Varför är det en spiral på framsidan av min bok Knutar och band? Vad betyder den?
Det kommer jag inte berätta 🤭
Däremot kan jag berätta att idén kom en gång när vi besökte @vikingshipmuseum (Vikingaskeppsmuseet i Roskilde), där de anlagt en klassisk stenlabyrint på gräsmattan bredvid museibyggnaden. Typiskt en sådan sak som drar igång fantasin hos en sån som mig 😄
Men vill du veta vad jag gjorde med inspirationen så får du läsa boken 😊
Bland det häftigaste som finns är när någon hör av sig och vill köpa nästa bok i serien!
För det innebär att någon först vågat sig på att läsa Lysande klot tvenne, och sedan faktiskt tyckt så mycket om den att hen vill veta vad som händer sen.
Det innebär alltså att jag har lyckats. Att personen tycker att berättelsen är intressant, eller att hen vill läsa mer skrivet med mitt ”språk”. Och att mina böcker har hittat fram till rätt mottagare.
(Om du också vill läsa fortsättningen kan du alltid höra av dig direkt till mig. Eller förstås beställa via Artemis bok, bokus, adlibris eller någon annan bokhandel.)→ Läs resten av inlägget!
Kretsen av svenska fantasyförfattare är inte jättestor. Inte pytteliten, det blir ju ett antal människor om man summerar, men inte gigantisk heller. De av oss som rör sig på sociala medier träffar efter ett tag på de flesta andra som också rör sig på sociala medier. Framför allt är det just så vi träffas, men en del träffar man efterhand också IRL (alltså fysiskt). En del blir man facebookvän med. En del blir man verkligen, på riktigt, vän med (vilket ju kan vara både på sociala medier och IRL).
De man klickar med har man ofta saker gemensamt med. Liknande intressen, liknande tankesätt, eller något annat.
Vi som skriver fantasy gillar för det allra mesta också att läsa fantasy. Vi som skriver svensk fantasy har ofta också ett större intresse för just svensk fantasy. Inte minst just för att man hör talas om de böcker som diskuteras, och skrivs, i de kretsar man umgås i. Alltså läser vi i praktiken ofta böcker skrivna av de personer som hänger i våra egna kretsar. Och vi skriver förstås gärna recensioner, eftersom vi själva vet vikten av recensioner.
Allt detta är logiskt.
Men hur uppfattas det av omvärlden? Blir min recension mindre värdefull för att jag känner personen som skrivit den? Blir den ännu mindre värd om jag klickar på knappen ”add friend” på någon sorts social plattform? Borde jag låta bli att bli vän med någon trevlig för att min recension ska vara värd något?
Vad familj och släkt tycker om ens böcker brukar anses irrelevant, för det antas att släkten alltid ska lovorda en.→ Läs resten av inlägget!
Inte riktigt lika bra som Eldbarnet, men inte långt efter, och lämnade efter sig några dagars boksmälla.
Jag började läsa Tidens hjärta precis efter Eldbarnet (första boken i serien) och kom ungefär en tredjedel in i boken, men sedan kom vardagen emellan. Och när man lagt ner en bok lite för länge så blir det en tröskel att ta sig över när man plockar upp den igen. När jag väl gjorde det, i mitten av juli, läste jag dock resten på mindre än ett dygn. Det var alltså inte svårt att komma in i den igen (men i det läget var det faktiskt lite tacksamt med listan över olika karaktärer i början av boken, för jag kunde dubbelkolla dem jag hade hunnit ”tappa bort”).
Jag gillar hur de olika världarnas förutsättningar och värderingar spelar in och påverkar hur olika personer prioriterar och agerar, och hur man samtidigt bit för bit får större inblick på djupet i de olika samhällena – inte alltid på det sätt man väntar sig (ibland blir man positivt överraskad, ibland tvärtom).
Det är många vändningar. Folk gör misstag, saker händer som inte är bra, men det är aldrig så att det där misstaget hänger kvar på ett sätt så att halva boken handlar om att reparera det man sabbade på två sekunder, för det händer nya saker som inverkar på nya sätt. Och saker byggs på ett snyggt sätt upp mot och sammanstrålar i slutklämmen.
