apr 24 2021
”Författaren har en nonchalant och respektlös inställning till språket.”
Nej, det är inte ett riktigt citat. Däremot har jag själv då och då gått och tänkt – rentav hoppats – att det där är något som kanske någon skulle kunna få för sig att skriva i en recension om mina böcker. Inte ordagrant, men med den innebörden. I alla fall om man menar respektlös på ett positivt sätt.Det där med språk – ordval, formuleringar, hur man använder olika tempus, och även vad man hoppar över – är spännande saker.
Under någon period av mitt skrivande (kanske under andra omskrivningen av boken, kanske senare) hade jag en önskan om att satsa på ett något ålderdomligare språk, för att det skulle passa bättre med när boken utspelar sig (även om det egentligen är oklart när det är, mer exakt). I den vevan bytte jag ut alla mamma och pappa mot mor och far. Sedan bytte jag tillbaka till mamma och pappa för vissa karaktärer. Numera säger alla mamma och pappa igen.
Med åren har jag lagt mig till med en avslappnad inställning till språket. Alla ord är bra! Alla ord behövs! I vissa sammanhang behövs ord som kanske uppfattas som ålderdomliga, för det finns inga ”moderna” ord för samma sak. Andra gånger använder jag ord som kan uppfattas som ålderdomliga för att jag helt enkelt gillar dem. Samtidigt använder jag många ord och uttryck som av en del kanske uppfattas som alltför moderna, vardagliga, ungdomliga eller på annat sätt utanför den ram som jag förväntas hålla mig inom.→ Läs resten av inlägget!
apr 09 2021
Namn har alltid varit viktiga för mig.
Från början handlade det förmodligen mest om att namn kan vara vackra, fantasieggande, men också förmedla en känsla av helt annat slag. Det är som att en hel berättelse kan rymmas i ett namn. Men med tiden blev namns betydelser också intressant. Och med ”med tiden” menar jag redan under mellan- och högstadietiden. Jag kan mycket väl ha varit den som lånat ”Svenska förnamn” av Roland Otterbjörk flest gånger på det lokala biblioteket 
Och det som intresserat mig med språk har alltid mer varit hur de är uppbyggda och släkt med varandra än att kunna tala eller skriva ett språk.
När jag först började skriva min bok så fick personerna ”helt vanliga” namn, fast namn jag tyckte om. Då var jag 13½ år gammal. Med tiden ändrades mitt fokus, och tids nog bytte många av karaktärerna namn.
Det har funnits tankar kring dessa namnbyten, förstås. Dels har det varit uppdelning i namn i vår värld och den andra världen, dels en hel massa tankar kring hur namn uppfattas.
Men namnen är också ett tydligt exempel på att jag inte har riktigt det helhetsgrepp om mitt världsbygge och min historia som jag ibland tycker att jag borde ha. Skulle jag ha byggt från början idag så skulle jag ha tänkt ut hela världen och alla sammanhangen från början, på ett mer strukturerat sätt. Och ibland tycker jag själv att jag borde ha tagit det helhetsgreppet senare. Men … det är mer ansträngande än jag orkar, faktiskt.→ Läs resten av inlägget!
apr 05 2021
Eftersom jag var en snäll flicka så svor jag aldrig när jag var liten. Men numera svär jag, och jag tycker att svordomar tillför något i språket – ibland behöver man helt enkelt den där extra kraften som kommer av ord och uttryck som inte slipats och polerats för att ta bort den vassa udden.
Huvudpersonen i mina böcker svär också. Inte så ofta, men när hon är riktigt arg eller upprörd. Hon kommer, precis som jag och och förmodligen även du, från Jorden/Tellus, och hennes språk grundar sig i mitt språk, så alltså använder hon vanliga svenska svordomar.
Våra klassiska svenska svordomar grundar sig huvudsakligen i religion. Framför allt är det olika ord kopplade till djävulen och hans domäner, men även en del ord kopplade till gud i olika former. Andra språk på Jorden har andra premisser för vilka ord som anses så fula att säga att de lyckas ge den önskade kraften. Ibland är det köns- och sexrelaterade ord som fått den funktionen, ibland är det mer kopplat till kiss och bajs.
Så hur svär man då i Elsinorien och dess grannländer? Tja, det där med svordomar är en komplicerad bit av världsbyggandet (tycker jag). Om man exempelvis ska koppla en svordom till något heligt och sedan kunna skymfa det genom svordomen, så behöver man ju ha etablerat vad som är heligt.
Och om man då har en handling som knappt kommer in på heligheter så kan det vara svårt att uppfatta. Då kan det ord som är menat att vara en riktigt saftig svordom helt gå läsaren förbi, eftersom det kanske är ett ord som för någon utan den bakgrunden är helt harmlöst.→ Läs resten av inlägget!
apr 03 2021
Gestaltning. Överallt i skrivarsammanhang pratas det om gestaltning.
Eller “show, don’t tell”.
