Kategori: Okategoriserade

Okategoriserade

Matta och tofflor

trasmatta
tofflor

Den första bilden visar en matta. Den andra visar ett par tofflor. Båda delar självklarheter sedan tidig barndom för mig.

Okej, på den lokala dialekten sa man snarast ”tollor”, i alla fall de som pratade lite bredare. Men ändå.

Och jag visste ju, åtminstone med tiden, att man kunde förtydliga och specificera. Trasmatta. Trätofflor. Och parallellt med det förstod jag att det fanns andra varianter. Som heltäckningsmattor, som försvann allt mer och som ju egentligen inte riktigt var mattor, snarast golv.

En matta var i grundutförande en trasmatta. Tofflor var i grunden trätofflor.

Jag är osäker på när det föll på plats att det som var självklart för mig inte var det för andra. Kanske hade jag hunnit bli vuxen?

Vi har alla våra egna referensramar. Och vem som har ”fel” eller ”rätt” är egentligen inte så viktigt i sådana här fall (även om en del kan ha ständigt pågående ”bråk” om vad som är ”rätt” ordning på en ost- och marmeladmacka). Men när vi ska kommunicera med andra behöver vi vara medvetna om att det som är självklart för oss själva inte behöver vara det för andra. Vi behöver ha ett intresse för att våra självklarheter kan skilja sig åt. Annars kommer vi att prata om varandra, missförstå varandra och bli arga. Den som utformar en blankett eller en informationstext behöver tänka igenom vad det finns för öppningar för missförstånd.

Vi som skriver skönlitterärt behöver också förhålla oss till det här. Uppfattar alla läsare samma sak när jag beskriver en miljö eller gestaltar någons reaktion?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Dokumentären döttrar

Döden kommer i så många olika former.
Och sorgen kan ha stora likheter trots att omständigheterna är så olika.

Vissa människor betyder så mycket för en fastän man egentligen bara befinner sig i periferin av deras sfär. Carolina var en sån person. Centrum i det sammanhang som fick mig att växa och leva ut, där jag var lycklig och där jag träffade han som tids nog blev min man.

”När ett universum går under utan att uppslukas av jorden.” Så beskrev jag det två år efter att hon dog i en bloggtext. Det var så ogreppbart att hon var borta men världen fanns kvar.

Sex år efter Carolina dog min man. Han som jag träffat just i Brekille.

Omständigheterna kring hans död var så annorlunda från hennes.
Ändå känner jag igen mig i så mycket när jag ser dokumentären om hennes döttrar.

Och det är väl själviskt på nåt vis … men jag är liksom också glad att Carolina, som jag i efterhand önskar jag hunnit – vågat? – lära känna lite mer än jag gjorde, på något vis får finnas kvar lite till i världen just genom den här dokumentären. Att jag får lära känna henne lite till.

Döden är så slutgiltig. Och efter att min man dog så finns den liksom alltid med i min tillvaro, i mina val och prioriteringar. Jag lever. Jag kan välja att ge ut böcker för pengar jag råkar ha, för att det känns viktigt för mig, för att det hör till sånt jag vill hinna i mitt liv.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Jantelagen och engelskan

En fråga som dyker upp då och då i ett sammanhang jag nyligen lämnat* är den om att själv skriva på engelska eller översätta sin bok till engelska.

Det ständigt återkommande svaret från tongivande personer är att det kan man inte. Att ingen som inte själv är född och uppvuxen i landet och fått språket med modersmjölken kan skriva tillräckligt bra på ett språk i litteratursammanhang.

Oavsett om du sedan tidig barndom här i Sverige är i princip tvåspråkig.
Oavsett om du bott i landet ifråga i många år.
Oavsett … faktiskt vilka argument som helst.

Du ska fan inte tro att du kan något.
Du ska fan inte tro att *någon* kan något.
Och saker ska alltid göras på precis det sätt de alltid gjorts.

Jag bara kom att tänka på detta idag när jag återigen läste om någon som gjort precis detta: översatt själv. Med framgång. Inte från just svenska den här gången, men det är irrelevant.

Det relevanta är det eviga nedtryckandet i skorna.

Visst, alla kan inte. Men när du träffar på någon i ett internetforum för första gången kan du inte bedöma personens förmåga och kompetens på en kort fråga. Så gör då inte det! Personen ifråga kanske är långt mer kompetent än du nånsin kommer att bli.

*Ni som vet vilken grupp jag menar, ni vet.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Kreativitetens gränser

För ett tag sedan skrev jag om kreativitet, om vad det är och möjligen vad det inte är. Men jag tror jag glömde nämna gränser.

