Vårbetraktelse

Våren börjar som små fläckar. Enstaka små gröna strån av kommande snödroppar som man bara ser om man vet var man ska leta och letar noga.

Efterhand blir det större fläckar. Små färgglada öar av gula, orange, lila och blåa blommor i havet av fjolårsbrunt och grått.

Bit för bit blir öarna av vår fler och större.

Och så plötsligt exploderar det! Våren har spritt sig, tagit över världen. Det gröna väller fram överallt, ur varenda brun kvist och mellan alla döda fjolårsståndare. Allt är grönt, sju miljoner nyanser av grönt. Grönt som strävar mot blå himmel, grönt som suger åt sig av varje droppe livgivande regn.

Vår!→ Läs resten av inlägget!

Drakar och häxor

Kristendomen är en fascinerande religion. Samtidigt som man lagt mycket fokus på den monoteistiska tanken att det bara finns en gud och kallat all tro på annat för vidskepelse så har det med kyrkans hjälp bedrivits processer mot kvinnor som man hävdat varit häxor. Och idag firas helgonet Sankt Göran / Sankt Örjan / Saint George som enligt legenden dödade en drake (och för att fira Georgs dag så kommer en hel massa scouter som inte bryr sig ett dugg om religion att besöka kyrkor idag för att fira sitt skyddshelgon).

Och samtidigt finns det en hel del kristna som tycker att fantasy är typ djävulens påfund.

Ibland ifrågasätts logiken i fantasyvärldar. Men det är ju inte precis så att logiken håller i världsreligionerna heller 🙃→ Läs resten av inlägget!

But I did it my way

Objektivt sett släppte jag mina böcker vid helt fel tillfälle.

Att släppa böcker handlar inte bara om att skriva klart, bearbeta, layouta, trycka och ha en färdig bok som potentiella läsare kan köpa. Det handlar också om att dessa potentiella läsare ska få reda på att boken finns och bli så intresserade att de väljer att köpa boken och läsa den, och de sedan i sin tur ska få andra att bli intresserade, och så vidare. Annars blir det ju bara en massa lådor med böcker som står och samlar damm.

För att åstadkomma allt detta behöver man förstås vara på en plats i livet där man är öppen för att ställa sig på barrikaderna och skrika ut ”Jag har släppt världens bästa böcker! Läs dem!” – eller nåt ditåt. Och i ärlighetens namn är det nog inte så jag funkar, oavsett tidpunkt i livet. Men när jag släppte böckerna var jag det kanske ännu mindre än vissa andra perioder i livet.

Ångrar jag att jag släppte böckerna när jag gjorde det?

Ibland. I alla fall under det första ögonblicket. Sedan tänker jag efter och minns varför jag gjorde det.

När den som betyder allra mest för en i världen har dött alldeles för tidigt i livet så behöver man hitta något att leva för. Ja, jag vet, på ett sätt ska barnen räcka för det. Men jag behöver också ha en egen drivkraft, något som håller mig över ytan, om jag ska kunna ha ork att vara en bra mamma.→ Läs resten av inlägget!

Fotografi, skrivande och backsippor

Närbild på luddiga backsippor

Ibland känns det som att man redan tagit alla bilder. Som att det inte finns fler sätt berätta om en blommas skönhet. Som att man redan tagit den bästa bilden för tio år sedan och alla bilder man tagit efter det är dåliga kopior. Och att man egentligen borde sluta envisas med att ta bilder på backsippan varje år.

Men om man slutar ta bilder på backsipporna så kanske ni som inte ser dem där ni är glömmer hur vackra de är. Och det vore ju farligt. Människor behöver minnas hur vackra blommorna är, hur skön naturen är. Precis som vi behöver minnas och påminnas om en massa andra saker, onda och goda.

Och på samma sätt är det med skrivandet. Det kan kännas som att allting redan är skrivet, att allting redan har sagts. Så kanske det är. Och samtidigt behövs det ständigt nya vinklar på det. För att vi inte ska tycka att det där har jag redan läst och sett. Nya vinklar för att vi ska se och minnas.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och jag tycker om att fotografera. Men en dag som idag, när jag fotograferat backsippor på en nybränd torräng vid havet, så påminns jag om vad det är som gör att jag i grunden föredrar skrivandet som min uttryckssätt.