Grundpoängen är ungefär att man inte ska skriva hur någon kände. Man ska istället skriva hur detta konkret manifesteras. Man ska inte skriva att någon är arg, man ska skriva hur personen som är arg ser ut, låter, uppträder, hur kroppen reagerar, och låta läsaren själv få uppleva det arga.
Det låter ju i grunden jättefint.
Samtidigt bygger det på tanken att vi alla uppfattar saker likadant. Men så är det ju inte. Om jag skriver att hans röst blev gäll och han knep ihop ögonbrynen, så kanske de flesta får samma känsla av detta – men definitivt inte alla.
Nu är det ju förstås så att om hundra personer läser en bok så kommer det inte vara hundra personer som uppfattar den likadant, alldeles oavsett hur man skriver den eller vilka litterära verktyg författaren använder.
Men om min poäng är att ge människor inblick i att vara någon de inte är, att känna hur den personen känner, så tycker jag att det är begränsande att “gestalta”. Om jag redogör för hur någons mimik ser ut eller hur hen låter etc, och det innebär att fyra av fem kommer att uppleva det på det gängse sättet, men jag är ute efter att förmedla upplevelsen hos den sista femtedelen till de fyra femtedelarna, då kanske gestaltningen istället leder mig in i en återvändsgränd, för de fyra femtedelarna upplever bara det de brukar uppleva när någon kniper med ögonen.
När jag vill förmedla hur det är att vara i ett huvud som tänker för mycket, då är det just alla tankebanorna jag behöver förmedla.→ Läs resten av inlägget!
mar 31 2021
Att bygga ett hus från scratch kan verka lockande. Men det är ett stort jobb. Ännu större om man ska rita det först också. Det är så oändligt många beslut som ska tas! Hur stort ska huset vara, vad ska det ha för form, hur många våningar, hur många ingångar, små eller stora rum, vilka rum ska vara nära varandra, och så vidare. Och då har jag inte ens gått in på val av material, färger och liknande saker. Fruktansvärda mängder variabler, och varje variabel har massor med möjliga alternativ. Tillsammans kan de kombineras på oändligt många sätt. Det är tröttande.
Därför tycker jag bra om gamla hus. Befintliga hus. Vissa förutsättningar är redan låsta. Ytterväggarna står där de står, och även de flesta innerväggar är förmodligen fasta förutsättningar. Byggmaterial, typ av grund, takkonstruktion, typ av fönster och så vidare, det är redan bestämt. Även den allmänna stilen finns där. Det jag sedan har att göra, när jag flyttar in, är att vårda det som finns, plocka fram husets styrkor och bygga bort dess svagheter. Renodla husets själ. Sätta min egen prägel på det. Anpassa huset till mina behov, men inom rimliga gränser. För en hel del av förutsättningarna finns redan där.
Betydligt färre val för mig. Mindre stress för min hjärna. Jag kan fokusera på de val jag vill göra istället för att behöva göra alla valen.
(Jodå, jag kommer till poängen.)
När jag plockade fram mitt gamla manus för sisådär fem år sedan, för att försöka få ordning på det, så ifrågasatte jag till att börja med allt.→ Läs resten av inlägget!
mar 28 2021
Mina böcker ges ut på Visto förlag. Visto är ett hybridförlag.
För att förklara vad ett hybridförlag är, är det kanske enklast att börja med vad ett traditionellt förlag är?
När du skickar ett färdigt manus till ett förlag så görs först en urvalsprocess. Förlaget läser manuset och bestämmer om de vill ge ut boken eller inte. De allra flesta manus refuseras, det vill säga författaren får ett svar som säger ungefär ”Tack för att vi fick läsa boken, men tyvärr vill vi inte ge ut den”. Men är du en av de lyckliga så meddelar förlaget att de gärna vill ge ut boken, och om ni sedan är överens så skriver båda parter på ett avtal.
Hos ett traditionellt förlag får du, efter att boken antagits, allting betalt. Förlaget bekostar redaktör, korrekturläsning, tryck, marknadsföring, och så vidare. Du kan få förskott och ett antal böcker som blir dina egna, också utan kostnad.
Det säger sig självt att detta innebär en stor risk för förlaget. De lägger ut stora summor pengar på dig. För att de ska våga göra detta behöver de känna sig ganska säkra på att det kommer att gå bra med försäljningen av din bok. Det handlar alltså inte bara om att boken ska hålla en viss kvalitet utan även (till rätt stor del) om att de kan förvänta sig att tillräckligt många kommer att vilja köpa boken.
Om inget förlag vill ge ut din bok, eller om du själv inte vill blanda in ett förlag utan ha full kontroll på alla steg själv, så kan du ge ut boken själv.→ Läs resten av inlägget!
mar 27 2021
Förr brukade jag gilla korrektur. Det där att mer eller mindre systematiskt leta småfel, detaljer, hitta saker som skulle vara jätteirriterande att hitta i något färdigtryckt men som är en lättnad att få syn på i tid, det är fina grejer.