Nej, just det: en viktig del i kreativiteten är att den inte har några självklara gränser. Det är jag själv som bestämmer begränsningar och förutsättningar. Vad som ska blandas, vad som ska renodlas, vad som ska utforskas och vad som ska låtas bli.

Ja, självklart finns det gränser. En sorts gränser handlar om hänsyn, respekt och omsorg om andra – inte bara människor. En annan gräns handlar om ekonomi: de ekonomiska resurser man har att tillgå avgör till viss del de kreativa möjligheterna.

Men om vi för stunden bortser från dessa sorters begränsningar, så är det jag själv som bestämmer över min kreativitet. Kreativiten handlar om att jag använder mina idéer och min inspiration till att skapa. Det handlar om att bejaka mig själv och följa mina vägar. Det är möjligheten att göra enligt mitt huvud – inte enligt det som någon annan bestämt – som får mig att må bra av att vara kreativ.

Det innebär samtidigt att jag på någon nivå är om inte naken så i alla fall väldigt oskyddad där mitt i kreativiteten.

Och när någon annan då tar sig rätten att bestämma hur min kreativitet ska se ut så sårar det. När någon tycker att jag inte får sjunga en folkvisa när vi ska öva på att stå på scen, för det är en musikalutbildning – välj hellre en disneysång för det tycker vi andra passar bättre.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Lunchens pris

Ett par dagar i veckan jobbar jag i Malmö. Då tycker jag det är trevligt att gå ut och äta lunch. På det sättet blir det mat jag inte skulle laga hemma.

Men det är dyrt. Det svider lite varje gång, kanske allra mest utifrån det väl inlärda medvetandet om att man ska hålla i pengarna. Jämfört med att äta något hemma känns det hutlöst!

Samtidigt vet jag att priserna många gånger är lågt satta. Det jag betalar för lunchen ska ju inte bara bekosta råvarorna. Det är hyra på ett bra läge, trivsam och funktionell inredning, el, värme och vatten, och framför allt lön till både den som lagar maten och servar mig. Klart som sjutton att det kostar!

Resten av veckan jobbar jag hemifrån. Då blir lunchen det jag råkar ha hemma. Ibland en fryst färdigrätt, ibland rester. Men ganska ofta blir det en liten stunds matlagning. Något enkelt, men lite tid tar det ju. Och det genererar disk, som jag förr eller senare måste ta hand om. Maten blir förhållandevis billig, men den kostar genom att äta upp min lunchlediga stund.

Ja, man kan göra lunchlådor för hela veckan också. Stå några timmar på söndagen och fixa. Också fritid som försvinner.

Ofta känns det som att den allmänna strömningen i samhället är att vi ska komma undan ”bådadelar”: Vi ska helst inte betala för mer än råvarorna men heller inte behöva lägga tid på matlagningen. Misslyckas vi med det så är vi kassa.

Men skulle vi lyckas med ovanstående ekvation, eller ens komma i närheten, så är det ju alltid någon eller något annat som kommer i kläm.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Mässor, marknader och festivaler

Det som är jobbigast med att ha gett ut böcker är att man ska sälja dem.
Jag ser ”kollegor” som är ute och visar upp sina böcker i alla möjliga sammanhang, igen och igen och igen. Mässor och marknader och festivaler av olika slag, i en aldrig sinande ström. Långt borta och nära. Sammanhang där böcker har huvudrollen, evenemang med teman som knyter an till boken, och stora evenemang där böcker är en udda fågel.

Och jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte är med på mer sånt.

– Kommer du till …?
– Ska du vara med på …?

Nej. Nej, det ska jag inte.

Livet går ju liksom inte ihop sig ändå. Det är barn (ungdomar) och hus och trädgård och jobb och spår av en utmattning som kanske finns kvar för gott. Och jag är ensam förälder. Tiden finns inte. Orken finns inte.

Det här ÄR den stora nackdelen med att vara utgiven på hybridförlag. I alla fall för mig. Ja, jag vet att även författare på traditionella förlag, åtminstone till viss del, behöver ägna sig åt sånt här eller liknande. Men generellt i mindre utsträckning.

Ja, jag visste från början. Och nej, just den biten fattade jag nog inte riktigt. Målbilden sträckte sig fram till att det faktiskt skulle bli böcker. En del som ifrågasätter oss som ger ut på hybridförlag upprepar som ett mantra att vi gör det för att få kalla oss författare. Men nej, att vara författare var aldrig målet. Att mina berättelser, skrivna för att bli böcker, faktiskt skulle bli böcker, var målet.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

En refusering från våren 2020

Jag tror aldrig jag visat mina refuseringar? Mer än möjligen för den närmsta lilla skaran av personer jag bollade mitt skrivande med innan utgivning.

