Kategori: Okategoriserade

Okategoriserade

Vem är egentligen författare?

Jag minns när jag diskuterade frågan för några år sedan, med några redan utgivna författare på twitter. Det var nog något jag kommenterade och sen ursäktade mig över, för jag var ju inte författare än – och de konstaterade att det var jag visst.

Och jag höll med. Att vara författare handlar i huvudsak om gemensamma erfarenheter och upplevelser. Att vilja uttrycka saker i skrift. Att ha upplevt skrivflow. Att ha stångats med liknande problem kring formuleringar och textuppbyggnad. Att ha kört fast. Att vara beredd att lägga oändligt många timmar på att skriva en lång sammanhängande text. Att vända och vrida på detaljer och formuleringar för att det ska bli rätt. Det är den sorts upplevelser vi delar. Det är detta som gör oss till författare. Inte utgivningen.

Mina tvivel när det kommer till mig själv handlar om något annat. Om Jante. Om att inte förhäva sig. Om att inte göra saker på rätt sätt, i rätt ordning. Om alla de åsikter en del andra författare har om vad som är rätt och riktigt och vad de tycker om utgivning på hybridförlag. Och om en sedan lång tid väl internerad känsla av att det jag gör, i alla möjliga sammanhang, ändå inte uppfyller normen för Hur Saker Ska Vara TM.

Jag vet: dubbla måttstockar. Andra krav på mig själv än på alla andra.

✏📝📖📚

Hur definierar du författare? Och har du samma måttstockar för dig själv som för andra?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Slåssascener

Jag har väldigt svårt för slåssa-scener.
Ja, jag kallar dem så, som samlingsnamn.

Med slåssascener menar jag alla sorters scener där många människor slåss mot varandra. Slagsmålsscener. Stora krigsslag. Actionscener.

Det kan alltså vara i Sagan om ringen, eller Avengers, eller valfri actionrulle. Principen är i grunden densamma: väldigt många människor slåss eller skjuter mot varandra.

Det är ett virrvarr av människor. Allting går väldigt snabbt. Både att slag eller skott utdelas snabbt, men också att det klipps snabbt mellan olika karaktärer som är med i slaget.

För mig är det där helt hopplöst.

Hastigheten i sig är problem ng. Jag hinner helt enkelt inte med.
Men mitt ointresse förvärrar det hela. Om jag verkligen tyckte det var intressant att försöka följa med så skulle jag väl kunna försöka fokusera lite mer och kanske hänga med aningen bättre. Men istället zonar jag ut helt. För jag bryr mig verkligen inte. Eller, jo, alltså, självklart bryr jag mig om vem som vinner, för det är ju avgörande för hur det ska gå i filmen – men just själva slåssascenen intresserar mig inte ett smack.

(Ännu värre är det i filmer där alla är klädda i gråbrunbeiga kläder, för då finns inget att ta fasta på.)

Jag tappar tråden. Tänker på annat. Verkligen helt andra saker.

Och när scenen slutligen är över så får jag försöka fånga upp vad den resulterade i efteråt. Vem vann? Vem skadades, vem dog?

I böcker då? Tja, det funkar väl aningen bättre. Där kan jag ju inte skylla på hastigheten, för jag får ju läsa i vilken hastighet jag vill.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Värdet av att laga

I mellandagarna är vi många som på senare år gjort en tradition av att laga kläder (och annat). Mellandagslagning istället för mellandagsrea. Det finns många skäl att laga det man redan har istället för att köpa nytt. Miljö och resurshushållning är förstås viktiga argument, ekonomi ett annat. Att slippa ut och trängas med mängder av folk, och istället kunna sitta hemma i lugn och ro och titta på TV eller lyssna på radio eller en ljudbok, tycker jag också är värdefullt i sammanhanget.

I böckerna om Elsinorien händer det återkommande att människor Ailsa träffar på lagar hennes kläder, utan att hon ens ber om det. Även personer hon aldrig skulle väntat sig ägnade sig åt sådana saker. Det förbryllar henne.

”Hur kommer det sig att så många jag mött genom åren är så hjälpsamma med att laga kläder?” frågar hon slutligen i den kommande boken Viddernas väv.

Vad hon får för svar? Det får du veta när boken kommer ut i början av 2022.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Omslag i pepparkaka

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Glädjen i livet handlar bland annat om att våga och tillåta sig att genomföra idéer, även när de egentligen är fullkomligt onödiga.

