Kategori: Okategoriserade

Okategoriserade

Kärlek

Och så var det visst lite kärlek med i boken också?”

Det är mamma som refererar vidare vad min mormor sagt efter att ha läst klart Knutar och band.

Mm. Jo. Det är definitivt lite kärlek i boken också. Rentav en hel kärlekshistoria, kan man nog säga.

(“Jag är inte alls kär!” protesterar Ailsa från boken.)

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev i våras, om kärlek? Det inlägget som hade tavlan med prinsessan och grodan som bild. Om att kärlek var farligt och pinsamt och något man bäst höll tyst om? Och om det märkliga i att jag ändå kommit att skriva om kärlek?

Det är fortfarande märkligt pinsamt för mig, det där med kärlek. På något vis är det fortfarande pinsamt att tala om att jag skriver om kärlek. Och det finns ju så mycket annat i Knutar och band som jag kan nämna när jag talar om vad boken handlar om. Depression, ångest, ungdomens sökande efter att hitta sin egen väg och plats, känslan av utanförskap. Eller för den delen hur man påverkas av olika traditioner och bakgrund.

Men det är en kärlekshistoria också. Om vad en blick kan väcka i en. Om vad en enda kyss kan leda till. Om värdet i att hitta en person som man känner att man kan prata med, och bli bemött på ett sätt som gör att man vill berätta mer. Om tillit. Och om hur små saker kan stå i vägen för så väldigt mycket.

Som sagt var, jag har fortfarande svårt att prata om kärlek.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Är du en Yoda eller en Ailsa?

Kan vara en bild av 1 person och text där det står ”Yoda: "Do or there is do not, no try." Ailsa: "Det fanns bara försöka, och sả fick det bära eller brista."”

Visdomsord och inspirerande citat finns det många. Yoda-citatet på bilden känner säkert de flesta till, oavsett om man sett filmerna eller inte.

Det nedre citatet är från min bok Knutar och band. Det är huvudpersonen Ailsa (Ailonise) som själv tänker detta när hon hamnat i en situation där hon är tvungen att reda ut något hon inte själv bedömer sig ha särskilt goda möjligheter att klara.

”Det fanns bara försöka, och så fick det bära eller brista.”

På sätt och vis är det motsatsen till det Yoda säger. Ändå gissar jag att en del människor skulle hävda att budskapen ligger väldigt nära varandra. Men för mig är skillnaden stor.

Ord är viktiga. Ord har betydelse.

För mig är risken att misslyckas alltid en realitet. Den risken behöver jag kännas vid. Det stora modet består i att våga försöka. Jag kan aldrig lova att jag kommer att lyckas, bara att jag ska försöka.

Men människor är också olika. Olika ord, uttryck och formuleringar funkar för olika personer, beroende på personlighet, erfarenheter och annat. Även tidpunkt och sammanhang spelar in.

Därför kan det som för en person är fjantigt eller floskler vara det som bär en annan person genom de svåraste stunderna – och vice versa. Det försvårar förstås stundtals kommunikation människor emellan. (Och jag ska villigt erkänna att jag avföljt ett och annat konto där kontoägaren känner sig stärkt och lyft av sånt som jag ser som blahablaha 😊)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Att inte kunna prata

Vissa saker kan man inte berätta om. Exempelvis för att minnena är för smärtsamma, och att prata om dem öppnar upp så att det plågsamma kommer fram i större doser än man klarar att hantera. Eller för att man inte orkar försöka hitta ord att uttrycka det jobbiga med. Eller ”bara” för att det är tillräckligt krävande känslomässigt att tänka på sakerna, och det finns inte kraft att säga något samtidigt som man tänker på det. Eller för att man kanske inte ens riktigt vet vad som hänt i en viss situation, och det blir så kravfyllt att behöva kunna redogöra för det. Eller för att man i stunden är för upprörd för att kunna hitta ro att uttrycka sig. Eller också …

Ja, det finns helt enkelt en massa möjliga anledningar. Kontentan är att jobbiga saker kan vara omöjliga att berätta om. Jag har själv vartit i det läget en del gånger i livet, av varierande skäl. Tillfällen när jag inte mäktar med att öppna munnen och berätta vad det är som är så fruktansvärt jobbigt. Det går liksom inte.

En faktor i det där är förstås också att det behöver finnas rätt person att berätta för. Det kan vara omöjligt med de allra flesta. Men det kan finnas någon människa som man litar på så totalt att man till slut, med stor kraftansträngning, kan klara av att berätta. Det betyder inte att man inte litar på andra människor – men det här handlar om fullständig tillit.

