jag själv som gör den kopplingen? Eller är det bara jag?→ Läs resten av inlägget!
© 2025 Elsinorien.
Gjord med av Graphene-teman.
