Kategori: Okategoriserade

Okategoriserade

Kalenderljusstressen

När jag var liten brukade min dagmamma ha ett kalenderljus under december. Inte ett tjockt som det på bilden, utan ett normaltjockt.

Jag tyckte det var så fint och stämningsfullt, och jag brukade vara avundsjuk på att de hade och inte vi.

Senare har jag provat – och fattat att det inte är något för mig. Ett ljus som behöver brännas ner precis lika mycket varje dag blir ett stressmoment, och december är redan innan en orimligt stressig månad. Efter bara några dagar blir kalenderljuset ytterligare en sak som ska hinnas ikapp.

Kalenderljus är en sak som bygger på att alla dagar ser likadana ut. Så är det inte i mitt liv. Vissa dagar är helg, andra är vardag. Vissa är stressiga, andra är rent kaos. När det är svårt nog att få äta frukost vill jag inte tända ett ljus jag ska vara rädd att glömma släcka. Det är svårt nog att bränna ungefär lagom mycket på adventsljusstaken varje vecka.

Och det där gäller för mitt liv i övrigt också. Alla dagar är inte lika. Vissa dagar finns det ork och inspiration. Andra dagar handlar mer om att överleva och göra minsta möjliga. Och det gällde i någon mån innan utmattning och sånt också. Olika dagar bjuder på olika sorters förutsättningar. Då kan jag inte ruta in tillvaron på sätt kräver samma av mig varje dag in i minsta detalj. Det behövs luft i schemat.

Därför blir jag stressad av alla saker som ska göras varje dag. Skriv minst fem minuter varje dag.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

En påbylsad finklädd flicka

Det här fotot på en liten finklädd flicka hängde i det rum jag och några författarkollegor stod i på Svaneholms julmarknad. Det syns kanske inte så tydligt på min avfotografering, men min upplevelse är att hon är väl påbylsad *under* de fina kläderna. De vackra kläderna ska synas men är nog för kalla för säsongen. Någon vuxen har sett till att hon ska hålla sig varm.

Det lyfte mig tillbaka till min egen barndom. Jag har vaga minnen av fjärran barndom, av täckjacka (jag tror den var röd?) under lussesärken när jag, mamma och lillebror traskade runt till de närmsta grannarna för att lussa. Det här är i så fall över fyrtio år sedan och hör till den där sortens minnen som liksom inte sitter fast i något annat, bara fladdrar fritt, och som man till slut börjar ifrågasätta.

Huvudpersonen i mina böcker har en barndom som är helt annorlunda mot min och den lilla flickan på bildens. Ailonise har ingen som ser till att hon håller sig varm, ingen som bryr sig om henne på det viset. Hon kallas inte ens för sina riktiga namn, för människorna omkring henne tycker de namnen är fisförnäma och ogudaktiga; istället kallar de henne Nanna.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Ensam i myllret

Centrala Malmö, fredag strax innan kl 17. Jag har nyss lämnat kontoret och är på väg hemåt. Trött. Arbetsveckan är slut, nu får jag åka hem.

Folkmyllret omkring mig är istället på väg ut i fredagskvällen. Köar till barer och restauranger, eller rör sig i raskt tempo, i sällskap med andra, mot något lockande mål. Uppsluppna, glada, sociala.

För ett kort ögonblick känner jag mig som flickan med svavelstickorna.

Jämförelsen är förstås bisarr och väldigt fel. Jag har kläder, mat, ett uppvärmt hem.

Och ändå … Känslan av att jag står utanför och tittar in på något de har och jag saknar. Sammanhang. Gemenskap. Ork att ta sig för saker.

Jag skulle förstås sannolikt inte vilja vara med dem heller. För ointresserad av att umgås över mat och starka drycker när det inte finns andra gemensamma nämnare. Det tyngsta skälet till att jag saknar umgänge är förmodligen att jag är för … kinkig? Det behöver ge mer än det tar, annars är jag inte intresserad. Att jag är konstig och utmattad bidrar förstås ytterligare. Men ändå. Jag har mig själv att skylla.

Jag har accepterat sakernas tillstånd. Jag är hellre själv än i fel sammanhang. Men det hindrar inte att jag ibland avundas. Ibland önskar att jag hade sammanhang. Umgänge. Människor som jag kan vara mig själv med och ha ut något av att träffa, och på så nära håll att jag skulle orka bry mig.

Så vandrar tankarna vidare till skrivandet. Till att skriva om det man önskar man hade kontra att skriva om smärtan i det man (inte) har.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vi som lever nu vet inte hur det slutar

Man vet inte förrän i efterhand hur något slutar. Eller ens när.

Det där funderar jag ofta på.

Man är själv så fast i de förutsättningar man själv lever i, och det är samtidigt så lätt att glömma bort att man är det. Fast.

