Kategori: Okategoriserade

Öva på att inte vara perfekt

Jag älskar helheter. Att tänka på allt. Väga in alla aspekter. Göra saker i rätt ordning. Tänka igenom konsekvenser. Ta hänsyn till alla specialfall och undantag. Fördela saker rätt för maximal effekt. Vara genomtänkt.

Ovanstående är samtidigt enormt energikrävande för hjärnan. Komplexitet och många faktorer. Det är precis sådant som knäcker min hjärna. Sånt jag måste lära mig att låta bli, både som kvardröjande effekt av utbrändhet och som effekt av att vara mestadels ensam i väldigt mycket av det jag gör. (För är man ensam finns ingen att bolla saker med.)

Så jag försöker lära mig good enough. Jag försöker lära mig spontanitet – som motsats till att ha tänkt igenom alla konsekvenser redan innan.

Spår av detta kan man säkert ana i mina böcker, om man läser dem. De är inte så extremt genomarbetade som jag egentligen skulle vilja. Det är ett aktivt val, eftersom jag vet att jag inte har den hjärnkapacitet som skulle krävas för att arbeta igenom dem så mycket som jag helst skulle vilja. Eftersom alternativet skulle vara att låta dem ligga i en byrålåda (eller dator) till tidens ände, så valde jag att ge ut dem ändå. Inte perfekta, men good enough.

För tillfället stångas min hjärna med de där filmerna jag tänkt sätta ihop om vem som borde läsa böckerna om Elsinborien. Jag fastnar hela tiden på att jag säkert borde göra dem i en genomtänkt, väl varierad ordning. Släppa dem tillräckligt ofta, men lagom ofta. Egentligen ha en färdig plan för alltsammans innan jag ens la ut den första eller någon alls.→ Läs resten av inlägget!

Sälja är svårt

“Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!” (Lotta på Bråkmakargatan.)

Till exempel kan jag skriva. Tre böcker har jag gett ut! Och vore jag Lotta så skulle jag kunna säga rakt ut att de är väldigt bra.

Det jag inte alls är bra på är att sälja saker. Inte ens mina egna böcker.

Jag är också väldigt dålig på att våga göra saker som jag inte har koll på hur de går till. Saker där det helt tydligt verkar finnas Det Där Självklara Sättet Man Gör På TM men som jag inte alls har koll på.

Till exempel stå på mässor och event och sälja böcker.

Eller att få en bokhandel att ta in ens böcker.

Eller få en Ica Maxi eller liknande att ta in ens böcker och att man har event där och signerar böcker och gud vet allt.

Eller hur vet man vilka sätt som är värda jobbet och vilka man lika gärna kan låta bli?

Eller … ja, ni fattar. Hoppas jag.

Jag tycker det är jätteläskigt. Mitt huvud geggar ihop sig totalt av alla delar jag inte har koll på men måste ta mig an. Resultatet blir mest en massa ångest – och inget mer. Inget mer alls.

Så, snälla ni, berätta! Hur gör man ovanstående? Berätta klart och tydligt och punktvis. Inklusive de där sakerna ni själva inte hade tänkt på. (Nej, ni behöver inte berätta era bästa säljknep, det är okej.)

Och ni som köper böcker, var köper ni dem? Och varför?→ Läs resten av inlägget!

Vem ska läsa böckerna om Elsinorien?

Jag tänkte jag skulle sätta ihop några filmer för att berätta vem jag tycker ska läsa böckerna om Elsinorien. Du hittar dem bland annat på facebook.

Spellistan ”Vem ska läsa böckerna om Elsinorien?”.

Läs resten av inlägget!

Köp en bok!

Att vara författare är inte en dans på rosor.

De allra flesta av oss kan inte leva på skrivandet. Vi skriver på fritiden, som en hobby, vid sidan om det vanliga jobbet eller studierna. Inte för att det är lönsamt, utan för att vi inte kan låta bli.

Skrivandet är en märklig drivkraft. Om man är en skrivande människa så är det svårt att låta bli. Skrivandet är ett utlopp för något. En fristad. En flykt från verkligheten, eller en möjlighet att bygga en bättre verklighet än den vi lever i. (Eller båda delar.)

Och att det man skriver även ska bli utgivet är det ultimata mervärdet. Att få hålla i den fysiska boken. Att få dela sina tankar, berättelser, formuleringar, med fler. Kunna glädja andra. Kunna få feedback i form av andras tankar om det man åstadkommit.

