Vad betyder havet för dig?

Under min tidiga barndom bodde jag inte vid havet, men det fanns ändå så nära att många dagar under sommaren tillbringades på stranden.

Sedan flyttade vi närmre. Under min ungdom fanns havet inom synhåll och stranden på promenadavstånd, och på somrarna kunde jag stanna till på stranden på vägen hem från sommarjobbet.

Under studieåren och tiden därefter flyttade jag runt en del. Och jag hann märka av att jag påverkades negativt av att ha långt till havet, även om jag nog inte riktigt gjorde kopplingen.

När vi sen letade hus letade vi inte egentligen vid havet, för priserna är ju generellt sett mycket högre då. Tack och lov hamnade vi ändå här. Fågelvägen är det ungefär en halvil till havet, även om det är lite längre än så till badstrand. På något oklart sätt tror jag närheten till havet påverkar luften här på hemmaplan. Och det är skönt att ha möjlighet att ta mig till havet när jag behöver.

I mina böcker finns havet också nära, som en del i vardagen.→ Läs resten av inlägget!

Drömmens örtagård

Det här är en apotekarros. Den växer i min örtagård.

Vår trädgård är indelad i olika delar av höga buxbomshäckar. Redan ganska snart efter att vi flyttat hit bestämde vi att just den här delen skulle bli den efterlängtade örtagården.

Men det var ju så mycket annat som skulle hinnas, med husrenovering och stor trädgård.

Det året jag hade fyllt 30 tog jag semester en vecka typ i början av semester, med enda syfte att anlägga örtagården. Vid 30 trodde jag fortfarande på möjligheten att genomföra sådana drömmar.

Fast vi hade en ettochetthalvtåring också, så även om vi var två vuxna så var det svårt att få saker gjorda. Vi hann nog inte rensa ogräs så noga och djupt som hade varit önskvärt.

Örtagården blev i alla fall anlagd, till stor del åtminstone. Ett hörn för vanliga kryddörter i många varianter och ett,annat för mindre vanliga. En del för medicinalväxter (fast inga giftiga, vi hade ju småbarn, och jag har GAD). En del för spånads- och färgväxter. Vida tegelrör för myntorna. Skuggönskande växter under ett av päronträden. Lökväxter mellan de slingrande gångarna. En avsikt att ha en liten uteplats i skugga av päronträdet. En kompost i bortre hörnet. Och en massa mer.

Men ni vet, livet va. Husrenovering. Småbarn med litet sömnbehov och stort närhets- och underhållningsbehov. Några hundra meter häckar att klippa. Jobb. Och sen annat som kraschade planer.

Kombinerat med åkervinda, fräken, tistlar, och en sorts gräs som bredde ut sig som en löpeld.

Det finns vissa spår av örtagården än idag.→ Läs resten av inlägget!

Jag sydde en klänning och köpte en krona

2 juli

Sömnad. Under många år var det ett stort utlopp för min kreativititet. Eller, ur mitt hänseende så gick det väl från andra hållet: det jag vill ha finns inte, så då får jag väl tillverka det själv.

Det här var långt innan internets tid. Jag fick söka kunskap från biblioteket och från mamma, som tack och lov kunde en hel del om sömnad, och i övrigt improvisera.
Begränsande förutsättningar är samtidigt bra för någon som riskerar att fastna i perfektionism och ambivalens. Har man för mycket kunskap sätts ribban för högt och ångesten blir orimlig. Med de givna förutsättningar var good enough inom rimligare avstånd. Och jag blev med tiden en okej sömmerska, tror jag.

Men nu har hjärnan hunnit ruttna. Tålamodet är mindre, och tiden ska räcka till mycket mer. Och jag har fått för mig att jag ska sy i ett tyg som legat länge för att jag inte alls vågat. Ångesten över att klippa i ett fint tyg är inte mindre nu än när jag var tonåring.

Tack och lov hittade jag en rulle tyg jag köpt billigt på nån utförsäljning för över 30 år sedan, så det blir provsömnad först. Tyget är skevt, så det funkar inte att använda trådraken på tvären, enormt irriterande. Och färgen är sämsta möjliga mot min hud.

Min stackars hjärna tycker ändå det är jobbigt. Jag saknar verkligen att ha någon i samma hus att bolla sömnadstankar med.

3 juli

Att dra igång ett syprojekt kräver en hel massa hjärnkapacitet.→ Läs resten av inlägget!

Vad har fickor med fantasy att göra?

Jag älskar historia och arkeologi. Det är oerhört spännande att få veta hur sakee hänger ihop och hur utvecklingen gått till inom olika områden. När olika tekniska lösningar uppkom och när de fick ordenlig spridning. När man började använda vissa material och när man började odla olika grödor. Hur gamla de äldsta civilisationerna är.

Men all kunskap begränsar också. Ska man vara historiskt korrekt är det många saker att ta hänsyn till när man skriver, och ibland sätter det helt stopp för saker.

