Om döden och behovet av att bli sedd

Jag heter Sanne, och jag skriver om döden oftare än vad vissa är bekväma med.

Det är inget avsiktligt, ingen medveten strategi. Det finns ingen bakomliggande tanke av typen ”vi måste prata mer om döden”.

Jag skriver om det jag har på hjärtat, eller om det som rör sig i mina tankar. Plitar ner reflektioner, binder ihop dem med annat, och släpper ut dem till världen utanför.

När den människa man stått allra närmst dör, kommer döden för alltid att finnas som en del i ens vardag. Döden finns där i allt man upplevt tillsammans, i minnen, i vardagsföremål, i beslut.

Om något så håller jag tillbaka. Försöker att inte dra upp döden, eller personen som är död, riktigt så ofta som jag spontant skulle. Hindrar mig ibland, för jag vet, eller anar, att en del blir obekväma. Men oftast har jag inte ork eller lust, att ta den hänsynen. Jag vill inte begränsa mig på det viset.

Ibland blommar sorgen och saknaden upp och blir större. Då skriver jag också mer om döden.

Jag vet att det kommer att innebära hjärtan och likes. Och jag vet att en del kommer att tolka det som att jag är ”uppmärksamhetstörstande”, och att det är något fult. Vilket i sig är märkligt. De allra flesta människor behöver uppmärksamhet. Vi behöver bli sedda.

Den som såg mig allra mest var han. Inget kan nånsin ersätta det. Men i de allra mörkaste dagarna överlever jag på att andra ser och uppmärksammar min smärta. Varje litet hjärta får mig att orka en liten stund till, känna mig sedd i det största mörkret.→ Läs resten av inlägget!

När jag drömmer om han som är död

Ibland drömmer jag om honom. I drömmarna har han alltid fortsatt leva efter den antagna dödsdagen i maj för åtta år sedan. Inga fler cellgiftsbehandlingar, inga läkarkontroller, inga förklaringar. Och inte heller något öppet liv – i de flesta av de här drömmarna är det ytterst få som vet att han lever.

Det är liksom aldrig de sakerna som är centrala i de där drömmarna. Snarast är det något som dyker upp som en undran efter ett tag. ”Borde du inte trots allt gå till någon läkare någon gång?”

I min vakna vardag är han ganska fjärran. Tänker jag på honom så är det mer utifrån praktiska aspekter, eller saknaden efter att ha någon att dela tillvaron med. I drömmarna är han levande, en människa, någon jag har känslor för. En självklarhet, som när han levde och fanns. Fast ändå inte, för i drömmarna finns det ändå alltid någon sorts distans. Att han inte kan bo här utifrån att han antas vara död, att vi inte kan träffas mer än undantagsvis, eller något liknande.

Inatt, eller snarast i morse, drömde jag en dröm med honom. Fast han var avståndstagande på ett sätt han inte brukar. Vi var uppenbarligen inte ens ihop längre. Och jag kände mig nödgad att påpeka att han faktiskt lovat att han alltid skulle finnas som vännen, oavsett om vi nånsin gjorde slut – det lovade han redan de allra första trevande dagarna 1999, när vi konstaterat att vi var ihop och jag var rädd att förlora den fantastiska vän han redan hade hunnit bli under den månad vi känt varandra.→ Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Cikoria / Vägvårda

”Jag heter Koria”, sa den unga kvinnan. ”Som blomman. De där blåa blommorna som ska växa vid vägkanten. Det har jag alltid fått höra. Men jag såg inga såna alls på min resa från Karsene och hit.”

Vägvårda måste hon mena? ”De blommar inte än, inte förrän det är riktig sommar”, svarade jag.

”Jaså. Ja, jag är ett stadsbarn, jag har knappt varit utanför stadsmuren förrän nu”, ursäktade hon sig.

ur Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien

Mitt första minne av cikoria är från en bilsemester med min pojkvän (senare man). Det bör ha varit sommaren 2000 eller möjligen 2001. Jag var vid det laget redan examinerad biolog, och jag hade väl hört talat om växten innan, men det var då jag upptäckte denna ljuva blomma som fanns i mängder längs alla småvägars kanter.

Ett eller ett par år senare flyttade vi till hus på landsbygden på Söderslätt. Här växer cikorian också längs vägen, inte minst längs ”vår egen” grusväg. Tyvärr har den minskat hos oss på senare år, kanske för att väghållaren klipper vägkanten för hårt och vid fel tillfällen; kanske på ökande konkurrens från näringsgynnade växter. Så för en del år sedan köpte jag frö och sådde in den i min egen trädgård. Här växer den nu i överflöd.