Därför är vi många som satsar på utgivning. Fastän vi egentligen inte har tid. Fastän en del av oss med största sannolikhet kommer att gå back ekonomiskt. För drivkraften är så stor. Mervärdet – känslomässigt, utvecklingsmässigt – är så stor. Skrivandet ger våra liv mål och mening på ett sätt som vardagen inte riktigt erbjuder.

Och när vi väl står där, med utgivna böcker, så ska vi orka sälja dem också. Få dem att synas. Kanske synas själva. Fastän det inte är försäljare vi är, utan just bara författare, som tycker att det är våra berättelser som är det värdefulla, att det borde räcka. Och vi har redan gjort av med den tid och den ork vi hade.→ Läs resten av inlägget!

Duschtankar

Duschen. Det är ofta där tankarna faller på plats. Inte bara för bokskrivandet, utan också för andra saker jag behöver få ordning på. Bloggtexter. Eller de saker jag behöver notera i en lista för nåt sammanhang.

Men minnet är flyktigt. Även om jag kämpar med att hålla kvar sakerna i minnet, nöta fast dem, så hinner jag komma på fler saker under tiden i duschen – och när jag väl klivit ur duschen så har jag tappat åtminstone en del av det viktiga.

Idag kom jag på fyra viktiga saker i duschen. När jag fått en handduk om mig och hunnit till datorn så mindes jag två.

Promenader är också bra, på liknande sätt, att jag kommer på eller löser saker. Men på en promenad är det lite lättare att stanna och göra en notering i ett block i fickan, eller numera telefonen.

Duschen är svårare. Papper funkar inte där, och jag vill inte ta risken att blöta ner telefonen.

Idag stod jag i duschen och funderade på om man skulle ha ett laminerat papper att skriva på. Eller en whiteboard. Eller skriva med whiteboardpennor på kaklet. Fast det skulle väl rinna av. Och barnen skulle ändå inte gå med på det. Inte jag heller egentligen.→ Läs resten av inlägget!

Ð och ð

Ð. ð.
Konstiga bokstäver.
Men just bokstaven ð förekommer i Viddernas väv. I ett namn på en plats.

Fantasy är ju i nån mån ökänd för konstiga namn, konstiga stavningar, konstiga språkkonstruktioner, på nivån att det ibland drivs med det 🙂

Så är det bara show off? (Heter det så?)
Nä, inte i det här fallet i alla fall.

Namnet kom till av att jag lekte med olika ord, vände och vred på stavelser och uttal av vanliga välkända ord för att skapa något nytt som passade för sammanhanget. Vidd. Vidder. Wyðja.
Bokstaven ð fick vara med för att den fick namnet att låta så som jag ville ha det.

Men ja, jag tycker, rent estetiskt att det är en snygg bokstav. Också.→ Läs resten av inlägget!

När man hittar rätt korrekturläsare

En del i bokutgivning är korrekturläsningen. Beroende på hur man ger ut sina böcker kan det vara en integrerad del i förlagets process eller något man har att hantera själv. Mina böcker ges ut på hybridförlaget Visto, vilket innebär att det är jag som anlitar korrekturläsare.

Korrekturläsning handlar ju om att hitta felaktigheter i texten, så alla korrekturläsare borde ju vara lika bra, eller?

Nej, så enkelt är det inte. Språket är fullt av gråzoner. Och en bok ska inte nödvändigtvis vara formellt korrekt i alla aspekter – den ska ha ett språk som passar sammanhanget, och författarens stil ska finnas kvar.

Vilka ord kan man anse ”finns”? Vilka ordformer ska vi hålla oss till? Vilken stil ska boken ha, och vilka stilbrott är avsiktliga?

Det språkliga är spännande! Och för att landa rätt så är en god korrekturläsare guld värt. En som lyssnar och resonerar, så att man känner att man landar i något som även en sån som jag blir nöjd med 😉

Söker du korrenturläsare? Jag rekommenderar @textvart av hela mitt hjärta!→ Läs resten av inlägget!

Vardag, mellanspel och in i dimman

När jag började skriva Viddernas väv (som då bara hette bok 3) så delade jag ganska tidigt in den i två delar. För det kändes som att den bestod av två delar.

Fast jag ville ha någon sorts tillägg som förtydligade indelningen.
Del 1 ville heta Vardag eller Vardagsliv. Det kändes ganska rimligt och vettigt.