Att bygga något av pepparkaksdeg är förstås inte det mest nödvändiga, överlevnadsmässigt, så här i julstressen. Men när man rationaliserar bort alla roliga infall, för att de inte är absolut nödvändiga, så blir tillvaron rätt grå och trist.

Så jag bestämde mig för att det skulle bli av ändå. Utan några ambitioner om perfektion – bara ambitionen att genomföra idén.

So I give you:
Omslaget till Lysande klot tvenne i pepparkakstolkning!

(Det rasar säkert innan morgondagen, men who cares?)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Midvinter i Leike

Julen närmar sig mer stormsteg, och just idag är det som allra mörkast på året. Hur firar man denna tidpunkt i världen jag byggt? Det sker förstås på olika sätt på olika håll. Nedan bjuder jag på ett exempel. Först en inledande förklarande text, för att ge sammanhanget; därefter ett utdrag ur ”Knutar och band” (andra boken om Elsinorien).

Femtonåriga Ailonise, prinsessa av Elsinorien och böckernas jag, har tröttnat på livet hemma på slottet. Påfrestande händelser under det senaste året har gjort att hennes älskade storebror är en skugga av sitt forna jag. Och själv har hon ingen utstakad väg och vet inte riktigt vad hon vill göra med sitt liv.

Istället beger hon sig långt hemifrån, till prästinnorna i Leike i grannlandet Illidien, för att gå i lära där under ett par år. Den uttalade kopplingen är Ailonises nyfunna intresse för örter och deras användning, men Ailonises kunskapstörst är stor på alla områden och hon är ständigt frustrerad över alla saker hon inte förstår. Kanske kan tiden i Leike ge svar även på större frågor. 

Hon är dock en aning orolig för den religiösa aspekten av kvinnorna i Leike är just prästinnor. Ailonise tror inte på några gudar. Men väl på plats i Leike finner hon sig väl tillrätta och upptäcker att ritualer och ceremonier är mer till för människorna själva och fyller ett viktigt behov. I Leike blir hon en av femton flickor eller prästinneaspiranter.

Utdraget nedan är från när Ailonise varit i Leike några månader.

⭐⭐⭐

När det började bli kallare på riktigt kompletterades linneklänningarna med ytterligare plagg för värmens skull.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Punkt.

Kan vara en bild av 1 person och text där det står ”Punctuation is a fabulous tool for controlling your reader you even get to control where they breathe. That's what I call power! Nicola NicolaMorgan Morgan writers.write.company WWW.WRITERSWRITE.CO.ZA”

Ja, det är faktiskt riktigt coolt.

Jag har ett språk med ganska blandade meningar. En del ettordsmeningar. (Hallå, det är ju inte ens fullständiga meningar!) En del meningar som är så långa och komplicerade, med inskjutna bisatser – och rentav tanskstreck – som jag blir ombedd att korta ner för att öka läsbarheten.

Men jag vill ha det så, jag vill inte ändra. För meningarnas uppbyggnad, längden, konstruktionen, säger också något om stämningen och humöret hos berättaren. Meningar med ett eller ett par ord ger en stillsamhet. Långa komplicerade meningar med inskjutna tankespår visar känslan av när tankarna far. Jag fömedlar andningspauser och uteblivna dito till läsaren. Därmed förmedlar jag känsla, inte bara med orden men med det som finns emellan.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Godkänna

Kontroll av tryckfiler. Slutgodkännande.
I princip en kontroll av att inget märkligt hänt när layoutfiler omvandlats till tryckfiler (filer anpassade för tryckeriets inställningar och sånt där). För vi vet ju alla att det kan hända märkliga saker vid omvandling mellan filformat.
Men också en sista chans att upptäcka eventuella dumma stavfel i titeln eller något annat viktigt.

Och som alla som suttit med sådana här saker vet: varje gång man tittar igenom material så kan man hitta aker man inte begriper att man inte sett innan. För perfekt blir det ju aldrig nånsin.

Så … jag har just noterat ett missat mellanslag.

(Jag har ingen aning om det varit där genom hela processen eller inte. Jag orkar inte ta reda på det just nu heller. Kanske en annan dag.)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Bokplank

Skrivande är en ensam sysselsättning.

Under många år pratade jag nästan inte om mitt skrivande med någon alls. Ju färre som vet om att man skriver, eller mer bestämt VAD man skriver, desto färre finns det som skulle kunna ifrågasätta det eller håna en för det, typ.