Min Ailsa, huvudpersonen i mina böcker, har varit med om en del jobbiga saker.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Samtycke

Det där med samtycke i olika situationer … tja, det är väl som med andra saker, det är svårt när man är ovan att ställa den sortens frågor, men det bli lättare med tiden, när man vant sig.

När samtycke är på tapeten brukar jag allt som oftast komma att tänka på den här scenen i Knutar och band. Den har kommit till ”oavsiktligt”, men jag är på något vis ändå glad över den som exempel eller vad man ska säga. Böcker har sin plats i samhället inte minst när det kommer till att normalisera det vi vill ska normaliseras. (Gu vad det låter pretentiöst!) Ungefär som representation.

Scenen nedan kommer dagen efter en kyss som … bara hände, och dessutom vid ett ganska olämpligt tillfälle.

💕💕💕

”Vi reser nu”, sa han enkelt. 

Det fanns ju inget vettigt att svara på det. Det var uppenbart att de skulle resa. Jag tror han sa det mest för att ha något att säga. Och jag hade inget att svara, så jag bara nickade. Sedan blev det tyst. Fast han gick inte. Han stod kvar och såg intensivt på mig. Som om han letade efter något att säga, eller ett sätt att säga det han ville säga. Han tog ett djupt andetag, som för att ta sats. 

”Jag vet att det var fel på alla sätt, jag vet att jag aldrig borde ha kysst dig, och jag vet att det är ännu mer fel att fråga nu … men jag måste ändå.” Ett djupt andetag till.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Hamling

I mina böcker förekommer det hamlade träd. Jag är just nu osäker på om det konkret nämns i första och andra boken, men i tredje boken nämns det definitivt. Och jag har insett att många inte vet vad hamling innebär, så då tänker jag att vi tar det här 😊

Istället för att anstränga mig med att formulera lagom mycket själv, så citerar jag text från wikipedia:

”Hamling (att hamla), klappning (på Gotland) eller tullning (i Roslagen), är en skötselsteknik som kan utföras på de flesta lövträd, till exempel lind eller ask. Tekniken går ut på att samtliga grenar beskärs med regelbundna intervall på mellan 3 och 20 år. Hamling utförs på sensommaren innan löven fälls för att skapa foder åt boskap. Träden beskärs på ett sådant sätt att fler skott bildas till kommande år. Syftet är att så snabbt som möjligt få fram en stor mängd löv. Oftast torkades kvistarna med löv och sparades till foder för djuren inför vintern. Hamlingen bidrar till att trädet växer långsammare eftersom det finns en mindre lövmassa som ansamlar energin.”

”Hamling var vanligt i södra Sverige fram till början av 1900-talet. Längre norrut var det inte lika vanligt eftersom det fanns färre lämpliga lövträd. Nu för tiden hamlar man träd mest i kulturvårdssyfte och för den biologiska mångfalden. Träden kan nämligen snabbare bli värdefulla för biologisk mångfald. Hamlade träd kan angripas av svampar och får så kallade ålderstecken, åldras snabbare. Vissa trädarter kan dock bli väldigt gamla även om de hamlas.”

Citat från https://sv.wikipedia.org/wiki/Hamling→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Tid och plats

När – och var – utspelar sig egentligen början på Lysande klot tvenne?
Det har jag, helt avsiktligt, inget klart och tydligt svar på.

Men det går att ringa in till viss del.

Exempelvis har jag valt namn som har sitt ursprung i ett nordiskt sammanhang (och för övrigt utan biblisk inverkan, för även om det är ganska oväsentligt för sammanhanget så ville jag göra så) och i former som passar bra i ett sydsvenskt (troligen skånskt) sammanhang. Ola, Holger, Frenne, och även Nanna (som Ailonise kallas), passar bra i det sammanhanget. Boel är en vanlig form av Botilda, medan Sinja är en variant av Signe (men ganska ovanligt nuförtiden).

Går vi bara på namnen har vi alltså ett ganska stort tidsspann.

Men det finns också snävare markörer. Potatisen är en. Jag funderade länge på om jag skulle ha något annat än potatis som tilltugg till fläsket i öppningsscenen, just för att inte binda fast det tidsmässigt, men valde till slut att hålla fast vid potatis, för att det gav mer känsla av igenkänning – hur många är idag vana vid att äta rovor?
Dessutom lagas maten helt uppenbart på någon sorts järnspis, och i en scen släcks en lampa – som aldrig definieras närmre än så och absolut inte är tänkt att vara en elektrisk lampa.

