Skiora

Karaktärer i böcker kan komma till på väldigt olika sätt. Det här var ett:

Jag satt och läste om noanamn i wikipedia. Noanamn eller noaord, är ord eller namn som använts när det egentliga ordet varit tabu för att man varit rädd att frammana ett djur eller väsen om man använde dess rätta namn.

Hin håle istället för Djävulen.

Varg istället för Ulv, och senare Gråben istället för Varg.

Sånt där är spännande, tycker jag. Både språkligt och folktromässigt.

Någon gång för några år sedan läste jag om det där på wikipedia (för att jag följde någon tråd i någon tankebana). Och så fick jag syn på att Skata är ett noanamn för Skjora. Alltså att fågelarten skata egentligen från början hette skjora.

Det där fastnade hos mig. Och Skiora kom att bli en karaktär, som ni får träffa i tredje boken om Elsinorien.

(Fast hos mig uttalas det med hårt k och som ett trestavigt namn, medan jag gissar att fågelnamnet skjora ska uttalas med sj-ljud.)→ Läs resten av inlägget!

Lapptäcke

Första boken skrev jag med papper och penna. Blyertspenna och kollegieblock. När man skriver på det sättet så skriver man från början och till slut, i den ordning händelserna i boken utspelar sig. Kronologiskt. (Man kan förstås skriva ickekronologiskt, vad nu det heter, men blocket har liksom en riktning ändå, om ni fattar hur jag menar.)

Det där har sina nackdelar. Det är till exempel ganska bökigt med ändringar, i alla fall om det är saker som tar mer plats. Huvudsakligen blir det småändringar, eller att man sedan skriver om hela alltet igen från början till slut.

Innan jag släppte bokskrivandet för andra prioriteringar i livet hann jag dock knappa in hela boken på dator – men det är en annan historia.

När jag plockade upp skrivandet för några år sedan och skulle ge mig på bok 2 (Knutar och band) så hade vår värld hunnit förändras ganska mycket. Datorer, som var något ganska sällsynt och som gemene man absolut inte använde till ordbehandling när jag började skriva i slutet av 1980-talet, var numera ett självklart skrivverktyg, inte bara för en slutlig version utan ännu mer under själva skrivprocessen. Jag var sedan lång tid tillbaka van vid att själv använda datorn i skrivande av annat slag. Van att kunna skriva lite, sudda ut, flytta runt, fylla i med ny text mitt i, och så vidare. Det var fullkomligt självklart att använda detta även i bokskrivandet – jag skulle helt enkelt ha blivit fullkomligt tokig av att inte ha denna möjlighet jag numera vant mig vid.→ Läs resten av inlägget!

Om bristen på struktur i världsbygget

Jag tycker om struktur och gillar att ta helhetsgrepp. Bygga upp saker från grunden, se ur olika infallsvinklar, ta hänsyn till både detaljer och stora skeenden. Tänka på hur jag vill ha saker, vad jag vill uppnå, hur man kommer dit, tänka på vilka saker som behöver fixas i god tid och vad som kan hända utmed vägen. 

Som exempel kan nämnas att när vi skulle renovera köket för en del år sedan (det villa säga riva ut det gamla, som var helt slut, riva ut gammalt golv, gräva bort grus ur grunden, och sedan bygga upp allt på nytt), och tog sex veckors sommarsemester, så gjorde jag i princip ett dag för dag-schema för hela semestern, inklusive de två “riktiga” semesterdagarna på Legoland. För annars hade det ju aldrig gått ihop sig, med elektriker, och mina föräldrar och mannens föräldrar, och allt annat som måste klaffa, och det MÅSTE det, för man vill inte vara utan kök för länge med två små barn.

(Jag ska väl tillägga att det där var innan utbrändheten. Idag klarar jag inte sånt längre.)

Och man kan ju tänka att jag borde funka likadant när det gäller skrivandet av mina böcker. Men … nej, inte alls.

När jag började skriva första boken (den som nu heter Lysande klot tvenne) så var jag som bekant bara tretton och ett halvt år. Och jag ville skriva en bok. (Det var inte mitt första försök på bok, men nog den enda som kom förbi första kapitlet.) Visst, jag hade en idé till boken (en idé som ändrades med tiden), men jag hade absolut inte en klar bild av hela berättelsen, utan jag hittade på efterhand.→ Läs resten av inlägget!

… till dig som strävar efter att gå din egen väg, även när det gör ont.

Att vara sig själv behöver inte vara något svårt eller konstigt. I alla fall inte om man under hela sitt liv befunnit sig i sammanhang där den man är och vill vara ses som något självklart.

Men om man sedan tidig ålder, vid upprepade tillfällen, fått veta att det är fel att vara, göra, tycka, agera, resonera eller för den delen bara se ut på det sätt man gör, då är läget ett annat.

