Folkmusiken: en välkomnande öppen smältdegel

Jag sitter på Malmöfestivalen och pustar ut efter en dryg timmes intensivt dansande, där alla som velat fått lära sig några danska folkdanser.

Mörka krafter i vårt land (ja, jag kallar dem det) försöker ibland claima folkmusiken och folkdansen som ”sina”, som något pursvenskt och oföränderligt, och föra in det i sin bild av traditionellt. Och varenda gång jag är på något folkmusik- och dansarrangemang så påminns jag om hur bisarrt det är.

Här är alla välkomna. Oavsett ålder, oavsett ursprung, oavsett kläder. När man delar upp sig i par för olika danser så är det numera ingen uppdelning efter kön, det är ingen som dansar ”herr” eller ”dam”. Vi dansar, de allra flesta kommer utefter dansens partnerbyten att hinna dansa med både sitt eget kön och andra, och ingen bryr sig. Dessutom präglas sammankomsterna av hjälpsamhet: det gör inget om det blir fel, det viktiga är att vi har kul tillsammans.

Folkmusik och folkdans är dessutom en naturlig smältdegel. Här blandas influenser från när och fjärran, både vad gäller melodislingor, rytmer, instrument, danssteg och -turer. Inget är hugget i sten, hittar man något nytt och kul så införlivar man det i sitt eget sammanhang.

Som det ju alltid har varit.

För människor har alltid kommit samman över gränser, för att träffas, umgås, och ha roligt.→ Läs resten av inlägget!

Prioriteringar, fokus och att göra en sak fullt ut

Ett återkommande meme-tema går ut på att författare som borde skriva gör precis vad som helst annat och exempelvis får ett skinande rent hem.

Så funkar inte jag. Om jag har bestämt mig för att prioritera en sak och gå in för den så prioriterar jag den fullt ut. Har jag fokus på skrivandet så har jag lättare att förtränga att jag borde städa och diska.

Samma sak när jag var student. För ja, det där sägs ju även om studenter: att de aldrig har det så välstädat som under tentaperiod. Vad som helst för att kunna slippa undan pluggandet. Och jag prioriterade istället bort ungefär allt annat än pluggandet.

Det finns flera delar i det här. Dels en envishet. Dels att jag trivs med att gå in i och göra något fullt. Jag tycker om att göra KLART. Och på något vis har jag i detta en förkärlek för att prioritera de saker som tar längre tid. Som att de blir mer värda då på något vis? Jag vet inte.

Om det jag gör är något jag mår bra av så mår jag också bra av att kunna gå in i det. Men ibland skulle jag förmodligen må bra av mer pauser, så hjärnan får vila. Är det däremot något jag mår dåligt av, som en utbildning som triggar min ångest eller trycker undan mina behov, då kan det bli riktigt farligt.

Idag tänkte jag att jag skulle gå ut och klippa på buxbomsgångarna en stund. För det vore bra att få klart alla tre i år, och då skulle jag beta av en bit idag, innan jag gav mig på att försöka få ordning i kontoret och en del annat.→ Läs resten av inlägget!

Vad var det för böcker Tove Jansson skrev?

Idag är det 110 år sedan Tove Jansson föddes. Och jag har sett många hyllningsinlägg under dagen. För Tove Jansson och de karaktärer hon skapat är älskade av många. Vi är många som känner igen oss i eller rentav identifierar oss med en eller flera av hennes karaktärer. Det är många som samlar på muggar med motiv från hennes berättelser.

Det är igenkänning i det stora och det lilla. I mänsklighetens funderingar och rädslor, glädjeämnen och äventyr. Tidlöst. Och för nästan alla åldrar.

Så … vad är då böckerna om mumintrollen och de andra för något? Tittar man lite ”objektivt” på dem så är det berättelser om olika sorters påhittade varelser i en påhittad värld. Nätbokhandlarna placerar böckerna i kategorin 6-9 år, alltså böcker för barn. Samtidigt som ett par av karaktärerna i muminvärlden representerar Tove och hennes kärlek Vivica.

Sammantaget skulle jag kategorisera det här som … tja, ni vet den där genren som så många med bestämdhet hävdar att de inte alls läser eller tycker om. Ni vet, den där väldigt breda genren som jag själv skriver i, den där förutsättningarna inte helt stämmer med vår verkliga värld, men som samtidigt fungerar så bra för att spegla företeelser i vår egen värld men under lite andra förutsättningar. (Bläddrar jag i de Muminböcker som står i min bokhylla – gallringsexemplar från biblioteket – så konstaterar jag att det ju till och med finns kartor! Jag lägger upp bilder på dem i händelser.)

Men på wikipedia står det istället att Tove Janssons genre är ”roman” 🙂

Kategoriseringar är ju egentligen ganska ointressanta, eller hur?→ Läs resten av inlägget!

