Du som inte gillar fantasy …

Du som INTE gillar fantasy, vad är det mer specifikt du inte gillar?

📚Är det att det inte är på riktigt? (Du vet att annan skönlitteratur också är hittepå, va?)

🐲Är det att det ibland finns djur som drakar och enhörningar? (Drakar kan vara riktigt söta, faktiskt!)

🧙Kanske stör du dig på att magi ibland gör att saker löser sig lite för enkelt? (Mina barn har haft svårt för serifiguren Bamse av just det skälet: när det blir besvärigt så äter Bamse dunderhonung, och sen ordnar sig allt.)

⏳Eller är det i själva verket så att du läste en fantasybok eller såg en fantasyfilm för ett par decennier sedan, och just den var så fånig att du sedan avfärdade hela genren?

(Jag hoppas innerligt att anledningen inte är att du fått lära dig att man inte ”ska” tycka om fantasy, för att det inte är ”seriös litteratur”.)

Berätta gärna! Jag är uppriktigt nyfiken.

En del av de svar jag fått kan läsas på instagram och andra kan läsas på facebook. → Läs resten av inlägget!

Ja, varför skriver jag just fantasy?

Det korta enkla svaret är väl att det var där jag började, och så blev jag kvar. Och kanske var det lite grann en slump att det var just fantasyn jag valde från början? Men det var där jag saknade tjejkaraktärer i huvudrollerna i de böcker som fanns, och det blve en drivkraft i sig. En annan bit i det var att sånt jag själv tyckte var snyggt eller coolt, men som inte var ”modernt” eller som sågs som töntigt i den vanliga 1980-talesverkligheten, kunde jag utan vidare bestämma var snyggt eller coolt eller självklart i den värld jag skapade.

Å andra sidan är ju ovanstående inget svar på varför jag fortsatte med fantasy. Så här dryga 30 år senare kunde jag ha bytt genre – och det har jag ju inte 🙂

En av de saker jag gillar med fantasy är just att jag själv kan bestämma reglerna. Jag bestämmer själv vilka saker jag vill ha som i vår värld och vilka saker jag vill ska fungera på ett helt annat sätt, oavsett om vi pratar naturlagar eller kultur. Och eftersom det jag skriver utspelar sig i en annan värld behöver jag inte förhålla mig till hur det verkligen ser ut i Stockholm eller någon annan stad. (Därmed behöver jag inte researcha på samma sätt – eller bara när jag själv bedömer det som relevant.)

En annan sak handlar om det magiska. Jag älskar att koppla dimma till att något är i görningen, älskar antydningar om att någon är utsedd att göra något, eller att det går att åkalla gudarna.→ Läs resten av inlägget!

Ingen ljudbok av vidderna

De två första böckerna om Elsinorien (Lysande klot tvenne respektive Knutar och band) finns som ljudböcker, inlästa av fantastiska Karin Skog.
Tredje boken, Viddernas väv, har hittills inte blivit ljudbok. Och nu har jag fått besked om att det är så det kommer att förbli.

Det är det där med lönsamhet, ni vet. Det kostar pengar att producera ljudböcker, och om det ska löna sig så måste intäkterna bli tillräckligt stora – det vill säga tillräckligt många måste lyssna på dem.

Jag tycker förstås det är väldigt synd. Jag har glatt mig åt att mina böcker har kunnat vara tillgängliga även för den som inte vill, kan eller orkar läsa på böcker på ”vanligt” vis, och jag har tyckt att Karin Skog varit underbar som röst till mina böcker.

Men det är som det är.

Och de två första böckerna finns ju! Lyssna gärna på dem, och om du redan gjort det, ta gärna möjligheten att lämna ett litet omdöme på din ljudbokstjänst! Böckerna finns på Storytel, Nextory, Bookbeat och bibliotekens app Biblio.

Och du som faktiskt inte *kan* läsa på vanligt vis, men som ändå vill kunna få veta vad som händer i Viddernas väv, vad ska du göra?

Mitt bästa tips är att efterfråga böckerna via Legimus, som producerar talböcker och punktskriftsböcker. Lysande klot tvenne finns som båda delar. Och vilka böcker Legimus producerar lär bero på vad ”kunderna” efterfrågar, det vill säga det är definitivt värt att vända sig dit och efterfråga mina böcker.

Annars är väl bästa tipset att få fler att lyssna på ljudböckerna, så att beslutet att inte göra ljudbok av Viddernas väv kan omprövas pga plötsligt ökad lönsamhet 😉

(Ljudböcker är böcker som produceras kommersiellt.→ Läs resten av inlägget!