Om man exempelvis tänker på någonting som hände under andra världskriget, låt säga 1944, så tänker jag lätt ”Ja, men då var det ju bara ett år kvar av kriget”. Som att jag på något vis tycker att det borde varit betryggande för människorna år 1944, att veta att det bara var ett år kvar av kriget.

Och sen kommer den, efter ett kort tag: insikten som är nån sorts bakvänd aha-upplevelse: Människorna år 1944 visste inte när kriget skulle sluta. Vilket ju är fullkomligt självklart egentligen. Men när man levt hela sitt liv efter världskrigen, så är det ibland som att åren för när de där krigen började och slutade är något förutbestämt, som människor i alla tider måste ha vetat om.

Men framtiden vet vi inte hur den blir. Och vi vet inte heller hur nutiden hade sett ut om en del av de saker som hände inte hade hänt.

Om jag inte hade känt att jag behövde jobba med miljö, så hade jag kanske skrivit klart mina böcker tidigare. Då hade böckerna blivit väldigt annorlunda mot vad de blev. (Kanske inte den första men resten.)
Om inte min man hade dött så hade böckerna sannolikt inte blivit klara än. För då hade jag fortsatt att ägna mig åt andra saker ett bra tag till, och plockat upp bokskrivandet när barnen flyttat hemifrån.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Stampar på samma fläck

Ibland känns det hopplöst. Tröstlöst.

Igår sorterade jag bland gamla papper på jobbet. Jag har jobbat med miljöfrågor i hela mitt yrkesverksamma liv. I en tidskriftssamlare hittade jag en mapp med anteckningar från en kurs i klimatkommunikation jag var på 2005. En snabb genombläddring sa mig att det lika gärna kunde varit en kurs idag, 2023. Vi står och stampar. Ett steg framåt, ett steg tillbaka, oftast inga steg alls.

Ibland känns det som att jag lika gärna kan ge upp. Att det hade varit bättre att ägna livet åt något jag ville för min egen skull än åt att försöka rädda världen. Jag kunde ha ägnat mig åt skrivandet på en annan nivå till exempel.

Jag slängde anteckningarna i pappersinsamlingen. Men jag kommer ju att fortsätta jobba med miljöfrågor ändå. För att jag är dålig på att ge upp. För att jag inte vet något annat. Och av gammal vana.

Och man vet ju inte hur saker slutar förrän i efterhand. Det finns fortfarande en möjlighet till ett ”lyckligt”, eller i alla fall inte helt olyckligt, slut.

Och om inte, så behöver vi tro på det för att orka fortsätta.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Jodå, jag har snöerfarenhet

Det är lätt att tänka att när jag skriver om snö i mina böcker så är det bara hittepå, inget jag har egen erfarenhet av. För jag bor ju i Skåne.

Må vara att vi inte har långa vintrar, men ibland slår de till. Här ute bland åkrarna blir vi ibland insnöade.

Den här gången trodde jag vi skulle slippa den sortens problem. Det har inte snöat (mer än enstaka flingor) på flera dagar, snön är tung, och nu är det plusgrader. Men idag blåser det. Och snön förflyttar sig, i sidled, längs marken. Fyker.

När jag körde iväg för att lämna ett barn i morse gick det att köra förbi vårt hus, även om det var ganska mycket ditfykt snö. När jag kom tillbaka tjugo minuter senare körde jag fast. Visst, det är lite uppåtlut åt det hållet, men framför allt var det mycket snö som flyttat sig dit.

Det tog mig en bra stund att skotta loss bilen så jag kunde köra in den på en alternativ plats. Nu, några timmar senare, syns inte ett spår efter mitt skottande.

Och … jag älskar snön. Det är något magiskt med den drivande snön, hur den rör sig över marken i svepande mönster.

@forfattarsanne

Det är lätt att tänka att när jag skriver om snö i mina böcker så är det bara hittepå, inget jag har egen erfarenhet av. För jag bor ju i Skåne. Må vara att vi inte har långa vintrar, men ibland slår de till. Här ute bland åkrarna blir vi ibland insnöade.

→ Läs resten av inlägget!
Okategoriserade

Snön som inspiration

Snön inspirerar till att skriva. Och samtidigt leder den till frustration. För hur jag än försöker så kan jag, med mina futtiga små ord, aldrig fånga hela den magiska känslan av snön, den stora vidden och de små detaljerna.

Samma sak med foton: de blir bara ett utsnitt av ögonblick, antingen detalj eller helhet, som aldrig förmedlar känslan av att vara mitt i det pågående snöfallet.

Ändå tycker jag att mina skrivna ord är bättre på att fånga helheten och komplexiteten än vad bilderna är.