Man kan förstås fråga sig varför. Men jag startade inte min facebooksida förrän avtalet för utgivning av första boken var påskrivet, och instagramkontot startade jag typ någon dag innan första bokens release. Och då var ju refuseringarna på sitt sätt överspelade.

En annan bit är väl att en refusering alltid känns som ett nederlag, och dem bjuder man generellt sett mindre gärna på.

Och sen känns det nog på nåt vis som att korrespondens med bokförlag i sådana här frågor är hemligheter? 😬 Men om man inte nämner vilket förlag det handlar om så måste det väl vara okej?

Text från refuseringsbrev.

Så här i efterhand är refuseringen på bilden, från våren 2020, ganska fin att se tillbaka på. (Refuseringen kom från ett av de större traditionella förlagen.)

Ur den här refuseringen utläser jag två huvudsakliga saker:

🔼 Jag kan skriva. Jag skriver faktiskt rätt bra, till och med, och det är inte alls en vansinnig idé att vilja få det jag skriver utgivet.

🔽 Det var inte tillräckligt tydligt (åtminstone inte för det refuserande förlaget) på vilket sätt jag avsåg att min fantasy skulle skilja sig från mängden.

En refusering ÄR allltid en refusering. Men vissa refuseringar är ändå ett godkännande.

(Mina övriga refuseringar var betydligt mindre spännande.)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vad är kreativitet?

Ibland får jag frågan om jag sysslar med något annat kreativt än skrivandet. Då svarar jag ja. Sedan blir svaret luddigt och glidande när jag ska precisera, kanske något om husrenovering och trädgård.

För vad är egentligen kreativitet?

Min kreativitet har genom åren haft utlopp inom många olika områden. Musik och sång, dans, sömnad, stickning, och som sagt trädgård och husrenovering, och säkert en hel massa andra områden. Men är man kreativ bara för att man sysslar med dessa områden? Nej, det tycker jag inte. Men var gränsen egentligen går är ganska luddigt.
Vi kan till exempel ta stickning, som ju är en av de saker jag faktiskt ägnar mig åt nuförtiden. Den standardmässiga varianten är väl att hitta ett färdigt mönster, köpa det rekommenderade garnet, och sticka enligt instruktionerna. Det är nog inte direkt kreativt? Men så fort du blandar in dina egna idéer: väljer ett annat garn, gör egna anpassningar, löser uppkomna problem på eget sätt, så blir det frågan om kreativitet. Å andra sidan, beroende på situation, så kanske det är att betrakta som kreativt bara att faktiskt välja ett mönster? Det finns liksom ingen fast gräns.

Ändå känns det som att ovanstående resonemang får ringa in kreativiteten. Det handlar ju om att skapa själv. Att inte bara följa någon annans instruktioner eller göra enligt regelboken, utan att skapa själv. Vad som driver den skaparkraften kan vara olika. Fantasi, som hittar på saker som man vill genomföra. Frustration över det befintliga och en vilja att åstadkomma något bättre eller bara annorlunda.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vem är egentligen författare?

Frågan kommer upp med jämna mellanrum, av nya osäkra författare på väg att ge ut första boken eller som skriver på sitt första manus. Eller från författare som redan gett ut flera böcker men som ändå är rädda att kliva ut på minerat område.

Jag själv hör också till skaran som tvekat. Visst, när det var klart att mina tre böcker skulle bli utgivna så skapade jag en facebooksida där jag benämnde mig författare (och senare motsvarande instagramkonto), men jag kände ändå tveksamhet att använda ordet. När jag nämner mina böcker i andra sammanhang använder jag ofta andra sätt att uttrycka mig för att slippa undan, vilket blev extra tydligt i ett brödjobbsammanhang, där en kollega med rejält tryck påpekade nåt i stil med “Säg som det är, Sanne: du är FÖRFATTARE”.

Ändå har jag nyligen läst kommentarer från andra författare som menar att författare som ger ut på hybridförlag gör vad som helst (dvs ger ut på hybridförlag) för att få lov att kalla sig författare. Som att det skulle vara därför vi gör det. Ganska märklig inställning från de man tror sig dela ett gemensamt intresse för skrivande med.

Jag drar mig till minnes en diskussion på twitter för vid det här laget rätt många år sedan, när mina manus ännu hade en bra bit kvar innan det ens var aktuellt att börja fundera på att skicka dem till förlag eller överväga utgivning. På twitter fanns på den tiden trevliga diskussioner mellan bokskrivande personer. När jag undrade vem som fick kalla sig författare så var de utgivna författarna mycket tydliga i att jag också var författare.→ Läs resten av inlägget!