De ute vid vägen är generellt lägre och med mindre och mörkare blad, medan de på min tomt är riktigt höga och med kraftiga ljusa bladrosetter. Jag tror dock att en stor del av skillnaden handlar just om att de på min tomt inte klipps ner till marken flera gånger under säsongen.→ Läs resten av inlägget!

Åska

1, 2, 3, 4, 5, 6 …

Vi sitter på (i) glasverandan, jag och Artemis. Jag dricker kaffe; hon har rullat ihop sig på mattan.

Utanför regnar det. Och åskar. Mestadels muller på avstånd, men då och då även en synlig blixt. Då sätter min hhärnan automatiskt igång att räkna, lugnt och metodiskt, för att mäta avståndet. Tre sekunder är en kilometer bort.

Ibland kommer det någon riktig skräll.

Jag brukar kalla mig extremvädersjunkie. Jag gillar kraftfulla väder. Storm, snöstorm, åskväder, skyfall. Den vuxna människan i mig vet att det är dumt. Extremväder är farliga. Jag vet. Men jag gillar dramat. Och jag gillar när det är något jag själv inte råder över. Det ger min hjärna time-out. Det mår den bra av. Då kan den finnas i nuet och strunta i duktigheter, måsten och borden. Och skulle det hända något så är prioriteringarna ändå ganska enkla.→ Läs resten av inlägget!

Fantasy, så att jag får göra på mitt vis

Jag älskar när människor gör något fullt ut.

Handsyr en hel klädedräkt som stämmer med alla historiska rön från en viss tidpunkt under tidig medeltid.

Odlar lin, som de sedan skördar, rötar och alla steg som nu ingår i processen för att få ut användbara fibrer, för att slutligen spinna, väva och sy ett klädesplagg.

Smider ett vikingatida svärd utifrån dåtidens modeller och med metall utvunnen på tidsenligt sätt.

Det är verkligen coolt! Hängivenheten. Tiden som läggs ner. Principerna.

Men det är inget för mig.

🪡 Jag vill för många saker. Jag har inte tid att göra så, för hur ska jag då hinna allt annat? Visst, jag kan sy för hand, men om jag syr på maskin så hinner jag göra andra saker också.

📏 Jaha, ni säger att det var så här de sydde sina klänningar år 1381, men vad säger att *jag* hade gjort så? Jag är en sån som försöker hitta lösningar på problem och som anpassar saker till det jag vill ha. Det hade jag förmodligen gjort även 1381. (Beroende på hur tillåtande omgivningarna var hade jag kanske anpassat mig – eller blivit utstött eller bränd som häxa eller nåt.)

📜 Historia är spännande! Det är oerhört intressant att få veta hur saker fungerade. Men jag blir för snabbt uttråkad för att liksom vilja spela upp det igen.

På samma sätt är det med mitt husrenoverande. Det finns husrenoverare som tycker att när man renoverar ett gammalt hus så ska man vara husets ålder troget i alla detaljer. Inte använda några moderna lösningar någonstans.→ Läs resten av inlägget!

Provlyssna hos enfantasystund

Är du nyfiken på min bokserie Elsinorien men är osäker på om den är något för dig? Då är mitt tips att lyssna på @enfantasystund !

Mathias Ejdetjärn/ @enfantasystund gör inläsningar av de inledande kapitlen i olika böcker, framför allt fantasy. Och nu har han läst in både första kapitlet i Lysande klot tvenne (enfantasystund avsnitt 23) och första kapitlet i Knutar och band (enfantasystund avsnitt 26).

Eftersom Knutar och band är andra boken i serien så innehåller kapitlet förstås en del milda spoilers – det är i princip oundvikligt. Men spoilersarna är inte värre än om du träffar på mig på en marknad och jag berättar för dig vad serien handlar om 😊 Så, om du absolut inte vill ha några som helst spoilers så får du låta bli att lyssna, men för övriga 95% (som klarar av att läsa baksidestexten och kanske rentav blir nyfikna av lite lätta spoilers) så rekommenderar jag verkligen lyssning på avsnittet med Knutar och band 😍 För här får du början till något som går bortanför det ursprungliga äventyr, något som är djupare, tyngre och vackrare …

Lysande klot tvenne, kapitel 1, spotify

Knutar och band, kapitel 1, spotify

Lysande klot tvenne, kapitel 1, youtube

Knutar och band, kapitel 1. youtube

P.S. Jag och Mathias uttalar Aygwidon olika, och det är helt okej.→ Läs resten av inlägget!