Men det var när det var i jobbsammanhang. Det var jämförelsevis kortare texter, och det var verkligen inriktat på att hitta riktiga FEL. Ja, och så satt jag “på andra sidan”. Det var alltså jag som korrekturläste. Eller möjligen någon annan som korrekturläste och jag förde in ändringar. Men det var inte mina texter, och det var inte på samma nivå.
Nu är jag inne på min andra bok. Och jag kan säga att korrekturläsning av ett bokmanus är på en annan nivå. Det handlar till väldigt liten del om stavfel (jag tror det kan ha varit två eller tre i det här manuset?) och liknande saker.
Till väldigt stor del handlar det istället om “som”, “att” och “hade” – ord som visserligen ska vara där om en text ska vara hundra procent korrekt grammatiskt men som samtidigt hindrar läsflödet och får mig att känna mig mer byråkratisk än i byråkratjobbet.
Det handlar om tempus – och även om det kanske formellt sett är mer korrekt att skriva att något hade hänt, för att det inträffade tidigare än det som är nuet i berättelsen, så behöver det, enligt min mening, ibland ändå uttryckas som att det hände, för att det var något som pågick under en lång tid, inte som en enskild händelse.→ Läs resten av inlägget!
mar 27 2021
Varför fantasy? Tja, några av anledningarna för mig är de här:
– Jag gillar det, rent estetiskt. Inte minst vackra kläder. När jag växte upp var det helt okej att gilla mode – eller man förväntades rentav göra det – men att gilla vackra klänningar och liknande sågs som synnerligen suspekt.
– I en påhittad värld kan man själv bestämma förutsättningarna. Vilka naturlagar som gäller, vilka statsskick länderna har, hur traditionerna ser ut. Man kan skapa något man gillar – eller något man inte gillar, för att förtydliga saker från vår egen värld. Eller bara för att skruva storyn.
– Man behöver inte lägga lika mycket tid eller ork på research. Det kan vara ganska befriande att istället bara bestämma. Men man kan researcha och sedan använda de element man vill och anpassa dem som man vill.
– Min fantasi triggas ofta av saker som dimma, historiska eller förhistoriska föremål, gamla slott, naturen … De saker som vävs ihop när min fantasi spinner loss passar överlag bättre i fantasysammanhang. Det är helt enkelt där jag hamnar.→ Läs resten av inlägget!
mar 26 2021
Att gå igenom korrektur har sina läskiga sidor. Bland annat rädslan för att råka trycka fel utan att man märker det.
Alltså, jag älskar smidigheten med ordbehandlingsprogram, hug lätt det är att göra ändringar. Och jag älskar spåra ändringar-funktionen, att det tydligt framgår vad som föreslagits att ta bort eller lägga till och att man enkelt accepterar eller ignorerar ändringsförslagen.
Men jag sitter samtidigt med andan i halsen. För det är så lätt, när man sitter och går igenom så mycket smått, att man råkar trycka fel. Och då kanske man råkar trycka ignorera när man tänkt acceptera, eller tvärtom. Och då haf man kanske plötsligt två ord (två varianter) där det bara skulle vara en av dem. Eller inget av orden.
Eller så har muspekaren någon annanstans än man trodde och råkar lägga in en styckebrytning mitt i ett ord, eller klistra in det senaste man kopierat som råkade vara informationen om försenade tåg på Skånetrafikens webbplats, eller länken till senaste träningsvideon man körde på youtube. Det skulle liksom kunna bli så fel!→ Läs resten av inlägget!
mar 25 2021
Hade det inte varit för bok 2 så hade inte bok 1 nånsin blivit färdig.
Jo, men så kan man nog faktiskt säga.
Visst, jag skrev ju klart bok 1 (Lysande klot tvenne, fast den hette inte det på den tiden) först. Men jag var verkligen inte nöjd. Och när jag hade skrivit om den var jag fortfarande inte nöjd med den. Dessutom var jag vid det laget förbannat trött på den. Att ha ett manus man skrivit om men mest är irriterad på och som man inte alls har vare sig tid eller lust att göra något mer med, än mindre vet vad man borde göra åt det … Det var egentligen en ganska överhängande risk att jag bara skulle ha låtit det vara. Struntat i det.
Fast jag hade ju en idé om en bok 2, som jag ville skriva. En fortsättning.
Nå. Jag hade inte tid i vilket fall. Livet innehöll för mycket annat jag ville, och ibland måste man prioritera. Så manuset och idéerna stoppades undan i nästan 20 år. Tills livet ändrades.
Men de där irriterande förutsättningarna fanns kvar. Jag var inte nöjd med bok 1. Men jag ville skriva fortsättningen. Och man kan inte ha en fortsättning om man inte har en början.
Jag var helt enkelt tvungen att få ordning på bok 1. Bearbeta den så att jag kunde stå ut med den och få skriva min fortsättning.→ Läs resten av inlägget!
© 2025 Elsinorien.
Gjord med av Graphene-teman.