Videor med uttal av namn i mina böcker

Namn i fantasy är ofta lite konstiga och jobbiga, med märklig stavning, och man vet inte hur de uttalas.

Så jag tänkte att då gör jag det: uttalar namnen. Det kommer att bli en serie reels eller videor. I texten till filmen finns ofta ytterligare info om namnet eller personen.

Du hittar dem i olika sociala medier:

Reels på Facebook

Reels på instagram

Videor på tiktok

@forfattarsanne

”Konstiga namn, hade moster sagt. Fisförnäma, som till en sagoprinsessa, fåfänga och ogudaktiga.” 🔊 Namn i fantasy är ofta lite konstiga och jobbiga, med märklig stavning, och man vet inte hur de uttalas. Så jag tänkte att då gör jag det: uttalar namnen. Det kommer att bli en serie klipp. Vi börjar med ett av de konstigare, men ett synnerligen viktigt namn. Ailonise. Till och med Iona Ailonise, om man ska vara noggrann, men det är Ailonise som är tilltalsnamnet. ”Och två namn, det hade hon tyckt var onödigt, det hade jag fått höra allt för ofta.” (Citaten är hämtade från Lysande klot tvenne.) #såuttalasdet #fantasy #namn #elsinorien

♬ originalljud – Sanne Åberg (författare)
@forfattarsanne

Sinja är en variant av Signe, som i sin tur är ett fornnordiskt namn. Sinja är inget vanligt namn, men det finns några i Sverige som heter det (och möjligen något fler i våra grannländer?). Sinja är alltså inget namn jag hittat på, bara ett namn jag valt med omsorg 💙 Sinjas syster heter Boel (vilket också är en variant av ett fornnordiskt namn). 🔊 Det här är ett avsnitt i min serie reels med uttal av namn ur mina böcker.

Läs resten av inlägget!

Men hur uttalas det då?

En annan sak som ställer till det för en del med fantasy är konstiga namn. Och det är ju ganska naturligt egentligen. Det man inte är van vid gör en ofta osäker.

Namn man inte känner igen har man svårare att komma ihåg. Namn man inte kan uttala blir en påminnelse om något som lite grann skaver varje gång man ser namnet – även om man inte ens behöver säga det högt. Det gäller oavsett om det är namn från en fantasyvärld eller ”bara” från ett främmande land eller språk i vår egen värld.

Så jag tänkte … ja, vad jag tänkt återkommer vi till 😘 Håll utkik!→ Läs resten av inlägget!

Jag har bröllopsdag

Några timmar in på dygnet, den 8 augusti 1999, frågade han: ”är vi ihop nu?”. Och jag konstaterade att det var vi.

Idag är det alltså 25 år sedan vi blev ihop. Och på dagen 10 år senare gifte vi oss. Det innebär 15-årig bröllopsdag idag.

Giftermålet förrättades utanför en mölla som brann ner året efter. Och numera räknar jag oftast åren som gått sedan min älskling dog. Drygt åtta år nu.→ Läs resten av inlägget!

Skrämmer krig och våld bort läsare från fantasy?

”Jag gillar inte fantasy.” Det är en ganska vanlig kommentar när man berättar att de böcker man skrivit är just fantasy. Eller ”Jag läser inte fantasy”, eller någon annan variant. Om personen sedan ändå läser böckerna så brukar det komma någon kommentar efteråt i stilen ”… men just det här gillade jag!”.

Det här är ett ämne jag varit inne på många gånger i tidigare inlägg. Fantasy är ju en bred genre, med många subgenres och många stilar. Att man inte gillar en specifik fantasybok eller -film, som var den man råkade ”utsättas” för behöver inte betyda att man avskyr alla.

Det finns många olika aspekter av fantasy som kan upplevas ”störande” eller som kanske inte faller alla i smaken – magi, estetik, svårigheten att tänka sig en värld som fungerar annorlunda. Och alla elementen finns inte i all fantasy.

De senaste dagarnas diskussioner och inlägg om våld har fått mig att fundera på om just våld och krig i fantasy är det som skrämmer bort en del läsare/tittare?

All fantasy innehåller inte våld och krig. Men den som bildat sin uppfattning om fantasy av att ha råkat se delar av exempelvis Lord of the rings- eller Hobbit-filmerna, eller en del populära teveserier av liknande slag, kan lätt få känslan av att just alla dessa slag och allt detta våld ÄR fantasy, att det är det som definierar fantasyn.

Om du skrämts bort från fantasyn av våldet, så vill jag säga, högt och tydligt: Det finns annan fantasy.→ Läs resten av inlägget!

Att fly verklighetens problem genom att läsa om påhittade

Verklighetsflykt. Det säger vi att böckerna erbjuder. En möjlighet att fly en verklighet som är hemsk, orolig, stressig eller på annat sätt påfrestande, fysiskt eller mentalt. Vi vill fly både från den stora världens övergripande problem och från vår egen vardag.