Namnen på städerna i mina böcker

Karta över Elsinorien, Dawmanya och övriga länder i boken Viddernas väv
Karta över Elsinorien, Dawmanya och övriga länder i boken Viddernas väv.
  • Tarakina fick sitt namn av att jag kastade om bokstäverna i Katarina, ett konditori som jag gått förbi på väg till jobbet många gånger.
  • Vanese är namngiven efter den franska staden Vannes.
  • Karsene heter så för att det ska vara något som liknar Vanese.
  • Lyra har fått sitt namn efter den nordirländska journalisten Lyra McKee, för jag tänkte att det finns många sätt att se till att ett namn finns kvar för eftervärlden, så när jag hörde nyheten om att hon skjutits till döds så namngav jag en stad efter henne.
  • Illosa uppkom när jag lekte runt med bokstäver för landets namn Illidien.
  • Monia minns jag inte alls hur det fick sitt namn, för det har hetat så sedan ungefär 1990.
Läs resten av inlägget!

Därför kör jag söndagsväxten

I nästan två månader har jag kört söndagsväxten. Jag tänkte att det kunde vara läge att förklara för nytillkomna vad syftet är:

🥀 Det finns många växter i mina böcker. Det kan vara bra för läsare att veta hur växterna ser ut.

🥀 Artkunskapen är generellt låg i vårt samhälle. Det man inte känner till riskerar man att inte bry sig om. Det här är en liten insats från mitt håll för att öka artkunskapen.

🥀På ett författarkonto skriver man om saker som har relevans för böckerna. Det har det här.

🥀 Det blir ändå en del blommor och växter på det här kontot, för att jag inte kan låta bli 😊 men på det här sättet finns det åtminstone på söndagarna en viss struktur 😄

🥀 Och så är det förstås kul om jag når nya läsare 😊

❓Har du lärt dig något nytt av #sannessöndagsväxt eller är det bara gammal skåpmat?

❓Gillar du växter eller böcker mest?→ Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Kungsmynta

Kungsmynta. Så heter den på svenska, blomman som så här års lockar till sig mängder av fjärilar, bin och andra insekter i min trädgård.

Kungsmyntan är inte en mynta. Mynta är generellt namnet på arter av släktet Mentha, alltså växter som luktar och smakar mint. Men det är väl inte långsökt att tänka sig att man använt ordet mynta även för andra väldoftande växter.

Närbild på kungsmynta

Kungsmyntans vetenskapliga namn är Origanum vulgare. I översättning blir det ”vanlig Origanum”. Och det är *nästan* oregano, men inte riktigt. Den oregano vi köper som krydda är kryddstarkare underarter av kungsmyntan. Det *är* alltså arten kungsmynta, men inte den vanligaste varianten. Efter vad jag förstått är ”köpeoregano” oftast underarten grekisk oregano, Origanum vulgare ssp hirtum (ssp utläses subspecies). Och den går också att odla, men den är känsligare.

Vanlig kungsmynta är däremot en vildväxande svensk art. Och även om den inte smakar lika starkt och mycket som den grekiska oreganon, så finns det en påtaglig kryddoft från växten.

I min trädgård fanns ursprungligen ingen kungsmynta. Men jag satte väl ett par plantor, och numera finns den på stora ytor. För den som vill ha en välordnad trädgård är den säkert ett problem. Men jag njuter av den. Att trampa genom sjok av väldoftande gulmåra och kungsmynta, och se och lyssna på insekternas intensiva arbete, är ljuvlig högsommar.

Textutdraget ur Viddernas väv visar hur blomningen hos olika växter blir ett sätt att notera hur lång tid som passerat:

Backsipporna fick ludna bollar av fröer som sedan trillade av och flög iväg, käringtanden fick mättat gula blommor som älskades av humlorna innan blommorna ersattes av små ärtskidor, gulmårans stjälkar gick från att vara små gröna granar till att börja skifta i gult i toppen och sedan bilda stora sjok av blommande gult, och timjan och kungsmynta gick från att vara något man kände igen på doften när man rörde dem till att bli stora fläckar av rosalila i landskapet.

Läs resten av inlägget!

”… omöjligt att låta bli att engagera sig …”

”Min varmaste rekommendation får böckerna, eftersom berättelsen väver samman den trolska magin med så oerhört mänskliga karaktärer. De målande beskrivningarna ger mig upplevelsen av att vandra jämsides med karaktärerna genom de skiftande miljöerna. Det blir omöjligt att låta bli att engagera sig i deras öden. Allt detta och ändå blir läsningen en lättsam och avslappnande stund.”

Det skriver Marlene på Ravenheart förlag efter att ha lyssnat på ljudböckerna Lysande klot tvenne och Knutar och band.

Du hittar böckerna där ljudböcker finns.

Fler rekommendationer och recensioner hittar du här:

RecensionerLäs resten av inlägget!