Som fickor. Fickor, fastsydda i plagget på det sätt, är tydligen en ganska sen uppfinning. Fastän det egentligen är en ganska enkel sak, som kan åstadkommas med primitiva verktyg.

Jag tycker att det är tråkigt att behöva förhålla mig avsaknad av exempelvis fickor. Jag tycker inte det är relevant för mina berättelser att behöva fokusera på sånt. Jag vill kunna bestämma hur kläderna ser ut utan att strikt förhålla mig till dokumenterad dräkthistorik. Kanske hittar jag på en egen dräkthistorik, eller så bedömer jag att det inte behövs.

På samma sätt vill jag kunna välja att det funnits civilisationer längre tillbaka än i den verkliga världen.

Och ser ni, då blir det genast fantasy! (Eller möjligen saga.)

Det finns också en del anakronistiska historievarianter. Som tv-serien Reign, där man utgår från historiska sammanhang men frångår både historiska fakta, klädaspekter och har modern musik. Och så blandar man in magiska grejer. Och … tja, alltså, nog sjutton är det väl egentligen en sorts fantasy? Riktigt inbitna historienördar verkar i alla fall inte uppskatta avstegen.→ Läs resten av inlägget!

Vikten av obruten tidshorisont

Rutiner är viktigt, sägs det. Men min kreativa ådra vill helst ha oändligt med obruten tid. En tidshorisont som inte bryts av några måsten mer än nödvändig sömn och intag av mat. Då har jag lättast att ge mig på ”stora” saker. Oavsett om det handlar om att sy en klänning från scratch, bygga innerväggar på en vind, skriva en bok eller göra något stort i trädgården. Kunna tänka helhet och kynna genomföra så mycket som möjligt. Smida medan järnet … typ.

I vardagen finns det ju ytterst sällan möjlighet till det där. Vardagarna går åt till jobb, helgerna går åt till tvätt och annat nödvändigt. Kreativitet sker på stulna stunder. Det går det också. Men det är svårt att komma över den första starttröskeln på korta stunder.

Därför är semester så viktigt.

Men så kommer påminnelserna. Om vikten av att behålla rutiner. Mattider och dygnsrytm.

Så jag är en dålig mamma. För jag struntar i det där. Eller, inte struntar i, jag har ju konstant dåligt samvete över att vi äter frukost på olika tider och att det kanske bara blir ett lagat mål mat. Jag vet ju att omvärlden tycker semestern ska vara inrutad den med. (Och spontan på samma gång. Haha.)

Och obruten tidshorisont har jag aldrig som förälder. Mat behöver de varje dag. Och röran som uppstår när jag ignorerar disken klarar jag bara av ett par dagar, sen ger jag mig på den, i alla fall lite.

Obruten kreativitetstid kräver att man har tjänstefolk. Eller åtminstone en medförälder.→ Läs resten av inlägget!

Semesterstressen

Känner du den? Semesterstressen. Stressen att hinna allt du vill under några sommarveckor. Stressen att vara alla sidor av dig själv.

Njuta av sommarkvällarna och strunta i att behöva gå och lägga sig vid en förståndig tid. Njuta av att få sova tills man vaknar. Men samtidigt få dåligt samvete när man sover länge, för man ska ju inte vända dygnet och inte slösa bort sommardagar.

Kunna ta dagen som den kommer och göra det du vill, när du vill. Hinna vara kreativ och inte bry sig om fasta tider. Men samtidigt se hur dagarna rinner iväg. Och lyckas missa tiderna som den där specialaffären har öppet.

Alla sakerna som borde bli gjorda! Lådan som behöver limmas, telefonsamtalet till vårdcentralen, de där mejlen som måste svaras på. Och visst dyker det upp extra många viktiga saker med posten så här års, sånt där som man borde följa upp och kolla av?

Och så borde man ju hinna hitta på något kul också. Något lite längre, nån utflykt, något semestrigt liksom.

Hur hanterar du semesterstressen? Hur prioriterar du?→ Läs resten av inlägget!

Diskbänksfantasy

”Realistisk litteratur är det allra finaste i Sverige, och diskbänksrealism är det yppersta: rostfria vardagsskildringar om allmän glåmighet och utspillda drömmar. Fantastikförfattaren Karin Tidbeck har stuckit ut hakan och ifrågasatt det svenska fantasi-föraktet. Det fick mig att tänka: behöver vi en brygga mellan realismen och fantastiken. Behöver vi #diskbänksfantasy?”

Det skrev Tobias Robinson för ett tag sedan på instagram.

Och så hänvisade han till sin blogg, där han skrivit en härlig skröna som tog sitt avstamp i diskbänkar.

DISKBÄNK I BASKISKT STÅL

Hade tid och ork räckt till så hade jag gärna hängt på och gjort något liknande. Men så här en och en halv månad senare, och med en envis förkylning som hämmar orken, är det rätt tydligt att det inte kommer att hända.

