Debatten om hybridförlag, igen
I olika författargrupper och i debattartiklar pågår – återigen – en ganska hetsig debatt kring bokutgivning på hybridförlag. För den genomsnittliga bokläsaren är det förmodligen en ganska fjärran och obegriplig debatt.
I grunden handlar det om att det finns olika utgivningsformer för böcker.
På ett traditionellt bokförlag blir din bok antagen av förlaget som sedan står för alla kostnader kring utgivningen (redaktör, korrektur, layout tryck, marknadsföring). För att det ska gå ihop sig behöver förlaget känna sig hyfsat säkra på att boken kommer att sälja tillräckligt bra, så det inte blir en förlustaffär, alternativt att förlaget ger ut så pass många andra böcker som är säkra kort att det undantagsvis kan våga satsa på något de väldigt gärna vill ge ut även om det kanske inte säljer.
På ett hybridförlag finns kunnigt folk som håller ihop utgivningsprocessens olika delar på samma eller liknande sätt som på ett traditionellt förlag, men det är författaren själv som står för kostnaderna. Man kan säga att man köper tjänsten att någon som kan jobbet projektleder och håller koll. Författaren får mycket större del av intäkterna men står också för risken om boken inte säljer så bra. Och man får mestadels sköta marknadsföringen själv.
Egenutgivning slutligen handlar, precis som det låter, om att man sköter hela processen själv. Layout, uppköp av tryck, administration mot olika sorters säljkanaler, pliktexemplar, m.m.
Hybridförlag betyder alltså att utgivningen sker som en hybrid mellan traditionellt förlag och egenutgivning.
Bland författare som ger ut på traditionella förlag finns ofta en nedlåtande syn på oss som av olika skäl ut våra böcker på hybridförlag.→ Läs resten av inlägget!