Kategori: Okategoriserade

Okategoriserade

Vardag, mellanspel och in i dimman

När jag började skriva Viddernas väv (som då bara hette bok 3) så delade jag ganska tidigt in den i två delar. För det kändes som att den bestod av två delar.

Fast jag ville ha någon sorts tillägg som förtydligade indelningen.
Del 1 ville heta Vardag eller Vardagsliv. Det kändes ganska rimligt och vettigt.

Fast ibland ville den istället heta Mellanspel. För det var ett mellanspel den var, mellanspelet mellan slutet på bok 2 och det som senare händer i bok 3. Konsekvenser och slutsatser av bok 2:s upplösning, och upptakt till saker senare i bok 3, men utan att riktigt vara någotdera.

Del 2 ville heta In i dimman. Fast det kändes samtidigt ganska konstigt. Jag kunde inte riktigt motivera varför den skulle heta så. Och jag kunde inte komma på något annat namn.

Dessutom kunde jag aldrig bestämma mig för om del två skulle börja från kapitel 8 eller kapitel 10. Båda varianterna kändes lika självklara – eller ologiska, beroende på dagsform.

Och ju längre tiden gick desto fånigare kändes det att dela in boken i två delar, där den första delen längdmässigt motsvarade ungefär en tredjedel av boken.

Så redan innan jag skickade manusen till förlag landade jag i att skippa indelningen.

Men med jämna mellanrum funderar jag över den. Om det hade varit bättre att ha kvar uppdelningen. För på något vis finns den ju ändå där. Början av Viddernas väv är mycket vardag, eller i alla fall långt från äventyret. För en del kan det uppfattas som en alldeles för långsam början på boken.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Hur omslagen kom till

”Apropå inget av det du skrev i texten. Det är så vackra omslag så att man smäller av. Har du skrivit något om hur de kommit till? Annars skulle jag vilja läsa om det.”

Den kommentaren fick jag på ett inlägg på min facebooksida för ett tag sedan.

Man kan ju tänka att det borde finnas en alldeles fantastisk historia bakom mina bokomslag 🙂 Men jag är ledsen, jag måste göra er besvikna på det området.

I ärlighetens namn hade jag aldrig direkt funderat på bokomslag, trots att den första boken funnits i mitt medvetande under större delen av mitt liv. Och när det blev klart med förlag så hoppades jag väl nånstans att nån annan skulle ha idéer om just detta. Men nej.

När det visade sig att jag förväntades klämma fram nån sorts idéer för bokomslag så infann sig snarast någon sorts vag lågmäld panikkänsla. För bok 2 och 3 hade jag nån sorts möjliga idéer, men för bok 1 var det egentligen helt tomt i huvudet. Jag kunde ju inte ens komma på en bra titel.

Uppdraget från förlaget var i alla fall att jag skulle skriva ner mina tankar och ge förslag på några bilder från en bildbyrå som kunde fungera som utgångsläge för arbetet. Typ nåt sånt.

Stackars Mattias på förlaget fick ett lååångt dokument (där det mest användbara nog var att jag berättade om nåt typsnitt jag gillade) samt en lista med bilder. Utifrån detta valde han ett av mina bildförslag, på en dimmig bokskog, som han mixtrade med färgerna på.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Krig.

Fantasyböcker innehåller ofta sånt som krig och onda härskare. Så även mina böcker.

Det är viktigt att komma ihåg att de berättelser jag och andra författare skriver är påhittade, och det är farligt att dra påtagliga paralleller mellan våra berättelser och specifika verkliga händelser.

Med det sagt, så vill jag ändå påpeka att påhittade berättelser har relevans för verkligheten. Det jag och andra skriver om hämtar förstås inspiration (usch, så vidrigt att använda detta vackra ord om något så hemskt) från verkliga händelser och omständigheter. Så har människor gjort i alla tider: hanterat verklighetens hemskheter genom sagor och berättelser. För att bearbeta. För att kunna hantera ondskan genom att se den i omskriven form. Lyfta blicken och få andra perspektiv på det som händer. Behålla hoppet om att det, som i de flesta sagor, ska sluta lyckligt. Och samtidigt för att kunna fly verkligheten, att låtsas att det där onda inte är på riktigt, åtminstone en stund.