Ändå är böckerna vi läser – och böckerna vi skriver – också fulla med olika sorters problem. Jag syftar inte huvudsakligen på våldet som jag tagit upp i tidigare inlägg, utan alla sorters problem. Visst, det är krig och våld, men det är också orättvisor, utsatthet, förtryck, missförstånd och ”kärlekstrassel”.

Det är ju egentligen ganska motsägelsefullt? Ska vi fly från problem borde vi vilja läsa händelselösa böcker. Böcker där stämningen är det enda viktiga, där i princip inget händer. Men nej, böcker utan handling vill väldigt få läsa och ingen ge ut. Att det ska hända tillräckligt mycket tillräckligt ofta i en bok är en grundläggande princip för skrivande.

Det är väl förmodligen så att om vi verkligen ska kunna koppla bort de problem som vi vill fly från så behöver vi engagera oss i något annat ”problem”, alltså en handling. Och vetskapen om att det inte riktigt är på riktigt är det som gör att det samtidigt är mer hanterbart med bokens problem än de riktiga. Och att vi vet att vi kan lägga ner boken och släppa (förhoppningsvis) bokens problem när vi behöver. Till skillnad från verklighetens problem som ju hela tiden finns kvar.

Och vi behöver verkligen verklighetsflykten. För nånstans i de påhittade problem verkar många av oss hitta ork, inte bara att stå ut med verkligheten utan rentav kraft att försöka göra något litet för att förbättra verkligheten.→ Läs resten av inlägget!

Fantasy med andra sorters hjältar

För ett par dagar sedan skrev @marijafischeroden om våldet. Våldet i verkligheten omkring oss – och våldet i fantasy.

För så är det ju: många fantasyböcker och -filmer innehåller mycket våld. På ett sätt är det en logisk konsekvens av att berättelserna ofta handlar om någon sorts kamp: mellan olika länder, eller mot någon onding som man vill bli av med. Och i mänsklighetens historia har dessa saker ofta ”lösts” med våld. Alltså blir det så även i böcker och filmer.

Jag har svårt för det. Och jag önskar att jag kunde säga att det är för att det besvärar mig, men det är snarast tvärtom: jag tycker det är så ointressant att titta på att jag zonar ut. Jag hinner inte med, hänger inte med på vem som slår ner vem. Är det på TV gör jag något annat tills slaget är slut. Är det en bok är det risk att jag ger upp om det blir för mycket.

Och jag håller med om att det är dumt fokusera så mycket på våld i fantasy. Att vi behöver se konsekvenserna av våldet. Och att vi behöver #andrahjältar, hjältar som bygger upp istället för att förstöra.

Och ja, just detta finns i mina böcker!

Ja, det finns ondingar och våld i min bokserie Elsinorien. Men det är inte det som ligger i fokus. Och det är inte våldet som är lösningen.

I mina böcker får vi också se konsekvenserna, hur människorna mår efteråt, som en konsekvens av våld och krig.→ Läs resten av inlägget!

Vad är egentligen ett folkslag?

Jag fick frågan på instagram om jag har något eget folkslag i mina böcker. Först tänkte jag svara nej. Sen kom jag på att jovisst. Och sen insåg jag att här behöver vi nog reda ut vad vi menar.

Ett folkslag är en grupp människor. Så här inleds till exempel svenska wikipedias artikel:

”Folk eller folkslag är två benämningar för en större grupp människor som delar gemensamma egenskaper gällande utseende och levnadsmönster. Begreppet folk är ofta kopplat till en nation, det vill säga en självstyrande eller självständig enhet med en egen befolkning eller en majoritetsbefolkning som har utropat självstyre och gör anspråk på ett landområde. Folk kan även syfta på en språkligt eller religiöst särpräglad del av ett lands befolkning.”

Men detta är ju inte vad @illianas_skrivochliv menar när hon beskriver sina kelpies eller @annica_dehlin berättar om sina arumarer – väl? Jag uppfattar både kelpies och arumarer som andra arter än människor. Precis som jag gör med alver, dvärgar och hobbitar hos Tolkien. De skiljer sig så passa markant från oss att de åtminstone inte är Homo sapiens, och kanske inte ens tillhör släktet Homo.

Men ja, jag vet att folkslag är det ord som används för Tolkiens alver och andra på svenska. På engelska sägs det istället race. Och det är väl något rimligare. Vad gäller människor har jag som biolog lärt mig att rasbegreppet överhuvudtaget inte är relevant för människor (i vår verkliga värld), eftersom de genetiska skillnaderna mellan olika grupper av Homo sapiens inte är tillräckligt stora. Men ja, hobbitar skulle faktiskt kunna vara en ”ras”.→ Läs resten av inlägget!