Mellan raderna

”Det står inget mellan raderna.” Det sa min svensklärare på gymnasiet.

Jag minns det som att hon sa det flera gånger, men jag vet inte säkert. Och jag minns inte heller i vilket sammanhang det sades.

Hon var en lärare av ”den gamla skolan”, i vit blus och plisserad rutig kjol. Oerhört kunnig på sina områden (som efter vad jag minns involverade klassiska språk) men också väldigt noga med hur saker skulle vara. För henne fick vi lära oss de två första raderna ur Illiaden utantill, för Det Var Sånt Man Skulle Kunna TM. (Utantillärande var annars ganska omodernt i början av 1990-talet, när jag gick gymnasiet.)

Litteraturkunskap var en viktig del av gymnasiesvenskan – jag tror rentav att vi fick separata betyg i svenska, litteratur respektive svenska, övrigt (fast det hette något annat) – och det var sannolikt i detta sammanhang, när det pratades tolkningar och analyser av romantiska 1700-talsdikter eller något annat liknande, som hon sa det. För analysera skulle vi.

Och ändå.

”Det står inget mellan raderna.”

Den där meningen har satt sig hos mig.

För jag håller ju med.
Det står inget mellan raderna.
Och ändå antas vi alltid, rentav uppmanas, att förhålla oss till det som står mellan raderna. Ibland uttalat, ibland underförstått.
Vi ska förvänta oss att folk ska läsa det som står mellan raderna.

Men.

Det står inget mellan raderna. Oavsett att de allra flesta läser in saker mellan raderna.

Så vad menade hon egentligen?
Det vet jag inte. Det är snart trettio år sedan jag hade henne som lärare, så jag kan inte fråga.→ Läs resten av inlägget!

Inget ymnighetshorn av böcker

När jag var ung/yngre antog jag att böcker som blivit utgivna liksom alltid fanns att tillgå.

Det var förstås inte så att jag hade funderat igenom det där ordentligt egentligen. Eller funderat över det över huvud taget. Det var mer så att det fanns ett före och ett efter: först fanns en bok inte, och sedan fanns den. Den kunde liksom inte ta slut, för då trycktes det väl nya. Och jag hade väl inte riktigt funderat över hur det där gick till – upplagor och tryckningar hade jag visserligen noterat på tryckortssidan, men inte funderat djupare över, och lagerhållning hade aldrig passerat mina tankar.

Det är ju ofta så: saker man inte haft skäl att fundera över har man ett vagt ogrundat antagande om, ofta helt lösryckt från ingenstans. Tills man får skäl att börja fundera.

Nån gång började det väl ändå sippra in.

Jag visste ju egentligen ganska tidigt att bokrean i första hand (på den tiden) skulle handla om att sälja slut på restupplag, alltså bli av med böcker man hade för mycket kvar av och ville sälja slut på

Och jag insåg, allteftersom åren gick, att böcker jag själv läst och älskat under barndomen och ungdomen inte längre gick att få tag på, i alla fall inte på svenska, annat än som begagnade – via biblioteksgallringar och bokbörsen.

Men det är egentligen inte förrän de senaste åren, när jag själv blivit utgiven författare, på hybridförlag, som det riktigt landat hos mig:

Mina böcker har en upplaga på ett visst antal böcker.→ Läs resten av inlägget!

Varför skriver jag fantasy, om …

Ja, varför skriver jag fantasy, om jag nu samtidigt tycker att fantasy kanske mest är en kuliss?

Det här är en fortsättning på inlägget ”Fantasy – genre eller kuliss?”. Redan när jag skrev inlägget kände jag att jag inte hade skrivit klart. Här kommer ett försök till fortsättning.

Jag började skriva Lysande klot tvenne i slutet av 1980-talet, när jag var i mina tidiga tonår.

Åttiotalet var en tid när det var viktigt att passa in i ramarna. Man förväntades klä sig som alla andra (=följa modet), lyssna på samma musik som andra (välja mellan synth och hårdrock, eller lyssna på mainstream pop), titta på samma filmer som andra, vara småkär i samma skådisar, och så vidare.

Jag gillade andra kläder och var helt ointresserad av att anpassa mig efter mode. Jag sydde gärna egna kläder, klänningar med vida kjolar, med inspiration från 1800-talet och längre tillbaka och med en touch of saga eller fantasy.

Jag gillade väl en del av den musik som gjordes och spelades på radio, men var väldigt ointresserad av musikens genre. (Och det var en uppenbarelse utan dess like när jag senare på gymnasiet upptäckte att det fanns annan musik och att man kunde be den lokala skivbutiken beställa hem sånt man ville ha om det inte fanns hemma. Men för att det ens skulle vara möjligt behövde man ju upptäcka annan musik …)

Jag var helt ointresserad av de flesta filmer som visades på bio och de kändisskådisar andra gillade, och jag fattade inte ens varför det där var så jävla viktigt.→ Läs resten av inlägget!