Nackdelen med att läsa boken så snabbt var att jag verkligen kom in i att ha Vivya och Ylmar med/hos mig, och sedan var de liksom plötsligt borta igen!→ Läs resten av inlägget!
Folk säger ofta saker i stil med ”Jag var ung och dum” eller ”Jag var så ung och förstod inte bättre”. Det blir på något vis en legitim ursäkt för att ha gjort saker man inser att man inte borde gjort.
Jag har aldrig riktigt förstått det där. För visst tänkte jag mig för även när jag var yngre. Minst lika mycket. Kanske kom jag ibland till andra slutsatser än senare. Men det var ju inte så att jag var dum i huvudet för att jag var yngre. Och för det mesta kom jag till precis samma slutsatser då som nu. Ändå önskade jag såhär i efterhand att jag hade varit mer obetänksam när jag var yngre. Att jag hade tilllåtit mig att agera mer spontant, mer i stundens hetta, istället för att vara så fruktansvärt förståndig.
ur Knutar och band
Texten ovan är ett utdrag ur Knutar och band. Men nästan hela det citerade avsnittet är mina egna tankar och åsikter. (Sedan drar bokens text iväg åt ett annat håll, till händelser och sammanhang som hör hemma i Ailsas liv, inte i mitt.)
Jag kom att tänka på det här igen när jag hörde ett samtal på radion. Programledarna diskuterade något där den ene hade gjort dåliga saker, men ”det var när jag var ung och dum”, typ. (Det var tydligen 2019.)
Jag själv tycker inte att jag nånsin var ung och dum. Jag var förståndig och genomtänkt, påläst, kunnig och principfast när jag var ung. Visst har jag väl ändrat mig på en del punkter sedan dess, men nej, jag har aldrig varit ”ung och dum”.→ Läs resten av inlägget!
”Vänderot”, sa hon. ”Torkad, krossad rot av den. Lägg det i ett glas vatten på morgonen, sila ifrån det på kvällen och ge honom vattnet att dricka innan han ska sova. Börja med att använda ganska liten mängd av rotkrosset, en halv tesked eller så. Öka på till det dubbla efter några dagar om det verkar ge önskvärd effekt och han inte mår sämre av det. Men det smakar inget vidare, så rör gärna ut lite honung i vätskan innan han ska dricka det. Och ge honom inte vänderot i mer än tre veckor i sträck. Jag tänker att efter de veckorna ska vi oavsett resultat gå över till att ge honom mannablod.”
(Ur Knutar och band)
För några veckor sedan var söndagsväxten johannesört, även kallad mannablod. Det textavsnitt jag citerade då började med den mening som citatet ovanför slutar med.
Dagens söndagsväxt är vänderot. Vänderoten är alltså också en läkeväxt. Den art som brukar användas heter just läkevänderot eller Valeriana officinalis. Det sägs att det svenska namnet kommer sig av att den kan ”vända” sjukdomar eller vända ont till gott. Fast tittar man på vad det står om ordets etymologi så verkar det lika gärna kunna vara en förvrängning av släktnamnet Valeriana. Oavsett så gillar jag namnet vänderot.
Och det är just roten som används medicinskt. Vänderotens rot kan hjälpa mot sömnproblem och oro, och preparat med vänderot kan både köpas i hälsokosten och på apoteket.
Vänderoten hör också till de växter som luktar på ett sätt som intresserar katter.→ Läs resten av inlägget!
Minns ni sommaren 2018? Olidligt varmt, gräsligt torrt, och katastrof på en väldig massa sätt.
Sommaren 2018 var också bokskrivarsommaren för mig. Jag tog ut en massa innestående semester och var ledig åtta eller nio veckor, och en väldigt stor del av den tiden ägnade jag mig åt bokskrivande och – redigerande. Nu minns jag inte detaljerna, men jag tror att jag detaljbearbetade på Lysande klot tvenne, fyllde i stora luckor och strukturerade om Knutar och band (och gick över på småputs även av den), och förmodligen började jag även skriva en del på Viddernas väv. Den stora poängen var att jag var ledig så länge att jag hade tid att fokusera både på helhet och detaljer.