Kanske lyckas man ändå gå sin egen väg, trots omgivningens upprepade påpekanden om att man är eller gör fel. Men då är det inte längre utan ansträngning.

Kanske syns inte ansträngningen. Kanske ser omgivningen bara en stark person som alltid gör som hen vill. Kanske tycker omgivningen rentav att den där starka personer bara mår bra av lite ifrågasättanden. Eller så fortsätter de bara ifrågasätta ändå.

Men att kampen inte syns utåt betyder inte att den inte finns. Verkligen inte.

Att gå sin egen väg när man ifrågasatts är en evig och tung kamp för väldigt många av oss.

Och om vi inte hade utsatts för dessa ifrågasättanden så hade vi förmodligen blommat ut mycket mer.

Tänk om det hade kunnat få vara okomplicerat att få vara sig själv!→ Läs resten av inlägget!

Tatueringar

Jag är inte samma person som huvudpersonen i mina böcker (Nanna/Ailonise/Ailsa), inte på långa när. Men när det gäller ganska många saker så har hon väl ”ärvt” åsikter eller värderingar av mig. Det är väl ganska rimligt att man vill ha en sympatisk huvudperson och att man i grunden tycker att man själv har sympatiska åsikter 😊 Jag kan helt enkelt stå för de flesta av hennes åsikter, ifall någon undrar.

Ett tydligt undantag finns i bok 3 om Elsinorien (som jag nog snart ska ge mig på att läsa igenom ordentligt igen, som ett steg närmre utgivning och så där).

Bilderna visar text om detta undantag, och det är klippt så att det inte ska bli för mycket spoilers, bara lite lagom teasers, hoppas jag.

Det handlar om tatueringar. Och jag tänker ibland på det här partiet, och på att jag känner att jag behöver ”göra avbön”. För JAG har absolut inget emot tatueringar. Däremot förstår jag varför Ailsa har svårt för dem, både rent allmänt och specifikt de här tatueringarna.

Och på ett sätt blir förstås skrivandet extra spännande just i sådana här skärningspunkter, när man behöver motivera varför en person tycker eller gör på ett sätt man inte själv skulle tycka eller göra, motivera det så tydligt att man själv kan stå för det fastän man ändå inte tycker så. Jag kan ju själv förstå Ailsas känsla i det här, även om jag kommer till andra slutsatser. (Om tatueringar i stort alltså; vad jag tycker om de här specifika tatueringarna kan jag diskutera med er när ni läst boken.)→ Läs resten av inlägget!

Döden. Och livet.

Idag vill jag prata om döden.

För det är ju så: livet tar slut för oss alla. Förr eller senare.

Men ibland kan man få känslan av att alla tror att det är senare som gäller för just dem. Att alla räknar med att nå minst medellivslängd.

”Det är aldrig försent!” är ett jättepopulärt klämkäckt uttalande. Men det är ju inte sant. När man är död är det försent. Och ofta är det försent ett bra tag innan dess också, för när man är döende, eller allvarligt sjuk, så kan man kanske inte längre göra allting.

Och även i övrigt låter det lite för ofta som att man har oändligt med tid. Som att man kan vänta med saker till sen. Och som att det inte gör något om saker tar tid. Som att man kan vänta med att göra roliga saker man drömmer om tills barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Eller att om ens bokmanus blir refuserat så är det bara att arbeta om allting igen, eller börja skriva något nytt, och låta saker ta den tid det tar, för det är ingen stress. Försök igen och igen och igen. En del verkar nästan tycka att det ska vara så.

Som om det alltid finns mer tid att ta av. Som att det är något man kan räkna med.

Men det är det ju faktiskt inte.

Jag är en ångestperson. Jag har väl alltid haft ett visst mått av dödsångest, och jag har aldrig varit bra på att intala mig att ”det händer inte mig”.→ Läs resten av inlägget!

Vannes eller Vanese

Jag tror det var sommaren 1989. Vi var på semester i södra Bretagne, och en dag åkte vi in till staden Vannes. Där hamnade vi mitt i ett stort evenemang, som jag först långt senare lärde mig hette Les fêtes historiques de Vannes och var (är) årligen återkommande.

Det jag upplevde då var bland annat ett tåg eller en parad genom staden med människor klädda i … tja, kläder av äldre stil. Medeltid? Renässans? Jag minns inte så noga, och det var säkert blandat.

Det jag minns är att det gjorde intryck på mig och triggade igång min fantasi. Den där paraden finns med, i form av att kejsaren och hans följe passerar genom en stad i min bok Lysande klot tvenne.

Till att börja med döpte jag om staden till något helt annat. Men senare ändrade jag tillbaka till något mer närliggande ”originalet”:

Vanese.