Men när jag plockade upp skrivandet igen, för typ ett halvt decennium sedan, så insåg jag att jag faktiskt behövde folk att bolla med. Folk som kunde ha åsikter om det jag grunnade på. Handling. Fakta. Namn. Eller för den delen bara folk jag kunde berätta om mina framsteg (och nederlag) för.

Jag behövde ett bollplank för boken. Ett Bokplank.

Så jag skapade en privat facebookgrupp med namnet Bokplank och bjöd in pålitliga vänner.

Och ni har varit till stor hjälp, mitt kära bokplank! Ni har stått ut med mina funderingar kring petitesser, stått ut med mitt gnäll, haft synpunkter på allt mellan himmel och jord. Dessutom har flera av er agerat testläsare, läst mina manus i olika stadier och haft en hel massa värdefulla synpunkter.

På senare tid har ni dessutom fått agera bollplank kring allt möjligt kring omslag, baksidestexter och typsnitt för de färdiga böckerna.

Jag kommer inte att tagga er här i inlägget, för en del av er vill nog helst inte synas, och det skulle bli märkligt att bara lyfta fram vissa. Men ni vet vilka ni är. Och jag är evigt tacksam för hjälpen.

Tack! 💕🙏→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Julminne

Det var en gång för länge sedan – närmare bestämt för tjugotvå år sedan. Det hade varit en höst av nyförälskelse och långt avstånd: större delen av tiden dryga fyrtio mil mellan de båda förälskade, med undantag för ungefär varannan helg, när de befann sig på samma plats. Och nu närmade sig julen, och hon befann sig hos sina föräldrar, vilket i teorin betydde några mil kortare avstånd till älsklingen fast rent praktiskt snarast ännu längre bort. Och under julen skulle hon jobba som sjukhusstäderska alla de röda dagarna, för att spara ihop pengar till sin dyra utbildning.

Det är på kvällen den 22 december. Han ringer. Babblar på i mobiltelefonen medan han går. Det är inget ovanligt – han är ofta på språng, på väg mellan olika engagemang, och passar ofta på att ringa och prata medan han är på väg, och hans ekonomi är inte för ansträngd för mobilsamtal. (Detta är på den tid det fortfarande är dyrt att ringa till mobiltelefoner, och hon går en utbildning som kostar pengar och inte ger studiemedel.) Han babblar på om att han är på väg – hemåt tror hon. Alltså hem till honom själv, däruppe i Linköping, till lägenheten han delar med en kompis. Fast han babblar på om att han faktiskt är på väg hem till henne. Det är förstås ett skämt, hans vanliga godmodiga kärleksfulla tramsande.

Han fortsätter att prata på, lagom andfådd av den raska promenaden.

”Nu står jag utanför din dörr”, säger han slutligen.

Hon utgår från att det är trams.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Innan tiden tar slut

Min man hade mängder med musikinstrument. En hel del av dem kunde han dessutom spela på (en del bra, andra hjälpligt). De blev fler med tiden, för att han samlade på sig sånt han köpte på loppisar (man kan ju inte låta musikinstrument riskera att bli slängda, liksom). Annat åkte han ibland långa sträckor för att få fatt i (främst synthar).

Och ja, han var musikalisk, på riktigt. Dessutom var han väldigt intresserad av teorin bakom, och för den som ville lyssna kunde han berätta massor om hur toner och skalor hänger samman. Han var fantastisk på att förena teori och praktik.

På bild två syns inspelningsprylen (tolvkanalers?) som han köpte när han hade börjat tjäna pengar på riktigt – i ungefär samma veva som vi träffades, strax innan sekelskiftet.

I sin ungdom musicerade han både i kommunala musikskolan, olika körer, och alla möjliga andra sammanhang.

Han hade många idéer, mycket som skulle genomföras. Ett av rummen i vårt hus heter studion. För det var vad det skulle bli. En hemmastudio, där vi skulle spela in en massa musik. (Jag på sång samt bankande på diverse trummor – han på resten, typ. Djemben på bilden är min.)

Men när man blir vuxen, med ansvar för barn och jobb och renoveringshus, är det svårare att följa spontana impulser och genomföra idéer på stående fot. Studion och musiken blev nedprioriterad. Ibland gjorde han ett ryck med att börja färdigställa, men så fastnade han med någon detalj, som att försöka få liv i någon trasig synth, och sedan var den kvällen slut, och nästa dag var det något annat som måste hinnas med i vardagstillvaron.→ Läs resten av inlägget!