Så jag återgår till grunden och hävdar bestämt att mina böcker är diskbänksfantasy: en blandning av någon sorts socialrealism, diskbänksrealism och high fantasy. Ja, det är prinsar och prinsessor, kungar och drottningar och kamp mot den onde härskaren. Men det är också samhällskritik, kritik mot monarkin som styrelsesätt, beskrivning av konsekvenserna av olika krav och förväntningar beroende på vem ens föräldrar råkar vara och hur det begränsar ens möjligheter på olika sätt. Och bitvis bara konkret beskrivning av livets gråtråkiga jobbigheter. Som en förkylning.

Jag tycker att många fler borde läsa mina böcker. Jag tror att många av de som ryggar tillbaka när de hör ordet fantasy, och inbillar sig att de bara gillar sån där så kallad seriös genrelös skönlitteratur, skulle uppskatta mina böcker – om de bara vågade ge dem en chans.→ Läs resten av inlägget!

Midsommarbetraktelse 2023

Högtider är svåra. Inte minst när man är ensamstående förälder, bor långt från de flesta, och har barn med andra behov än man själv.

Det påpekas så ofta att det är helt okej att inte fira högtiderna på samma sätt som andra, att var och en får lov att göra på sitt sätt. Men kruxet är ju att jag skulle vilja fira.

Samtidigt är jag själv inte så flexibel heller. Jag har inget intresse av att fira på ett sätt jag inte gillar bara för att få vara med och ha ett sammanhang. Att prata i många timmar om ointressanta saker och dricka massor med alkohol är inte min grej. Jag är hellre ensam hemma än att göra saker jag inte gillar. Och jag har själv bosatt mig långt från ära och redlighet (i den mån man alls kommer så långt bort här i södra Skåne). Jag får nog skylla mig själv.

Men det som stör är att det finns önskningar i mig om hur jag vill ha midsommar. Jag, som är biolog och med stort intresse för blommor. Jag som älskar att fantisera om magi och sagor. Jag som älskar folkmusik och gärna vill få chansen att dansa en polska eller vals i midsommarnatten. Min midsommardröm är full av blomsterkransar och vemodig musik i moll hela natten. Många liksinnade människor, men ändå en möjlighet att gå för mig själv i vimlet. Tillsammans och var för sig på samma gång.

Och den består förstås av ett hopplock av minnen. Den midsommarkväll då jag och några klasskompisar på gymnasiet hamnade på en dansbana vid ett koloniområde.→ Läs resten av inlägget!

Lever du upp till omgivningens förväntningar?

Jag blev taggat i en utmaning att berätta om en genomgående tråd i ens bok eller böcker, #enviktigtrådimanus.

Jag skulle säga att en viktig tråd i mina böcker handlar om konsekvenser av att försöka leva upp till omgivningens förväntningar men inte lyckas.

Detta återkommer på många olika sätt, exempelvis:

– att inte höra till för att man inte uppfyller kraven eller inte är som andra

– att försöka göra något man egentligen inte klarar, eftersom omgivningen kräver det av en, och sedan för alltid behöva leva med effekterna

– att förneka starka känslor för att man vet att de inte passar in med den utstakade vägen för en själv och andra

– att brottas med att det man vuxit upp med visar sig vara allt sämre lösningar på det livet lägger i ens väg

Men det finns ändå hoppfullhet. Det går att hitta sina vägar till slut, och det kan bli bra på sätt man inte hade räknat med.→ Läs resten av inlägget!

Likheter mellan mig och Ailsa

Jag blev taggad i en utmaning där man ska berätta om man är lik sina karaktärer.

Ja, jag är nog på ganska många sätt lik min huvudkaraktär Nanna/Ailonise/Ailsa. Bitvis har jag skrivit in ganska mycket av mig själv i henne.

Det började med att jag skapade henne, eftersom det då, i slutet av 1980-talet, var väldigt ont om unga tjejer i huvudrollen i fantasyböcker (och -filmer). Så jag skapade helt enkelt en karaktär i ungefär min egen ålder.

Sen har hon efterhand fyllts med egenskaper och erfarenheter jag hämtat från mitt eget liv. Dels för att synliggöra erfarenheterna, dels för att även bokskrivandet ibland får inslag av att ”skriva av mig” eller bearbeta och hantera sånt jag varit med om. Och eftersom jag skriver i jag-form så faller det sig ofta ganska naturligt, kanske framför allt i de små detaljerna. Det är ju på något vis ganska naturligt att mina egna synsätt färgar av sig.

Ailsa, liksom jag, kämpar med att inte riktigt fungera som alla andra och ofta inte riktigt förstå varför folk gör som de gör, och därför ofta känna sig ensam. Hennes omständigheter är helt andra än mina, och därför blir konsekvenserna delvis andra, men som grundläggande personlighet handlar det om samma sak.

En av konsekvenserna, både för henne och mig, är att vi överanalyserar våra känslor och håller inne med känslor som vi tror inte är accepterade – och det trasslar till det för henne. (Och mig.)

Vi har också båda en uthållighet och en ansvarskänsla mot omgivningen som varar längre än vad som är bra för hälsan.→ Läs resten av inlägget!