Gästblogg: Varför skriva spökhistorier?

Det här är en gästblogg från Magnus Carling. Carling är född 1973, bor i Göteborg och arbetar som Informationssäkerhetschef på ett globalt företag. Sedan 1995 har han arbetat med IT och sett utvecklingen som både fascinerande och skrämmande. Skrivandet har funnits med Magnus sedan tidiga tonår och han skriver i vitt skilda genrer. Utöver skönlitteratur har Magnus också skrivit seriemanus för Bamse, 91:an och Fantomen.

Jag minns första gången jag blev riktigt skrämd och fascinerad av en film på samma gång. Det var när jag såg Vampyrernas natt, som jag än idag minns som en av de mest fascinerande vampyrfilmerna någonsin. Då var jag någonstans runt 10 år och kanske lite för ung för att se den här filmen, men likväl kommer jag ihåg fascinationen. Samma sak när jag såg de gamla svartvita filmerna om Frankenstein och Dracula. 

Ännu mer fascinerad blev jag när jag började läsa Stephen King och Dean Koontz. Hur en suggestiv, spöklik stämning kunde byggas upp från första meningen var inget annat än magiskt. Hela tiden svävade frågan över berättelserna; finns det något mer än det vi ser? Vad är det övernaturliga? Är det bara energier och förnimmelser, eller finns det andar och liv bortom döden? 

Just den här fascinationen gjorde att jag själv började skriva spökhistorier. Jag skrev ett antal ruggiga spökhistorier för gamla hederliga Frida Story, och det blev en riktigt skrämmande novell till antologin Schakt. Sedan dröjde det ett tag och nu är jag aktuell med en sorglig spökhistoria som heter De försvunna.→ Läs resten av inlägget!

Om att inte platsa i boxen

Idag är det internationella barnboksdagen. Idag är det också internationella autismdagen. Jag platsar inte riktigt i någondera. Och ändå vill jag lyfta båda.

Mina böcker är inte barnböcker. Unga vuxna har jag kategoriserat dem som, samtidigt som jag gärna sätter unga inom parentes beroende på sammanhang, för att betona att de lika gärna kan läsas av ickeunga vuxna. Klassificeringen Unga vuxna gör dock att mina böcker står under Barn- och ungdomsböcker.

Jag började skriva den första boken i serien när jag fortfarande var ”barn”, fast på väg ur barndomen: jag var nybliven tonåring. Och första boken handlar både om barndom och om att tvingas bli vuxen för tidigt.

Internationella barnboksdagen firas den 2 april, eftersom det var H.C. Andersens födelsedag. Andersen skrev bland annat om att inte passa in eller vara accepterad som man är. Vilket leder oss vidare till autismdagen, också den 2 april.

Jag har ingen autismdiagnos; jag anses inte ha sådana problem att jag får en utredning, utan jag får nöja mig med att sjukvården sagt ”du har autistiska drag, men …”.

Att ha autism innebär i praktiken att man avviker från ”normen”, att man inte passar in.

Jag har definitivt aldrig passat in i normen för hur man ska vara. Och det är erfarenheter jag tagit med mig in i mina böcker. Det finns förstås många olika sätt man kan vara annorlunda på, många olika orsaker till att man kan uppleva utanförskap. Olika sorters utanförskap är ett återkommande tema i mina böcker om Elsinorien.

Att skriva böckerna har varit ett sätt att bejaka mig själv.→ Läs resten av inlägget!

Vem sjutton vill ha ett nyhetsbrev?

Ett väldigt vanligt tips när det kommer till marknadsföring är att ha ett nyhetsbrev eller liknande regelbundna utskick.

Jag får själv ett antal sådana, i andra sammanhang.
Jobbrelaterade nyhetsbrev.
Nyhetsbrev kopplade till något jag är intresserad av.
Nyhetsbrev från föreningar jag är med i.
Nyhetsbrev från organisationer vars namnunderskriftskampanjer jag nappat på.
”Nyhetsbrev” från företag där jag köpt medicin, underkläder, läppcerat eller något annat. (Ja, i det sista fallet tycker jag inte ens det ska kallas nyhetsbrev – det är ju faktiskt reklam och inget annat.)

I ärlighetens namn slänger jag de allra flesta rakt av. Det är för mycket text på en gång, och totalt sett för många mejl som handlar om saker jag inte har tid för. Jag är glad om jag hinner läsa och svara på de som verkligen måste hinnas med. Det som inte uppnår den statusen slänger jag ofta utan att ens öppna mejlet.

Men på sistone har jag insett att det som i alla fall funkar för mig personligen är det mest minimalistiska: en enkel notifiering om att det publicerats en ny nyhet på en sida jag följer. Rubrik, utdrag, länk. Inget mer. Det är snabbt, enkelt och överblickbart. Jag öppnar mejlet, ser om det är relevant för mig, och slänger sedan. Det kräver minimalt med energi att hantera.

