Kategori: Okategoriserade

jan 04 2025

Punktskriftsdagen: Även den som är blind behöver skönlitteratur

Idag är det Punktskriftens dag. Den 4 januari 1809 föddes Louis Braille. Han var seende vid födseln men förlorade synen som litet barn.

På Legimus.se kan man läsa att Louis Braille skrev så här i sina dagboksanteckningar:

”Jag är blind. Jag kan icke se. Nu uppstår den svåra frågan: Hur ska jag göra för att kunna se? Hur ska det bli möjligt för mig att läsa det som är skrivet av seende? Om historia? Om konst? Om medicin? Om politik? Om kvinnor och män? Om mig själv? Om det gåtfulla med födelsen och kärleken? Kort sagt hur ska det bli möjligt för mig, en blind man, att inta min plats i världen som en del av världen?”

Redan som femtonåring, alltså för 200 år sedan, utvecklade Louis Braille punktskriften. Systemet kallas även Brailleskrift, just efter honom.

Skriftsystemet bygger på en rektangel, en så kallad cell, bestående av sex punkter i två lodräta kolumner med tre punkter i varje kolumn. Man läser med fingertopparna.

Min bok Lysande klot tvenne finns som punktskriftsbok via Legimus. Jag hoppas att någon femtonåring – eller någon mycket äldre – tack vare detta får möjligheten att inta sin plats i min påhittade fantasivärld. För möjligheten att kunna tillgodogöra sig skönlitteratur när man vill är också en viktig del i ett fullgott liv.

Lysande klot tvenne, Legimus

För den som läser punktskrift men inte vill läsa just fantasy finns det mängder med andra böcker att tillgå via Legimus.→ Läs resten av inlägget!

dec 26 2024

Därför skriver jag inte

Jag vill skriva. Men jag skriver inget.

När folk frågar mig om jag skriver något för tillfället så svarar jag återkommande att nej, i nuläget finns det inte tid för det. Att, i korthet, föräldraskapet kräver för mycket av mig för tillfället och att det därmed inte finns utrymme för skrivandet.

Och ja, det är sant. Men det är bara en del av anledningen till att jag inte skriver.

Återkommande tänker jag att NU ska jag ta itu med det. Nu, när jag ska vara ledig lite, ska jag sätta mig ner och hitta tråden i det och börja skriva igen. Som nu, under julledigheten. För nu finns faktiskt tid och möjlighet att prioritera det. Trots vacklande mående hos olika familjemedlemmar.

Och när jag, som idag, hinner sätta mig ner och ögna igenom de där dryga 40 sidorna med anteckningar, löpande text och noteringar om vartannat, så minns jag ganska snart:

Problemet är inte brist på tid. Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva.

Jag har brottstycken här och där. Viktiga episoder, både vad gäller händelser och känslor. Jag har intressanta ”historiska” grejer jag vill knyta ihop med annat.

Men jag saknar bärande aspekter av det som krävs för att binda ihop det till en fungerande historia. Och det hindrar mig från att komma igång med skrivandet.

Jag tänker att då får jag väl tänka, fundera, hitta på. Men då protesterar hjärnan genast. Det där att liksom bita ihop om något på det sättet, för att krysta fram något som inte finns, det anstränger hjärnan på det sätt den ännu inte klarar efter utbrändheten.→ Läs resten av inlägget!

dec 25 2024

Minnen från gångna jular

Så här på juldagen blir det lätt att man tänker tillbaka på gångna jular. Ja, så gammal är jag. Eller snarast är det väl frågan om saknaden efter det som varit, det man förlorat. För de jular som letar sig fram i minnet har honom som gemensam nämnare.

Den allra första julen efter att vi hade träffats, när jag skulle jobba på julen och vi egentligen inte skulle hinna träffas, men han reste ner och överraskade mig två dagar före jul, bara stod där plötsligt på trappen hos mina föräldrar. (Säg till om du vill ha länken till min gamla bloggtext om den fantastiska kvällen.)

Julen något år senare, när stöstormen nånstans norr om Jönköping var så tät att vi körde i 30 km/h på motorvägen och navigerade med hjälp av framförvarande bils baläklysen – tills den svängde av …

2003, den första julen vi firade hemma, i vårt eget hus, när vi inte vågade åka någon amnanstans för att jag var höggravid, med beräknad nedkomst strax efter nyår.

Julen några år senare, när jag besökt psykakuten samma dag som vi körde norrut för jul hos hans föräldrar. Jag hade mått skit av växande ångest hela den hösten, och precis till jul började jag alltså sätta in sertralin, och tog atarax för att ta udden av insättninseffekter och akut ångest. Men det jag minns av julen är promenader runt hans föräldrahem, med honom. Att inte vara ensam i denna påfrestande fas.

Julen 2014, när jag kände att jag verkligen hade landat i den allmänna tryggheten av viet: han och jag och två barn och en julen härhemma, med andra besökare.→ Läs resten av inlägget!

dec 24 2024

Vad är en perfekt jul egentligen?