När jag parkerat bilen och klivit över det lilla räcket så tar jag in allting nästan omedelbart.

Jag ser det blåa havet med sitt solglitter, och jag ser själva solen i den övre ytterkanten av synfältet.→ Läs resten av inlägget!

Veckad bomull och associationer

När jag var liten köpte man bomull i påse. Ett stort stycke bomull, veckad fram och tillbaka som ett dragspel, i en plastpåse. Mestadels till att riva av bitar av till om man skulle tvätta sår eller möjligen sminka av sig. Men vi hade också sådan bomull att lägga ut runt kyrkan med inbyggd speldosa till julen, så att det skulle se ut som snö.

Ibland tycker jag att molnen ser ut som sådan veckad bomull.

Jag vet inte om man fortfarande kan köpa bomull som ser ut på det sättet. Numera köper jag bara bomullsrondeller.

Associationer är knepiga saker när man skriver. För mig är det självklart vad jag menar om jag skriver att molnen ser ut som bomull. Men likheterna måste både passa för läsaren (eller tillräckligt stor andel av de som kan antas läsa boken) och för sammanhangen i boken.

I mitt fall behöver jag inte fundera på om läsarna förstår. För huvudpersonen i mina böcker har definitivt aldrig träffat på veckad bomull i en plastpåse.→ Läs resten av inlägget!

Har böckerna varit i bra skick?

Det här är en fråga till er som beställt böcker av mig och fått dem skickade med posten, i en påse som *inte* varit Postnords blåa påse.

Postnord har, utöver sina blåa postpåsar, även en serie de kallar presentpåsar. Dessa har varierande tryck; jag har bland annat haft med småfåglar och slingerkrasse.
Presentpåsarna är lite billigare, lite mindre vadderade, och aningen smalare i utformningen.

Vilka jag använt har huvudsakligen handlat om vilka som funnits att tillgå, eftersom Postnord periodvis har haft slutsålt av de blåa påsarna.

När jag diskuterade olika alternativ för att skicka böcker med en annan författare så oroade hon sig för att presentpåsarna inte skulle vara tillräckligt vadderade.

Så det jag undrar är: Du som fått böcker skickade i ”presentpåse” (alltså en påse med motiv istället för den klassiska blåa postpåsen), har boken/böckerna du fått varit i bra skick?→ Läs resten av inlägget!

Kanske den senaste repliken?

När jag skrev i min ungdom var det kollegieblock och blyertspenna som gällde. Numera är det på datorn jag skriver. På de allra flesta sätt tycker jag enormt mycket bättre om att skriva på datorn. Men det finns ett undantag.

På den tiden jag skrev för hand var det allra första jag gjorde när jag satte mig för att skriva att göra en notering i marginalen med dagens datum. 1/3. 27/8. Och så vidare.

Det hade två poänger. Dels kunde jag lätt se hur mycket jag hade skrivit på en dag. Dels kan jag fortfarande nu i efterhand titta i de gamla pärmarna med skrivpapper och kolla när jag första gången skrev något. Det tilltalar min förkärlek för dokumentation.

När jag gick över till att skriva på dator hade jag faktiskt ett visst motstånd mot att ta steget, just ur den här aspekten. Men jag bestämde mig för att ändå ta språnget och kasta mig ut i världen utan datumnoteringar.

För tillfället vandrar en utmaning runt bland författare på instagram: #senastereplikenimittmanus

Jag vet egentligen inte vilken som är den senaste repliken i mitt manus, för jag skriver inte längre mina manus i kronologisk ordning, och jag har inga datumnoteringar som talar om vad av det skrivna som skrevs senast.

Men det här är den replik som ligger sist i manusdokumentet i nuläget:

✏️

“I de lägena är du inte skrämmande”, sa Dainas utan att jag sagt nåt. “Bara … vacker. Överjordisk. Gudomlig. Det som händer i dig påverkar omgivningen, som att det som lyser om dig lite grann smittar oss omkring.→ Läs resten av inlägget!

Mejl från Sanne till Sanne

Vem mejlar du oftast till? För min del är det mig själv.

Det finns olika skäl till att jag mejlar mig själv. Ett är att jag gör vissa saker på datorn och vissa i mobilen. Skriver gör jag helst på datorn, med ett riktigt tangentbord. Och större dokument – som manus eller för den delen pdf:er med slutligt layoutade böcker – hanteras också lättare på stor skärm. Men bilder tar jag ju oftast med mobilen, och även bearbetning av bilder och filmer sker i mobilen. Så ska jag posta något som kombinerar längre text med en bild eller film så innebär det ofta att jag antingen skickar text eller bild till mig själv.