Det är vanskligt att skriva om sånt här. Inte minst dagar som denna. Det är lätt att det blir för pompöst, och dessutom att böckerna och berättelserna ges för stor vikt.

Böcker kan bara skildra en begränsad del.
Böcker hindrar inte en galning att starta krig.

Krig är inte sagor. Krig är smutsigt och blodigt och orättvist och vedervärdigt.
Och krig har sällan lyckliga slut.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Utdrag ur Lysande klot tvenne

Idag bjuder jag på ett utdrag ur Lysande klot tvenne. Texten kommer från slutet av kapitel 5.

⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪

Allt eftersom tiden gick vävdes alla de där bitarna samman till någon sorts bild av landet och världen jag kommit till.

”Men vad finns utanför Elsinorien? Ni pratar om språket som talas i andra länder, om gamla krig och kungar. Var finns de länderna?” frågade jag någon av kvällarna med Arenas och Nialdo.

Och Arenas berättade om våra grannländer. Det var Ladnovya i norr.

”Dit reste vi ibland när jag var riktigt liten, och kungen från Ladnovya brukade komma hit och hälsa på. Där finns det också en del människor som talar ditt språk, men ovanför deras nordgräns, norr om bergen, tar andra språk över helt. Men vår gammalelsinoriska skiljer sig inte mycket från de språken.”

”Och i söder?”

”Där finns också flera länder. Men dem har vi nog inte haft någon direkt kontakt med som jag kan minnas. Det har vi förstås inte med Ladnovya heller på senare år, fast det beror på … annat. Men sydländerna är det bättre du frågar pappa om ifall du vill veta mer.”

Han rev barken av ett vedträ och ristade med kniven en enkel kustlinje.

”Här ligger Elsinorien. Det där är Ladnovya, och där länderna längst i norr, Hendelmark och några till. Här nere där floden rinner ut”, han karvade lite till, ”ligger sydländerna.”

”Men alla länderna du pratar om ligger längs kusten. Vad finns i väster, innanför skogen?

→ Läs resten av inlägget!
Okategoriserade

Pressrelease

Utbrändhet, distansförhållande och ungt föräldraskap i fantasymiljö

Sanne Åberg ger ut en fantasyserie med klassiska inslag som magi, fantasidjur och kampen mot den onde ledaren, men också om kampen mot vardagsproblem som vi kan möta i vår egen värld: omgivningens krav på hur man ska agera och se ut, omöjlig kärlek, sorg, utanförskap och psykisk ohälsa.

Sanne författardebuterade med den första delen Lysande klot tvenne 2021 och nu ger hon ut den tredje delen, Viddernas väv.

I böckerna får vi följa huvudpersonen Ailonise, från tonåring till ung ensamstående mamma, och hur hon försöker finna sin plats i tillvaron.

”Även i en fantasyvärld brottas människor med samma sorts problem som vi gör i vår moderna värld. Utanförskap, känslan av att inte räcka till som förälder, eller saknaden efter någon du älskar, alltsammans är lika påfrestande i Elsinorien som här hos oss. Men ibland kan det bli lättare att förhålla sig till dessa erfarenheter i en berättelse som utspelar sig långt borta – och det kan vara ganska skönt att kombinera det med lite verklighetsflykt.” – Sanne Åberg

Författaren i blåsigt väder i svart mantel och röd klänning.

Sanne Åberg började skriva böcker redan som barn men sedan kom andra planer emellan. Efter att livsomständigheterna ändrades drastiskt mitt i livet plockade hon dock fram ett gammalt bokutkast från ungdomen, omarbetade det och byggde på med ytterligare två böcker.