Jag vill förstås ha snö! Och så vill jag ha god mat, just de rätter jag tycker om, gjorda på just det sätt jag gillar dem. Och julgodis, just de sorter jag tycker om. Och massor med nötter. Och goda clementiner.

Och ja, jag vill ha människor omkring mig på jul. Ett perfekt julfirande involverar en hel massa människor. Annars funkar det ju inte att ha massor av julmat. Och om det inte är fler människor så är det ju inte riktigt lönt att julpynta ordentligt – eller klä sig själv fint, för den delen.

Men som sagt var, det ska ju vara människor som vill ha samma mat som jag. Som gillar samma udda sorters hemgjort godis som jag. Människor som jag orkar umgås med i många timmar. Och det där är ju jag själv ganska dålig på. Jag vill ha människor omkring mig, men jag orkar inte för mycket intensivt umgänge – och betydligt mindre på senare år, efter utmattningar och annat. Jag behöver möjlighet att dra mig undan och slippa umgås.

För övrigt, ska man kunna umgås med en massa människor som behöver man ju förflytta sig till samma plats som dem. Och jag har ju sett till att bosätta mig ganska långt bort från en massa människor. Så då måste man resa långt för att kunna umgås med dem. Och planera för resandet. Sånt där som jag inte alls orkar nuförtiden. Och är man bortrest långt bort så blir det ännu svårare att dra sig undan och ta hänsyn till egna behov av ensamhet – man kan inte bara åka hem när man inte orkar mer för stunden.→ Läs resten av inlägget!

dec 11 2024

Hur ser din mejlbox ut?

Hur ser det ut i din mejlbox? Min har varit hysterisk sedan långt innan blackfriday. Det är erbjudanden hit och erbjudanden dit. Och från att den där svarta konsumtionsdagen passerats så har det gått över till julklappshysteri. Jag har fullt upp med att bara slänga alla irrelevanta köpdinajulklapparhososs-mejl, jag hinner aldrig bry mig om de mejl jag egentligen skulle vilja läsa.

Och då vill jag ändå påpeka att det inte är så där jättemånga företag det handlar om. Jag shoppar inte på så hemskt många ställen. Jag handlar överlag från ganska vettiga ställen.

Och ändå!

Det har gått någon sorts vansinnig hysteri i reklammejlen. Överlag, men speciellt nu inför jul. Alla skickar. Alla skickar många mejl, flera gånger i veckan.

Jag tycker det är så tröttsamt – det är ju inte slänga mejl jag vill lägga tid och ork på.

Och så undrar jag samtidigt: är det så man måste göra för att nå kunder idag?

För jag har ju också mejladress till en massa människor som köpt böcker av mig. Men jag håller inte på och mejlar på det sättet. Delvis förstås för att jag inte frågat om lov att använda adresserna på det sättet. Men också för att jag helst inte vill göra så. Jag vill inte vara en del i den hysterin, en hysteri som gör att folk riskerar att missa viktiga mejl. Jag vill våga tro att om någon som köpt böcker av mig tidigare vill göra det igen så hör de av sig ändå.

Hur tänker du?→ Läs resten av inlägget!

nov 26 2024

Att unna sig

Förra veckan bytte jag till vinterdäck. Det vill säga ene sonen lastade in vinterdäcken i bilen åt mig, jag körde till verkstan och lämnade över min bilnyckel, och medan någon annan bytte till vinterdäck på min bil, så satt jag i en soffa och drack automatkaffe.

Jag har aldrig bytt däck själv. Någon av de sista gångerna det skulle bytas innan min man dog så var jag med och vi hjälptes åt, för jag tänkte att jag måste vara beredd att göra det i framtiden. Men jag vågade aldrig sedan. Eller ville. Kombinationen av att vara osäker, rädd att göra fel och den ångest det ger när man ska försöka ta itu med att göra saker man inte alls har koll på, gjorde att jag i slutändan fick be andra om hjälp de första gångerna efter älsklingens död. Och sen bestämde jag att det inte är rimligt att lägga så mycket tid på att oroa sig för något när det finns folk som kan och har utrustning och gör det där som ett inget. Jag unnar mig numera att betala för att någon amnan gör det.

Idag har jag varit och fått massage. Min kropp behöver massage regelbundet för att fungera, så jag brukar unna mig det. Helst borde jag gå varje månad, men så blir det sällan. Massagen är inte en njutning: även om det finns korta stunder då det är skönt så gör det mestadels ont.

När jag behöver nya strumpor brukar jag om möjligt unna mig strumpor som gör mig glad.→ Läs resten av inlägget!

nov 24 2024

När ensamheten blir för mycket

Igår satte jag mig i trappan och grät.