Fantasy – genre eller kuliss?

Fantasy är inte en genre. Fantastik är en kuliss.

Det skriver Tobias Robinson i ett blogginlägg från ifjol.

Och jag håller nog i stort med om detta.

Fantastiken sätter vissa ramar – eller snarast tar bort dem.

Om du ska läsa fantastik så behöver du vara öppen för att saker kanske är på ett annat sätt än i den vanliga världen. Det kan finnas krafter som vi inte är vana vid. Naturlagarna som vi känner dem kan vara satta ur spel eller fungera annorlunda. Samhälle, kulturer, religion och så vidare kan skilja sig från de som är kända på vår jord. Det kan dyka upp arter som aldrig dokumenterats av biologer (men en del av dem har människor ändå berättat om), och det kan finnas andra arter är människor som är intelligenta, har språk och kultur. Dessutom kan kulturerna ha hunnit längre i sin utveckling än vi – eller inte alls lika långt. Eller kanske båda delar samtidigt.

Ungefär så. Jag har säkert missat en del aspekter. Och all fantastik innehåller inte allt ovan. Men poängen är att i en bok som klassas som fantastik kommer en del förutsättningar att skilja sig från det du är van vid. Det kan vara pyttelite eller jättemycket. Men ska du läsa fantastik så behöver du kunna acceptera dessa premisser.

Det är det som är kulissen. Och det är väl också det som är den stora skiljelinjen mellan den som uppskattar fantastik och den som inte gör det: om man accepterar att kliva in i en värld med andra förutsättningar eller inte.→ Läs resten av inlägget!

Musiken i texten

Monini sjunger långa sånger om ungersvennar, fagra jungfrur och aspelöv.

Arenas spelar cittern.

Nialdo täljer till en flöjt att spela på.

Elsinorierna dansar två och två, fyra och fyra, och i slingrande långdans över ängarna, till aldrig upphörande fiolspel, ända till morgonen.

Illidierna dansar avancerade uppställningsdanser med många turer.

I älvornas dans är det svårt att ens urskilja enskilda kroppar.

När omvärlden är för hotfull dansar ungdomarna i tystnad, utan musik.

Och på en ö långt borta dansar Ailsa och Dainas.

Musik, och dans, spelar en viktig roll i böckerna om Elsinorien.

Reel om detta på instagram.

Läs resten av inlägget!

Appen Biblio – nu med fungerande version av ebok

Du vet väl om att du kan låna e-böcker på biblioteket? Du kan ladda ner dem direkt från bibliotekets webbplats, eller hämta dem via appen Biblio.

📱⚪📖⚪

För ett tag sedan fick jag för mig att jag skulle låna hem Lysande klot tvenne på Biblio från mitt kommunbibliotek. Men appen fastnade i läget 1/3 laddat. Under hela lånetiden på en månad.

Just då glömde jag bort det igen. Och jag visste ju inte heller var problemet låg: i eboksfilen, i appen, hos mitt bibliotek, eller i min telefon.

Efter att nyligen ha frågat några vänner kunde vi dock konstatera att problemet fanns även hos de andra. Så en vän kontaktade sitt bibliotek – som snabbt och smidigt tog itu med problemet.

Nu ligger en fungerande version av Lysande klot tvenne i Biblio!→ Läs resten av inlägget!

Man tror man känner sina karaktärer

”… man tror att man vet hur människor man känner ska reagera på saker. Det vet man visst inte.”

🧶

Början på Viddernas väv är samtidigt (fortsättningen på) slutet av Knutar och band. 

Allt det där Ailsa gått och oroat sig för så länge. Hur kommer folk att reagera i praktiken?

Oron för omgivningens reaktioner kan hindra en från att göra många saker. Men även om man gått och oroat sig länge för just detta, så är det inte säkert att man har någon tydlig bild av vilka reaktioner man egentligen förväntar sig, utan bara att det kommer att bli väldigt jobbigt. 

När jag själv skulle skriva ihop de här bitarna insåg jag att jag inte heller själv visste hur de skulle reagera. Alla tankar som kom till mig var stereotypa och fel. Det fick ligga och mala länge innan det föll på plats. Men när det väl gjorde det så kändes alltsammans självklart och logiskt, som att det inte kunde varit på något annat sätt än just så här.

Och på köpet lärde jag känna mina karaktärer ännu bättre och närmre.→ Läs resten av inlägget!