Men det var som sagt också olidligt varmt. Och jag mår inte bra av värme.
Så efter den sommaren bestämde jag mig för att köpa en AC. För om somrarna stundtals ska vara på det viset så blir det liksom omöjligt att mer än överleva.
Numera har vi solceller på taket. De dagar solen gassar som värst är elpriset ofta noll eller minus, det vill säga det är ändå en förlustaffär att sälja elen, och jag kan med gott samvete låta AC:n stå på. Det är så tacksamt! (Och jag vet att jag är privilegierad.)
Vad är dina bästa trick för att kunna göra mer än bara överleva när det är gräsligt varmt?→ Läs resten av inlägget!
Anna Hallander, som också skriver fantasy, taggade mig i ett inlägg om att beskriva röster.
Jag gjorde lite snabba sökningar i Viddernas väv (tredje boken i min serie Elsinorien), så här får ni några nedslag med koppling till röster. Några textsnuttar är korta, några lite längre för att ge mer sammanhang.
Obs! Bild 1-5 är ”säkra”, men de sista bilderna innehåller milda spoilers – dock inte värre än av att läsa bokens baksidestext.
Att köpa en okänd bok är inte lätt. En bok man aldrig hört talas om tidigare. En bok som inte synts i tidningarnas recensioner. En författare som inte suttit i några tevesoffor. En bok som inte ens finns hos den lokala bokhandeln. Varför ska man våga sig på något sådant, när det finns ”säkra kort”: författare man känner till, böcker man läst flera recensioner om och som den pålitliga kollegan rekommenderat?
Att köpa en okänd bok är inte lätt. En bok man aldrig hört talas om tidigare. En bok som inte synts i tidningarnas recensioner. En författare som inte suttit i några tevesoffor. En bok som inte ens finns hos den lokala bokhandeln. Varför ska man våga sig på något sådant, när det finns ”säkra kort”: författare man känner till, böcker man läst flera recensioner om och som den pålitliga kollegan rekommenderat?
Ändå finns ni. Ni som vågar chansa när ni för första gången träffar på mig och mina böcker – eller någon annan okänd författare och hens verk – på en marknad, mässa eller boksignering. Ni som lyssnar på det vi berättar, blir nyfikna, och gör det modiga: köper en bok.
För mig och andra okända författare är ni guld värda!
Från mig och andra okända författare kommer därför ett stort TACK!
P.S. Jag ber om ursäkt om någon berörd författare inte vill delta i tacket. Det är fel av mig att ta rollen att prata för en hel grupp utan att kolla av om alla håller med. Protester och förbehåll kan lämnas i kommentarerna.→ Läs resten av inlägget!
Döden finns i mina böcker också. Förstås. Framför allt i andra och tredje boken, som jag skrev efter att min man dog.
Döden tog plats i Knutar och band för att den behövdes för handlingen. Men när jag väl hade placerat den där, så fylldes den på med mina egna ganska färska erfarenheter. Vardagliga tankar. Irritationsmoment. Stora reflektioner, och dödens obegriplighet.
En stor skillnad mellan böckerna och min verklighet är vem det är som dör. I böckerna är det inte ”kärleksintresset” som drabbas. (Gu så banalt det låter när det uttrycks så! Men jag väljer att använda det uttrycket här ändå, för att inte spoila en massa annat.) Det har på sätt och vis försvårat skrivandet, för en hel del av de erfarenheter av döden jag hade velat skriva in – både för min egen bearbetning och för andras förståelse – är helt enkelt inte ”tillämpliga” Och visst har tanken drabbat mig då och då, att det skulle finnas en poäng med att … Men där har jag själv som författare sagt nej. Detta ska jag inte utsätta min huvudperson för. Så mörk får inte min verklighetsflykt bli. Så onda saker ska hon inte behöva hantera. Där går gränsen för vad jag utsätter henne för.→ Läs resten av inlägget!