Ibland är det för tungt att vara ensamstående mamma. Livet består mestadels av att stötta andra (ungdomarna) och att ta ansvar för nödvändigheter. Det som är jag, mina intressen, sånt jag vill göra, får plats om det finns tid över, vilket det ju sällan gör. Och det som är ”mitt” bygger på att det är saker jag kan fixa själv.

För jag är ensam. Jag har ingen hejaklack, ingen i min närhet som hänger på och uppmuntrar mina upptåg eller hjälper mig att genomföra saker. Han som hade den rollen dog, och därmed återgick tillvaron till att bygga på att jag kan själv eller så låter jag bli.

Igår stod jag och försökte bygga ihop någon sorts partytält som inte alls var gjort för att en ensam person (speciellt inte någon som ”bara” är 165 cm lång) ska kunna bygga det själv, för att se om det är något jag kan använda om det regnar när jag ska sälja böcker på julskyltningen i Ystad på söndag. Och det kändes så jävla hopplöst! Ett tält som inte vill byggas. Men också allt det andra. Ingen att planera ihop med. Ingen som kan hjälpa mig att lasta och frakta och bära pch packa upp böcker, bord och allt annat. Ingen som kan uppmuntra när det känns tungt. Ingen som kan hjälpa mig bedöma vad som är en rimlig nivå av oro eller förberedelser. När det är jag själv som ska balansera förhoppningar och oro blir det bara oron som får livsrum, och glädjen i att ordna saker får stryka på foten.→ Läs resten av inlägget!

nov 24 2024

Hjälp mig och hjälp ungdomar!

Vi hör återkommande om att dagens ungdomar läser för lite och för dåligt. Hjälp en ungdom hitta läsglädjen! Ge bort en bra bok i julklapp!

”Det är sådana här böcker som kan leda till läslust.” Det skriver Hanna på goodreads om ”Lysande klot tvenne”, första boken om Elsinorien.

Passar från högstadiet och uppåt. (Även vuxna kan läsa den ❤📚)

Att sälja böcker är bland det svåraste som finns. Först måste folk veta om att böckerna finns. Sen måste de tycka att just den här boken är intressant. Och trots att böcker är väldigt billiga jämfört med många andra saker så är tröskeln hög för köp. Kanske känns det kravfyllt med böcker? Men det ska ju vara lustfyllt med läsning!

En bra bok kan vara lösningen på ett av de problem som det rapporteras mycket om: ungas allt sämre läsförmåga. Och ändå är det så svårt att nå ut/fram!

Vill du göra mig en liten liten tjänst? Dela inlägget! Ju fler som ser det desto större chans att jag når fram till någon som är ute efter en bok av just det här slaget.

Tack på förhand ❤📚

@forfattarsanne

Svenska ungdomar läser för lite och för dåligt. Läsningen minskar drastiskt när barn blir ungdomar, och utan läsvana blir det svårare att lyckas med studierna. Så vad ska man göra? Hitta rätt böcker, förstås! Varför inte hjälpa en ung människas läsning? Ge en bok i julklapp! ”Det är sådana här böcker som kan leda till läslust.” Så skriver Hanna på goodreads i sin recension av Lysande klot tvenne.

→ Läs resten av inlägget!

nov 17 2024

Julskyltning i Ystad 1 december kl 13-18

Den 1 december är det julskyltning i Ystad. Jag kommer att vara där och sälja mina böcker.

Julskyltning i Ystad

Bokförsäljning på julskyltningen i Ystad (mitt event)→ Läs resten av inlägget!

nov 13 2024

Miljön och kreativiteten

Under en stor del av mitt liv har jag fört en ”inre” kamp om hur jag ska prioritera: miljön eller kreativiteten?

Hade jag kunnat välja helt fritt och följa själen så hade jag ägnat mitt liv åt kreativiteten. Inte bara på fritiden, utan som yrke. Skriva, skapa, dansa, sjunga, spela teater, sy, skapa mönster, bygga scenografi, ja, det finns nog egentligen ingen ände på varianter av skapande jag skulle älska att ägna mig åt.

Men när jag gick på högstadiet, i slutet av 1980- och början av 1990-talet, så insåg jag hur många miljöproblem det fanns som behövde lösas, och under gymnasiet fördjupades intresset för dessa frågor.

Jag har alltså vacklat sedan ungdomen. Bestämt mig för det ena, bestämt mig för det andra, vacklat tillbaka. I slutändan blev det ett yrkesliv i miljöns tjänst.

Men där världen står nu, idag, så känns det plötsligt som att det som jag sett som vitt skilda saker, ytterligheter, näst intill varandras motsatser, plötsligt fösts ihop på samma sida av spelplanen. Vetenskap, kreativitet, engagemang för grundläggande värden och ansvar för det och dem vi har omkring oss … det är sammanlänkat. Det är vi som behöver kroka arm – och det gör vi också allt som oftast, för den som bryr sig om det ena bryr sig oftast om det andra.

De som står på andra sidan är något helt annat.

Den fina bilden har jag snott från EU Environment→ Läs resten av inlägget!