Fast ibland ville den istället heta Mellanspel. För det var ett mellanspel den var, mellanspelet mellan slutet på bok 2 och det som senare händer i bok 3. Konsekvenser och slutsatser av bok 2:s upplösning, och upptakt till saker senare i bok 3, men utan att riktigt vara någotdera.

Del 2 ville heta In i dimman. Fast det kändes samtidigt ganska konstigt. Jag kunde inte riktigt motivera varför den skulle heta så. Och jag kunde inte komma på något annat namn.

Dessutom kunde jag aldrig bestämma mig för om del två skulle börja från kapitel 8 eller kapitel 10. Båda varianterna kändes lika självklara – eller ologiska, beroende på dagsform.

Och ju längre tiden gick desto fånigare kändes det att dela in boken i två delar, där den första delen längdmässigt motsvarade ungefär en tredjedel av boken.

Så redan innan jag skickade manusen till förlag landade jag i att skippa indelningen.

Men med jämna mellanrum funderar jag över den. Om det hade varit bättre att ha kvar uppdelningen. För på något vis finns den ju ändå där. Början av Viddernas väv är mycket vardag, eller i alla fall långt från äventyret. För en del kan det uppfattas som en alldeles för långsam början på boken.→ Läs resten av inlägget!

Hur omslagen kom till

Hlea omslaget till Lysande klot tvenne. Mestadels bokskog.

”Apropå inget av det du skrev i texten. Det är så vackra omslag så att man smäller av. Har du skrivit något om hur de kommit till? Annars skulle jag vilja läsa om det.”

Den kommentaren fick jag på ett inlägg på min facebooksida för ett tag sedan.

Man kan ju tänka att det borde finnas en alldeles fantastisk historia bakom mina bokomslag 🙂 Men jag är ledsen, jag måste göra er besvikna på det området.

I ärlighetens namn hade jag aldrig direkt funderat på bokomslag, trots att den första boken funnits i mitt medvetande under större delen av mitt liv. Och när det blev klart med förlag så hoppades jag väl nånstans att nån annan skulle ha idéer om just detta. Men nej.

När det visade sig att jag förväntades klämma fram nån sorts idéer för bokomslag så infann sig snarast någon sorts vag lågmäld panikkänsla. För bok 2 och 3 hade jag nån sorts möjliga idéer, men för bok 1 var det egentligen helt tomt i huvudet. Jag kunde ju inte ens komma på en bra titel.

Uppdraget från förlaget var i alla fall att jag skulle skriva ner mina tankar och ge förslag på några bilder från en bildbyrå som kunde fungera som utgångsläge för arbetet. Typ nåt sånt.

Stackars Mattias på förlaget fick ett lååångt dokument (där det mest användbara nog var att jag berättade om nåt typsnitt jag gillade) samt en lista med bilder. Utifrån detta valde han ett av mina bildförslag, på en dimmig bokskog, som han mixtrade med färgerna på.→ Läs resten av inlägget!

Krig.

Fantasyböcker innehåller ofta sånt som krig och onda härskare. Så även mina böcker.

Det är viktigt att komma ihåg att de berättelser jag och andra författare skriver är påhittade, och det är farligt att dra påtagliga paralleller mellan våra berättelser och specifika verkliga händelser.

Med det sagt, så vill jag ändå påpeka att påhittade berättelser har relevans för verkligheten. Det jag och andra skriver om hämtar förstås inspiration (usch, så vidrigt att använda detta vackra ord om något så hemskt) från verkliga händelser och omständigheter. Så har människor gjort i alla tider: hanterat verklighetens hemskheter genom sagor och berättelser. För att bearbeta. För att kunna hantera ondskan genom att se den i omskriven form. Lyfta blicken och få andra perspektiv på det som händer. Behålla hoppet om att det, som i de flesta sagor, ska sluta lyckligt. Och samtidigt för att kunna fly verkligheten, att låtsas att det där onda inte är på riktigt, åtminstone en stund.

Det är vanskligt att skriva om sånt här. Inte minst dagar som denna. Det är lätt att det blir för pompöst, och dessutom att böckerna och berättelserna ges för stor vikt.

Böcker kan bara skildra en begränsad del.
Böcker hindrar inte en galning att starta krig.

Krig är inte sagor. Krig är smutsigt och blodigt och orättvist och vedervärdigt.
Och krig har sällan lyckliga slut.→ Läs resten av inlägget!