”Strax därpå hände något. Först kom det bara som en känsla, en vindpust. Gycklarnas upptåg avstannade, musikanter slutade spela. Sorlet från hundratals människor tystnade på några få sekunder. Tystnaden var så total att man inte vågade hosta eller harkla sig. Folkmassan skingrades ut mot sidorna så att gatan blev tom.

Snart kunde vi också se orsaken till uppståndelsen. Ett långt följe, till stor del till häst, närmade sig i riktning från stadsporten. De var fortfarande en bra bit bort, men bland de främsta anade jag en gestalt som jag skulle känna igen var som helst, när som helst. Den hållningen, som om han ägde världen.”→ Läs resten av inlägget!

What doesn’t kill you …

När tre tonåringar behöver ge sig iväg på ett uppdrag utan förvarning och i princip utan förberedelser, ett uppdrag som egentligen är att betrakta som omöjligt och som de inte alls har mognaden eller förmågorna att reda ut, då sätter det spår.

Och visst är det väl ofta så att man håller ihop så länge man måste, så länge man inte har något val, men sedan, när man väl har möjlighet att slappna av, då rasar saker samman?

Olika personer hanterar sånt här olika, både beroende på våra personligheter, våra tidigare erfarenheter, och vilken roll vi tvingats ta i det omöjliga. En del blir rastlösa, andra gömmer sig undan från världen. Och hur gärna man än vill och försöker så blir saker aldrig riktigt som förr igen, för man själv är inte riktigt samma person som förr. Och de saker man annars kanske med nöd och näppe skulle klarat av, utan allt det där jobbiga, blir istället helt oöverstigliga.

Det där handlar ”Knutar och band” om. (Bland annat.) Vi kan kalla det psykisk ohälsa. En del av det kan vi kalla depressioner. En del annat av det kanske kan kallas ptsd. Men vi kan strunta i terminologi (bortsett från att det är bra med taggar för den som vill hitta saker.) Den viktiga biten är att man påverkas av saker man råkar ut för, och man kan påverkas väldigt länge. Och om man har ömtåliga punkter – vilket många av oss har – så slår det kanske värre. Eller om man redan är tyngd av något som oroar en, som att man vet att man måste bli kung någon gång i framtiden.→ Läs resten av inlägget!

L som i Leinion

Min huvudperson, jaget i mina böcker, har många namn. I början av första boken kallas hon Nanna, men egentligen heter hon Iona Ailonise, och i stora delar av andra boken kallas hon Ailsa.

Men innan hon fick namnet Ailonise hann hon ha många andra namn. De namn jag valde när jag först började skriva min bok 1989 hann jag växa ifrån, eller hur man ska säga.

Smeknamnet Leinion har hon däremot haft länge. Kanske inte sedan allra första början, men i alla fall sedan 1991. Leinion, smeknamnet som betyder ungefär ”flickan från skogen” och som inte uttalas som det stavas. Jag var väl i en ålder när jag tyckte det där med stavning och språk var spännande (okej, det tycker jag visserligen fortfarande). Och det fick hänga kvar. Det är Leinion det står på pärmar och tidskriftssamlare med material från den tiden, och det är Leinion det stått i mina arbetsdokument och manus. Leinion, eller förkortat L. Bok 2 hette länge bara L2.→ Läs resten av inlägget!

Författarintervju i Fantasykammaren på Facebook

  • Berätta lite om dig själv!

Jag är en medelålders ensamstående mamma som bor med barnen och två katter i ett hus på landet. Jag tycker egentligen om ordning och reda, men det finns så mycket roligare saker att göra än att städa, så därför är det aldrig ordning omkring mig ändå. Jag målar fönstren (karmar och bågar) oftare än jag putsar fönstren.

  • Berätta lite om din bok. Vad handlar den om?

Den handlar om det som händer efter att man genomfört det omöjliga uppdraget. När man räddat världen och kommer hem. Det är lätt att inbilla sig att allt ska vara frid och fröjd då. Men om man behövt ge sig av hemifrån hastigt, tagit ansvar man egentligen inte är redo för, och med nöd och näppe klarat sig igenom en mängd svåra situationer, då är det inte så lätt att komma hem och fortsätta som vanligt. Den krocken handlar Knutar och band om. Med ett modernt uttryck kan man väl kalla det psykisk ohälsa, eller i alla fall några aspekter av det – men i fantasykostym.Dessutom handlar dem om vad det i praktiken innebär att vara prinsessa. Hur man hittar sin plats i tillvaron när man på något vis hela tiden är placerad vid sidan om alla andra. Och hur det där kompliceras när man får känslor för någon och det inte stämmer med de planer andra ställt upp.

  • Är den fristående eller del i en serie?

Det är andra delen i en serie. Första boken heter Lysande klot tvenne.→ Läs resten av inlägget!