Fast jag har ändå tänkt att det är onödigt för elsinorien.se. Det allra mesta jag postar här är samma som på instagram och facebook. Den som är intresserad följer mig väl ändå där?

Men så är ju sociala medier som de är, med sina algoritmer och sånt.→ Läs resten av inlägget!

Har du läst mina böcker? Vill du hjälpa mig?

Eftersom jag är författare inom en genre som inte syns så mycket i ”kulturella” sammanhang, och inte heller har ett starkt förlag bakom mig som står för marknadsföring, så är mina läsare extra viktiga för att nå vidare till fler läsare.

Vill du hjälpa mig?

Det här är i så fall några av de saker du kan göra: 

1. Lämna ett omdöme/betyg!

Sätt ett betyg från 1 (dålig) till 5 (jättebra). Det finns många ställen du kan lämna ett betyg/omdöme på mina böcker:

2. Skriv en recension!

Om du hellre vill formulera dig i ord (sätta betyg är ju svårt!) så kan du skriva en recension. I de här sammanhangen kan en recension vara alltifrån ett par meningar till en fullskalig analys – du bestämmer själv hur mycket du har att säga. 

Recensioner kan lämnas på samma ställen som betygen. 

Du kan förstås också skriva en recension i din blogg, på ditt instagramkonto, i ditt facebookflöde eller där det passar dig. 

Eller skicka en recension till mig via mejl, så lägger jag ut den bland recensioner här på elsinorien.se

3. Berätta för vänner, familj, kollegor eller andra

Boktips från människor som känner är ofta extra värdefulla, eller hur?

– Men Sanne, vill du verkligen att jag ska sätta betyg eller skriva en recension även om jag inte tyckte om dina böcker?Läs resten av inlägget!

Totte och Malin och språket som hela tiden utvecklas

När mina barn var små läste jag boken ”Totte och Malin” för dem. Mitt äldsta barn föddes 2004. Det exemplar av Totte och Malin som vi har är tryckt 2003.

I vårt exemplar av boken står det:
”Malin har en springa med ett litet hålsom hon kissar med.”

Vilket komplicerat sätt att uttrycka det!
Och dessutom hade ju nyligen ett nytt ord, snippa, börjat användas, ett ord som kändes mycket enklare.

Fördelen med små barn i den åldern man läser Totte-böckerna är att man läser för dem, och de tittar på bilderna. Så redan från början läste jag ”Malin har en snippa som hon kissar med”.

I nyare upplagor av boken har man gjort denna ändring på riktigt. Tack och lov.→ Läs resten av inlägget!

Om ordet snippa

Så vad står det egentligen i ordböckerna?

I SAOL (Svenska Akademiens ordlista) från 2015:
snippa substantiv ~n snippor
• ⟨vard.⟩ kvinnans köns­organ

I SO (Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien) från 2021:
snippa snippan snippor
substantiv
snipp`a
● var­dagligt det yttre kvinnliga köns­organet

SAOL är väl för övrigt den ordbok man kan förvänta sig att folk i allmänhet har tillgång till.

Men de där paragrafryttarna har rotat fram Svensk ordbok för att kunna motivera sin märkliga tolkning av ordet snippa – en tolkning som inte stämmer med hur folk i allmänhet använder ordet.

Svensk ordbok gör samtidigt också kopplingen till ordet snopp. Och vilken vettig människa som helst borde antingen veta eller kunna räkna ut att för en tioåring så är det så orden används:
Snopp och snippa är varandras motsvarigheter. Det är ord som inkluderar ”alltsammans”.

När ett barn går till läkaren för ”ont i magen” så kan det onda sitta på en mängd olika ställen. Det vet läkaren.

En tioåring ska inte behöva fundera över mer exakta definitioner, över vad som inkluderas i de vanliga orden som huvud, ben, mage, snopp eller snippa.

En tioåring som blivit utsatt för övergrepp av något slag gör en prestation bara genom att ens kunna uttrycka detta. Och ordet snippa är ett mycket tydligt ord i detta sammanhang.→ Läs resten av inlägget!

Gestaltning – igen

Det går ju som bekant mode i allt. Sedan jag kom till läget att mina bokmanus var färdigskrivna och på gång att ges ut som böcker så har jag insett att detta gäller även i bokskrivarvärlden. Och gestaltning är praktexemplet på detta. För just gestaltning kommer upp igen och igen när det pratas om hur man ska (och inte ska) skriva. Det är alltså inte ens en fråga om att man kan välja om man vill eller inte, utan det är underförstått att alla ska gestalta och ska vilja bli bättre och bättre på det.