Och kanske är det därför jag fortsätter att skriva. För att snön väcker magin och behovet av att beskriva i mig. Trots frustrationen över att aldrig riktigt lyckas och melankolin som snön väcker i min själ.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Det är något magiskt med snö

Den första riktiga snön faller utanför mina fönster. Och ja, det är något magiskt med snö, framför allt med den fallande snön, snöflingorna som befinner sig i luften och påverkar hela rymden (som i utrymmet) omkring oss. Ljuden förändras. Ljuset blir ett annat. Färgskalan dämpas och består av nyanser av vitt, blått och grått, brutet av bruna trädstammar.

Det händer något med själen av det där. Ett nytt rum öppnar sig. I morse kunde jag, trots att jag var ledig, inte somna om, för att ljudet, ljuset och känslan av snön därute väckte något särskilt inom mig.

Och så finns det en trygghet i snön. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan, men nu tar andra krafter över som inte jag rår över. Det har en av stressande effekt på en orolig själ som min.

@forfattarsanne

Den första riktiga snön faller utanför mina fönster. Och ja, det är något magiskt med snö, framför allt med den fallande snön, snöflingorna som befinner sig i luften och påverkar hela rymden (som i utrymmet) omkring oss. Ljuden förändras. Ljuset blir ett annat. Färgskalan dämpas och består av nyanser av vitt, blått och grått, brutet av bruna trädstammar. Det händer något med själen av det där. Ett nytt rum öppnar sig. I morse kunde jag, trots att jag var ledig, inte somna om, för att ljudet, ljuset och känslan av snön därute väckte något särskilt inom mig. Och så finns det en trygghet i snön. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan, men nu tar andra krafter över som inte jag rår över.

→ Läs resten av inlägget!
Okategoriserade

Spända muskler är mitt grundtillstånd

”Du är så spänd!” säger massören.

Det säger hon varje gång. Det är nog fyra gånger jag varit där nu, sedan i somras.

Jag upplever inte att jag är mer spänd än jag brukar. Och jag går hos massör regelbundet, även om jag inte gått hos henne tidigare.

”Din nacke och din rygg. Så stela. Så hårda. Som sten. Har du inte ont?”

Nej, det har jag inte. Peppar peppar, för tillfället har jag faktiskt inte ont någonstans. Mer än möjligen i själen. Men min kropp behöver regelbunden massage. Det har den också fått för det mesta under de senaste tjugofyra åren.

Och ja, jag har nog en hel massa spänningar. Men det är inget jag tänker på. Det är det normala för mig.

Kanske är det i grunden en kompensation för den överrörlighet vården alltid hävdar att jag har, fastän jag själv inte upplever det så. Det är nog också en effekt av att jag liksom alltid parerar att det ”civiliserade” sättet att sitta inte är det som min kropp är bekväm med.

Och så har min kropp en vana av att lagra oro, stress och ångest i musklerna. När det finns någon skadad eller irriterad muskel dras det dit. Om inte, så sätter det sig i hela kroppen.

Utöver det sitter det nog rätt många ogråtna tårar undangömd i muskelspänning. Sorg och saknad, kan vi kalla dem. Tårar som liksom inte är så stora att de *måste* släppas ut, de blir till spända muskler.

Ja, och har jag ett stillasittande jobb vid dator där jag ofta är ganska fokuserad.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Julmarknadserbjudande på nätet till 18 december!

@forfattarsanne

Det är fyra veckor till julafton. Julklappstider. Julmarknadstider. Många indieförfattare – författare som ger ut på små förlag, hybridförlag, eller ger ut själva – står många av helgerna fram till jul på olika julmarknader i hopp om att sälja några böcker. Men vi är också bara vanliga människor. Bokskrivandet är för de flesta av oss något vi gör på vår fritid. Säljandet på marknader blir ytterligare en sak som ska hinnas med. Jag är en ensamstående mamma med sviter av utmattning. Jag ägnar helgerna åt att inte hamna ännu mer efter med disk och tvätt och åt att hjälpa mina skoltrötta ungdomar att orka med allt som ska hinnas klart innan terminen är slut, trots att energin är låg så här års. I bästa fall ska jag försöka hinna fixa lite julstämning innan den 24 december. Jag har varken tid eller ork att stå på julmarknader. Men jag har skrivit böcker, och de är utgivna. Tryckta. Jag har inte gjort det för att lådorna med böcker ska stå och samla damm, jag har gjort det för att jag vill att de ska bli lästa. Därför kommer jag att ha ett virtuellt julmarknadserbjudande de kommande veckorna: 100 kronor per bok. Frakt tillkommer med 66 kronor för en bok och 85 kronor för 2-3 böcker. Erbjudandet gäller t o m 18 december. Nej, jag kommer inte att bjuda på frakten. Det är nämligen den enda kostnaden jag själv inte kan styra över. Ja, 100 kronor per bok är löjligt billigt. Billigare än vanliga marknadspriser.

→ Läs resten av inlägget!