Kategori: Okategoriserade

Okategoriserade

Om spoilers

Jag skulle vilja prata om spoilers.

Vi är överlag väldigt bra på att undvika spoilers nuförtiden, eller hur?
Jag som författare jobbar hela tiden med det där: att undvika att avslöja för mycket, för att inte sabba nöjet för den som vill läsa mina böcker.
Och ni som recenserar är jätteduktiga på att inte avslöja saker. Ni skriver att ni tycker att en bok är bra, att ni gillar miljöbeskrivningarna, eller karaktärerna, eller att det är en bladvändare som inte går att lägga ifrån sig – eller att det är en bok ni inte alls fastnar för.

Och det är alltsammans jättebra av oss. Jättebra!

Fast ändå …

… ändå kan jag känna att det ibland blir lite … tråkigt?

För det innebär ju att vi liksom aldrig pratar om personerna eller handlingen på riktigt. Vi bara surrar ovanför, utanför.
Och det innebär också att jag aldrig får veta vad ni verkligen tyckte. Om händelserna i boken. Om personerna. Jag får veta om ni tyckte det var spännande och om boken var bra. Jag får kanske veta att ni tyckte att ibland brände det till på riktigt, men jag vet inte när eller vad.

Jag får exempelvis aldrig veta vad ni tycker om Dainas. Jag är sååå nyfiken på att få veta vad ni tycker om Dainas! Bara som ett exempel liksom.

Jag antar att svaret är att gå med i en bokcirkel. Diskutera med andra som läst en bok så att spoilers inte är ett problem. Fast jag är ingen bokcirkelmänniska.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Huvudpersonens ålder

När Lysande klot tvenne börjar är Ailonise 14 år.

Hennes ålder är vald för att jag var tretton och ett halvt år gammal när jag började skriva boken. Hon var alltså lite äldre än jag, men bara lite.

Genom åren har jag ibland funderat på den där åldern. Om den är väl vald, eller om jag kanske borde ändra den. Speciellt på senare år, när jag som 40-plussare plockade upp skrivandet igen. Varför just 14 år? Vore det inte vettigare att göra henne något år äldre? Framför allt för att jag ibland kämpat med att få ihop sakerna i följande böcker och att det ibland skulle ha känts enklare om hon varit lite äldre.

Men ändå har det i slutändan landat i att 14 är rätt ålder. Så där på gränsen mellan barndom och ungdom. Början på första boken tappar lite av sin hemskhet om honär ett år äldre – det låter bisarrt, men på nåt vis är det ändå så. Och en fjortonåring kan lättare passera som barn i en mängd situationer, åtminstone i omgivningens ögon. Eller för den delen lättare klä ut sig till pojke vid behov. Fjorton är en mycket lämplig ålder för min huvudperson, precis där på den vacklande gränsen mellan barn och inte barn. Eller barn i vissa lägen och inte barn i andra lägen.

Resten av berättelsen framåt fick helt enkelt anpassa sig till detta. Vilket lett till att Ailsa passerar en del steg i vuxenblivandet (förälskelse, existentiella tankar etc) tidigare än jag själv gjorde.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Shitty first draft

Shitty first draft. Det pratas det väldigt ofta om. Bättre att skriva på och så blir det som det blir, och så kan man redigera sen. Det verkar vara den gängse uppfattningen.
Och alltså, funkar man så, så är det väl fine. Men jag vill föra till protokollet att inte alla funkar likadant.

Min första bok skrev jag på det sättet. Från början till slut. Och sedan börja om, skriva igenom hela, från början till slut. Sedan var jag i ärlighetens namn ganska uppgiven. Mina försök att få ordning på boken gav inte något vidare resultat. Jag fortsatte att försöka men gav slutligen upp. I praktiken fick materialet sedan ligga i ett par decennier.

När jag sedan plockade upp skrivandet igen, efter min mans död, så var första steget att bearbeta första boken till en nivå jag i huvudsak kunde stå för, eller liksom slippa skämskudden. Men när jag sedan började med bok 2 så var det med inställningen att skriva saker i den ordning och på det sätt som kändes inspirerande. Börja med att skriva de delar jag hade en klar bild av och som var roliga att skriva. Fylla bitarna emellan efterhand. Och bearbeta när det föll sig så, allt eftersom, för att få saker att passa bättre ihop, för att det genom processen utkristalliserades vad som var viktigt och vad som behövde förstärkas, och så vidare. Mycket lättare än att styra upp i efterhand!

Det innebar att när det slutligen fanns ett första manus, från början till slut, så var det inte ett shitty first draft.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Starka kvinnor

Tidigare idag såg jag flera inlägg om starka kvinnor och om vi som skriver ska skriva om starka kvinnor eller inte. Typ. Och just då hade jag en massa saker jag ville göra ett inlägg om, men nu minns jag inte längre vad det var jag ville säga 😜

Däremot började jag fundera: vad menar vi egentligen med att en kvinna är stark?