Vad gestaltning är? Tja, ofta sammanfattas det med uttrycket ”Show, don’t tell”, och gestaltning ses som motsatsen till att använda beskrivande ord. Man ska alltså inte berätta för läsaren hur något var/är, utan man ska med ord få läsaren att uppleva det istället.

Jag har skrivit ett inlägg om det här tidigare:
Gestaltning

Idag stötte jag åter igen på ett inlägg av en annan författare, kring vikten av gestaltning. Hen skriver bland annat om att det handlar om att lita på läsaren. Och alltså … tja, man kan ju på sätt och vis säga att det är det jag inte gör. Fast det handlar ju inte om att lita på, det är fel ord. Däremot kan jag inte anta att det jag ”visar” kommer att ge samma känslor i läsaren som i mig. Det är ju liksom det som är poängen.

Om jag antar att läsaren kommer att uppleva samma saker som jag så kommer en del läsare istället att uppfatta och uppleva något helt annat än det jag avsett.→ Läs resten av inlägget!

Skymning i februari och världsbygge

Det är något magiskt med februariskymning.

Inte nog med att det är ljust längre på dagarna. Men efter att skymning under lång tid inneburit bara inneburit att dagsljuset försvunnit, via olika nivåer av grått som slutligen (väldigt snabbt) blivit svart nattmörker, så finns det plötsligt färg i skymningen. Det är som att hela himlen skiftar i någon sorts guldorange. Även de dagar som himlen är grå så är den liksom inte bara grå, utan det gråa har en färgton. Och allt som träffas av skymningsljuset blir svagt rosaguldigt.

Mina böcker utspelar sig till stora delar på en annan planet. Portalfantasy kan man väl kalla det om man vill. Men jag har gjort det enkelt för mig och låtit den andra planeten vara tvillingplanet till Jorden. Jag minns inte längre varför jag valde att göra så. Men jag är överlag nöjd med det. För det innebär att jag inte behöver fundera över andra förutsättningar när det gäller hur stor gravitationen är eller hur mycket syre det finns i luften. Alla grundläggande parametrar är desamma. Visst, tråkigt på ett sätt. Men samtidigt skönt. För när jag exempelvis gläds åt en februariskymning här, så vet jag att om jag vill så kan jag beskriva samma typ av februariskymning där.

Att skriva fantasy innebär att man kan välja att skruva på parametrarna. Men man väljer själv vilka parametrar man vill skruva på.

En gulglänsande skymningshimmel vid havet. Text på bilden: ”Någonstans i universum, skapad någon gång i tidernas begynnelse, finns Vintergatan, ett stort moln av oändligt många stjärnor. Runt stjärnorna kretsar planeter. På en av dem bor människor. De kallar sin planet Jorden och sin stjärna Solen, och de flesta av dem tror att de är de enda varelserna i universum och att deras planet är den enda beboeliga platsen. Där lever de ovetande om de miljontals andra världar som finns runt ljusen på deras natthimmel. Långt, långt bort i andra ändan av Vintergatan, runt en av dessa stjärnor, kretsar en annan planet, Seiscro. Så ofattbart långt ifrån varandra, och kontakter mellan de båda världarna borde vara omöjliga med tanke på avståndet, men ändå lever likadana människor på Seiscro som på Jorden.”
Textutdrag ur ”Lysande klot tvenne”, den första boken om Elsinorien.
Läs resten av inlägget!

Det sista jag borde lägga pengarna på?

För knappt två år sedan vandrade en text runt på facebook. Texten var skriven av en författare som hade fått erbjudande om att ge ut en bok på ett hybridförlag, och han skrev därför en lång text om varför han tycker att ingen författare nånsin borde ge ut böcker på hybridförlag. Citatet på bilden är hämtat från hans text.

Mina böcker är utgivna på hybridförlag. Vid den aktuella tidpunkten (slutet av april 2021) var det knappt tre månader sedan min första bok släppts (början av februari 2021), och min andra var på gång. (På bilden i det här inlägget har jag använt omslaget från min första bok som bakgrund till citatet.)

Det finns många olika saker man kan lägga pengar på här i världen. Om man har råd med mer än livsnödvändigheter som mat, värme och lite tak över huvudet så kan man kan skala upp till lyxnivåer på livsnödvändigheterna (dyrare mat, hus, kläder) och lägga till resor, olika sorters prylar, och en väldig massa annat. En del av det man kan lägga pengar på är till stor skada för andra eller för planeten, medan annat har mindre påverkan. Det finns självklart en väldig massa olika hänsyn att ta när man väljer vad man ska lägga sina pengar på, och det är ofta en ganska komplex analys att bedöma vad som är bra eller dåligt, eftersom det beror på en mängd omständigheter.

Att ge ut böcker har förstås miljökonsekvenser, men dessa beror inte av om utviningen sker på hybridförlag eller traditionellt förlag.→ Läs resten av inlägget!