Sanne bor vid en grusväg på landet utanför Skivarp, Skurup, med två barn och två katter, i ett hus med vinklar och vrår och med en halvdant skött trädgård som i alla fall gynnar den biologiska mångfalden.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Lättnad

Det jag kände igårkväll (efter leveransen av mina lådor med Viddernas väv) kan nog mest liknas vid lättnad. Den där känslan när man andas ut efter att ha genomfört något. Så har jag inte känt efter släppet av de två första böckerna. Men nu är det faktiskt ett avslut. Inte för att det varit oerhört ansträngande, utan bara för att det är något som pågått länge.

Att alla tre böckerna skulle ges ut har varit klart sedan jag fick svar från Visto förlag om utgivning. Och därmed har det varit en pågående process hela tiden, om än i lågt tempo och med arbetsfria luckor. Processen med själva utgivningen är avklarad.

Det som är avklarat är också den första större sak jag gav mig på på egen hand efter att min man dog. Mitt enmansprojekt, det där jag kunde göra på kvällar och helger, trots ensamt ansvar för två barn och ytterst små möjligheter att göra saker på annan plats än just hemma. Bokskrivandet fick ta över när alla gemensamma drömmar hade strandat, utraderats, blivit meningslösa.

Men i det långa perspektivet är det här också avslutet av något jag drog igång i början av 1989. Det här var inte mitt första försök att skriva en bok, men nog den första som nådde bortanför ett eller ett par kapitel, räknat i skrivet material. I en tonårstid med tvivel, en tid när jag inte passade in (var på fel sätt, klädde mig på fel sätt, gillade fel musik), så lyckades jag ändå dra igång det här och hålla fast vid det.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Fejkruin och fejs

Den som följer mig på sociala medier vet att det inte är ofta man ser mig på bild. Vare sig selfies eller andra bilder. Det är något med det där med att försöka se naturlig ut i en konstruerad situation som gör det svårt för mig och jag slår själslig knut på mig … tror jag.

Nå, nu behövde jag i alla fall ha nån sorts bilder. Så jag och en vän (tack och lov för hjälpsamma vänner!) sågs vid den här ”ruinen” i blåsten och tog lite bilder. Nu behöver jag ”bara” vänja mig vid tanken på att visa upp nån av bilderna för omvärldeN också 😱😁

(”Ruinen” är en sån där konstruerad sak, från en tid när folk tyckte att ruiner var romantiskt och fantasieggande och folk med pengar byggde låtsasruiner för skojs skull. Lite som fantasy, kan man säga.)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Jag älskar att skriva.

Jag älskar att sätta ord på saker. Redogöra för fakta på ett begripligt sätt. Förklara sammanhang. Beskriva känslor.

Och jag föredrar att göra det skriftligt. Skrivna formuleringar ger mig utrymme att vända och vrida, flytta om ordning och välja ord, och det får ta den tid det tar. Och även när jag vet precis vad som ska sägas så uppskattar jag att skriva, för då riskerar jag inte att bli avbruten. (I alla fall inte av den min text riktar sig till. Barnen och katterna avbryter mig ändå.)

Ibland är skrivandet ett flöde av ord från huvudet genom fingrarna på tangentbordet och över i datorns minne, synligt på skärmen. Den processen är nästan som en dans.

Andra gånger är det genomläsande av material, vändande och vridande på hur saker ska sägas och i vilken ordning för att på tydligast sätt förmedla budskapet. Den processen är stundtals enormt krävande för hjärnan. Men det är det värt om jag har något viktigt att säga.

Periodvis skriver jag en del i mitt jobb. Där händer det att jag ansträngt mig massor för att balansera och nyansera mellan olika viktiga budskap och fakta som behöver förmedlas – för jag gillar att få människor att förstå och få en helhetsbild, att göra det svåra tillgängligt utan att förlora innehållet – men att min text sedan mer eller mindre skrotas, för att någon tycker att det fulla budskapet exempelvis inte är tillräckligt positivt. 

Det gör mig ledsen. Det är frustrerande att lägga mycket tid, och hjärnkraft, på att göra det svåra begripligt, när någon annan sedan bestämmer att det inte ska användas.→ Läs resten av inlägget!