Jag får ibland höra att jag är just det: stark.

Ibland handlar det om att jag helt enkelt är jag: sägr det jag tycker, gör som jag vill göra. I en del fall är det förstås något som kräver en ansträngning, men i andra sammanhang är det verkligen just bara sån jag är, och att jag är bekväm med att göra det, utan att ens behöva fundera över saken. Är det att vara stark?

Vid andra tillfällen handlar ”stark” istället om att jag gör saker långt över min kapacitet, men för att jag inte har något annat val. Det är alltså inte frivilligt. Och varje gång jag gör något bortanför min egen kapacitet, för att jag inte har något annat val, så går jag sönder lite mer. Är det att vara stark? Resultatet är jag blir lite svagare, ömtåligare, skörare varje gång. Och det hade varit mycket bättre om jag haft möjlighet att få vara svag från början, alltså om det funnits människor som kunde dela på ”bördan”, för det hade gjort mig starkare i längden.

Allt handlar förstås om definitioner vad man menar med stark eller svag.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Musik i böcker – och musik vid skrivandet

Musik spelar en roll i mina böcker. Inte någon viktig roll. Men musiken finns där.

Arenas spelar på en cittern.

Nialdo täljer själv en flöjt att spela på.

Elsinorierna dansar både pardans, dans i större konstellationer och långdans över ängarna, och Monini sjunger långa sånger om långa sånger om fagra jungfrur och modiga ungersvenner, olycklig kärlek och ond bråd död till samma melodier.

Vid det illidiska hovet dansas det komplicerade uppställningsdanser med invecklade turer.

Och den kommande tredje boken dansas det till en ensam spelman efter skörden i Vaaten.

Så vad är det för musik som spelas, sjungs och dansas till?

I korthet kan man väl säga att musiken har sin grund i den folkmusik jag själv älskar. Och alla som hängt lite i folkmusiksvängen vet att folkmusiken är ganska gränslös. Visst, det finns musik som kan kategoriseras som att den hör till ett visst område, men samtidigt så plockas det friskt upp influenser från både närliggande och fjärran områden.

De sånger Monini sjunger, som är samma melodier som det dansas långdans till, har förstås sitt ursprung i balladtraditionen, som väl i alla fall går tillbaka till medeltiden. Men elsinoriernas långdansande över ängarna har också koppling till bretagnarnas fest-noz där man dansar typ hela natten, också där i långdansformationer.

Uppställningsdanserna vid illidiska hovet skulle bland kunna vara någon typ av menuett eller något liknande – och menuetter dansas också i mer folkliga sammanhang. Och över huvud taget är det ju ofta så att både de ”finare” sammanhangen och de ”folkligare” har sin grund i samma typer av musik och danser, men att de anpassas för sitt sammanhang.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Kvinnliga karaktärer #kvinnohistorier211015

Huvudpersonen i mina böcker, Ailonise, kom från början till just för att det var brist på tjejer och kvinnor i fantasy. Tack och lov har den bristen arbetats bort, inte minst tack vare ett stort antal svenska fantasyförfattare.

Så vem är hon då, Nanna/Ailonise/Leinion/Ailsa?

Hon har svårt att acceptera de förväntningar en del har på henne som flicka. Hon ägnar sommaren åt ”vildmarksliv” i skogen tillsammans med sin bror och en vän, rider och jagar, trots ifrågasättanden från nära håll, och klär sig hellre praktiskt än vackert. Och när fara hotar så är det hon som tar initiativ till att möta fienden (vilket omvärlden senare har svårt att tro på, för inte kan väl en ung tjej …?).

Men vissa sorters oskrivna regler har hon ändå svårt att sätta sig upp mot. Kanske är det allra svårast när det faktiskt handlar om att hörsamma sina egna känslor och behov?

Och som alltför många av oss så har hon nog tendenser att vara lite för mycket duktig flicka. Hon vill reda ut det hon tagit på sig. Hon vill duga på alla områden. När andra inte mäktar med det livet lagt på dem, kliver hon in och gör andras jobb. Ibland blir det helt klart för mycket, alldeles för mycket. Och hon har nog lite för svårt att ta hjälp av andra. För ni vet hur det är: som kvinna måste man visa sig dubbelt så duktig, och tar man hjälp av andra så ses det alltför ofta som ett nederlag, som att man minsann inte klarade sig själv.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

En liten vinkning

Jag har lyssnat till slutet nu, på ljudfilerna till blivande ljudboken av Knutar och band. Och när jag kom till de sista orden, sista meningen, så påmindes jag …

Det är inte så att det egentligen var meningen när jag skrev det. Men när jag sedan läst igenom texten själv, så har jag tänkt på det så många gånger. Att den där sista meningen liksom är som en vinkning till en känd svensk gammal bok. 1800-tal. (En sån där som avhandlades i litteraturkunskap i skolan.) Inte riktigt en parafras, men något lite grann ditåt. Och att den där vinkningen egentligen, i praktiken, är större än bara de där orden. Även om det alltså egentligen aldrig var meningen.