Ett annat sammanhang är påminnelser eller anteckningar. Om jag kommer på vid läggdags att jag måste komma ihåg att göra något nästa dag – ringa någon eller beställa något eller sådär – så skickar jag ett mycket kort mejl, ofta med bara en rubrik. Och har jag ett pågående skrivprojekt och behöver anteckna en dialog eller något annat som jag har i huvudet, så gör jag det också i mejl till mig själv. Då har jag ofta en pågående mejltråd där jag fyller på med allt jag ska ”hantera” nästa gång jag sitter och skriver vid datorn.

På en jobbkurs nyligen hävdade kursledaren med bestämdhet att man absolut inte ska mejla sig själv för att komma ihåg saker – man ska istället alltid öppna outlook och lägga upp en ”uppgift” och när den ska genomföras.
Jag å min sida anser att var och en hittar sina sätt som funkar, både utifrån ens egna egenskaper och utifrån en mängd andra omständigheter.→ Läs resten av inlägget!

Katter, kön och antaganden

Vi kan kalla den här katten för Sotis. Det är inte kattens namn, men det var ett vanligt kattnamn där jag växte upp och det passar bra för sammanhanget.

Om jag inte berättar något mer om katten, och du inte vet något om katten sedan innan, vad kommer du då att göra för antaganden om kattens kön? Kommer du att kalla katten han eller hon?

Jag är uppvuxen med katter och har haft katt under större delen av mitt liv. För mig har grundantagandet, ”default” kring ett katt jag inte vet något om, alltid varit att katten är en honkatt. (Utom om det är en helgul katt, för det har jag vetat sedan innan jag hade koll på de genetiska skälen att de oftast är hankatter.)

Jag vet egentligen inte varför honkatt är mitt ”default”. Men som uppvuxen på landet så var det väl överlag vanligare att behålla honkatter än hankatter. Okastrerade hankatter har rykte om sig att lätt hamna i bråk, inte hålla sig hemma, och inte bli särskilt gamla.

Däremot har jag också sedan ganska tidig ålder konstaterat att det är väldigt vanligt att nya bekantskaper som hälsar på utgår från att katter är hankatter. ”Vad heter han?” frågar de. ”Så söt han är!” Och det är nästan omöjligt att nöta in i dessa personer att katten ifråga inte är en hankatt. För dem är det default att katten är han.
Jag noterar detta även på instagram: de kommentarer och meddelanden som kommer från konton som säljer husdjursprylar kallar typ alltid mina katter han, fastän de kommenterar inlägg där jag tydligt kallat katten för hon.

Läs resten av inlägget!

Är det inte en trilogi?

Elsinorien är en serie med tre böcker – så varför kallar jag det inte en trilogi?
Jo, för att jag inte vet om det är slut där.

Serien Elsinorien (namngiven efter landet som står i centrum för böckerna) består i nuläget av tre böcker: ”Lysande klot tvenne”, ”Knutar och band” och ”Viddernas väv”. Och slutet på tredje boken knyter på ett sätt ihop saker på ett sätt som gör att det funkar att det slutar där, om jag aldrig skulle skriva klart fler böcker.

Men i mitt huvud tar det inte slut där. Det finns bitar skrivna av en fjärde bok. Och det finns mer tankar. Men i nuläget saknar jag dels vissa avgörande bitar för att få ihop berättelsen, dels saknar jag tid och ork att engagera mig i skrivandet (och att fundera över de saknade bitarna). Ska jag ta mig an att fortsätta vill jag att det framför allt ska finnas tillräcklig ork för tankearbetet. Det gör det inte just nu. Alltså får det vänta.

En trilogi ser jag som något avslutat, som att jag officiellt satt punkt. Det har jag inte gjort, åtminstone inte än.

Däremot har jag inga problem med att läsare kallar Elsinorien för en trilogi. Ur läsarhänseende är det ju vad det är i nuläget: tre böcker som hänger samman, som släppts med ganska kort mellanrum och sedan inget mer. Klart det är en trilogi för den som läser. → Läs resten av inlägget!