Nu, när jag kommer dit igen, vid genomlyssningen av ljudboken, så blir jag nyfiken: är det någon mer än jag själv som gör den kopplingen? Eller är det bara jag?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Kärlek

Och så var det visst lite kärlek med i boken också?”

Det är mamma som refererar vidare vad min mormor sagt efter att ha läst klart Knutar och band.

Mm. Jo. Det är definitivt lite kärlek i boken också. Rentav en hel kärlekshistoria, kan man nog säga.

(“Jag är inte alls kär!” protesterar Ailsa från boken.)

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev i våras, om kärlek? Det inlägget som hade tavlan med prinsessan och grodan som bild. Om att kärlek var farligt och pinsamt och något man bäst höll tyst om? Och om det märkliga i att jag ändå kommit att skriva om kärlek?

Det är fortfarande märkligt pinsamt för mig, det där med kärlek. På något vis är det fortfarande pinsamt att tala om att jag skriver om kärlek. Och det finns ju så mycket annat i Knutar och band som jag kan nämna när jag talar om vad boken handlar om. Depression, ångest, ungdomens sökande efter att hitta sin egen väg och plats, känslan av utanförskap. Eller för den delen hur man påverkas av olika traditioner och bakgrund.

Men det är en kärlekshistoria också. Om vad en blick kan väcka i en. Om vad en enda kyss kan leda till. Om värdet i att hitta en person som man känner att man kan prata med, och bli bemött på ett sätt som gör att man vill berätta mer. Om tillit. Och om hur små saker kan stå i vägen för så väldigt mycket.

Som sagt var, jag har fortfarande svårt att prata om kärlek.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Är du en Yoda eller en Ailsa?

Kan vara en bild av 1 person och text där det står ”Yoda: "Do or there is do not, no try." Ailsa: "Det fanns bara försöka, och sả fick det bära eller brista."”

Visdomsord och inspirerande citat finns det många. Yoda-citatet på bilden känner säkert de flesta till, oavsett om man sett filmerna eller inte.

Det nedre citatet är från min bok Knutar och band. Det är huvudpersonen Ailsa (Ailonise) som själv tänker detta när hon hamnat i en situation där hon är tvungen att reda ut något hon inte själv bedömer sig ha särskilt goda möjligheter att klara.

”Det fanns bara försöka, och så fick det bära eller brista.”

På sätt och vis är det motsatsen till det Yoda säger. Ändå gissar jag att en del människor skulle hävda att budskapen ligger väldigt nära varandra. Men för mig är skillnaden stor.

Ord är viktiga. Ord har betydelse.

För mig är risken att misslyckas alltid en realitet. Den risken behöver jag kännas vid. Det stora modet består i att våga försöka. Jag kan aldrig lova att jag kommer att lyckas, bara att jag ska försöka.

Men människor är också olika. Olika ord, uttryck och formuleringar funkar för olika personer, beroende på personlighet, erfarenheter och annat. Även tidpunkt och sammanhang spelar in.

Därför kan det som för en person är fjantigt eller floskler vara det som bär en annan person genom de svåraste stunderna – och vice versa. Det försvårar förstås stundtals kommunikation människor emellan. (Och jag ska villigt erkänna att jag avföljt ett och annat konto där kontoägaren känner sig stärkt och lyft av sånt som jag ser som blahablaha 😊)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Att inte kunna prata

Vissa saker kan man inte berätta om. Exempelvis för att minnena är för smärtsamma, och att prata om dem öppnar upp så att det plågsamma kommer fram i större doser än man klarar att hantera. Eller för att man inte orkar försöka hitta ord att uttrycka det jobbiga med. Eller ”bara” för att det är tillräckligt krävande känslomässigt att tänka på sakerna, och det finns inte kraft att säga något samtidigt som man tänker på det. Eller för att man kanske inte ens riktigt vet vad som hänt i en viss situation, och det blir så kravfyllt att behöva kunna redogöra för det. Eller för att man i stunden är för upprörd för att kunna hitta ro att uttrycka sig. Eller också …

Ja, det finns helt enkelt en massa möjliga anledningar. Kontentan är att jobbiga saker kan vara omöjliga att berätta om. Jag har själv vartit i det läget en del gånger i livet, av varierande skäl. Tillfällen när jag inte mäktar med att öppna munnen och berätta vad det är som är så fruktansvärt jobbigt. Det går liksom inte.

En faktor i det där är förstås också att det behöver finnas rätt person att berätta för. Det kan vara omöjligt med de allra flesta. Men det kan finnas någon människa som man litar på så totalt att man till slut, med stor kraftansträngning, kan klara av att berätta. Det betyder inte att man inte litar på andra människor – men det här handlar om fullständig tillit.

Min Ailsa, huvudpersonen i mina böcker, har varit med om en del jobbiga saker.→ Läs resten av inlägget!