Är det här viktigt? Nej, förnuftsmässigt är det inte det. Känslomässigt, för mig, är det ändå det. Jag vill att början ska vara ganska odefinierat vad gäller tidsaspekten. Tidpunkten är inte viktig. Ailonise ska inte vara fast förankrad i en specifik tid.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Hur jag mötte min huvudkaraktär

På instagram cirkulerar taggen #jagmötteminkaraktär. Det här är vad jag skrev:

Det logiska är förstås att berätta om hur jag mötte min huvudkaraktär, jaget i mina böcker. Ailonise, även kallad Nanna, Ailsa och Leinion. (Och dessutom, innan hon fick namnet Iona Ailonise, hann hon ha ett antal andra i namn, i tidgare versioner av manuset.)

Och det är samtidigt lättare sagt än gjort 😊

Min huvudperson uppstod ursprungligen ur en önskan om en kvinnlig önskehuvudroll för en tjej i ungefär min egen ålder. För jag tyckte det var för ont om tjejhuvudroller, inte minst i fantasy. Och jag tror att jag också tyckte att de flesta roller var yngre än mig, barn, men att det var mer ont om tonåringsroller. Men jag är osäker, för det är ruskigt länge sedan – det här var i början av 1989 – och jag har inte alls tänkt så mycket på det sedan dess. Jag var i alla fall 13½ år när jag började arbetet med boken, och jag satte faktiskt huvudpersonens ålder som lite äldre än mig, nämligen 14 år vid bokens början.

Det har som sagt var gått lång tid sedan dess. Ailsa har hunnit utvecklas mycket. En hel del egenskaper har hon väl fått från mig. Andra egenskaper har hon snarast fått för att jag själv inte haft dem (men kanske önskat att jag haft dem). En del egenskaper har hon fått som reaktioner på saker som hänt i världen. Men till allra största delen har hon utvecklats utmed vägen, utifrån de saker hon råkar ut för och de omständigheter hon fötts in i.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Fegt med ny Ronja

Ronja Rövardotter ska bli ny TV-serie. ”Viaplay och Filmlance utlovar en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter.”

Jag älskar Ronja.
Men jag tycker på något vis att det är både fegt och onödigt att satsa på Ronja.
Onödigt, för att både den svenska filmen från 1980-talet och den betydligt nyare serien från japanska Studio Ghibli håller hög kvalitet.
Fegt, för att det faktiskt finns så väldigt mycket mer svensk fantasy som är värd att göra TV-serier av. Ja, Astrid Lindgren var bra, men det finns det många andra som också är.

Vilken svensk fantasybok/bokserie skulle du vilja fick bli ”… en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter”?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Sorg

Min andra och tredje bok innehåller bitvis en del sorg. Det är ganska naturligt, eftersom jag levde med sorg som en påtaglig del av tillvaron när de kom till.

Sorg är till väldigt liten del som på bilden. Ändå var det det jag fick känslan av att många trodde. Att människor förväntade sig att jag och barnen satt tillsammans i soffan med tårarna rinnande nerför kinderna och samtalade om deras döde far.

Det gjorde vi inte.

Sorg är så många saker.

Det är att inte kunna fråga om var det där verktyget hamnat.

Det är att inte kunna diskutera vardagliga saker med den enda som är insatt.

Det är att flera år senare inte kunna få hjälp att ta ett viktigt beslut, för att man fortfarande inte släppt någon in på livet.

Det är att vara arg på någon som övergett en, samtidigt som man inte kan vara arg för hen ju inte kunde hjälpa.

Det är att bygga mentala spänger i tillvaron för att undvika sånt som får en att minnas och sakna på en ohanterlig nivå.

Det är att ändå stundtals bryta samman av enorm saknad. Eller bara börja gråta utan tydlig orsak.

Det är att ständigt ha ömma punkter och att de andra i familjen också har ömma punkter, orsakade av samma sak men som funkar annorlunda och som ständigt försvårar kommunikation.

Det är att ständigt behöva täcka upp för en person som inte längre finns och som man inte kan vara.

Sorgen finns där. Länge. Alltid. Ibland osynlig under lång tid, för att sedan välla upp och bli jättestor igen.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Ju.

Ju.

Det där lilla korta ordet, som ändå innehåller så mycket. Samförstånd, förförståelse, gemenskap. Samtidigt som det kan betyda absolut ingenting.

När någon gödslar med ju, oavsett om det är i text eller tal, kan det bli oerhört irriterande. En nervös föreläsare kan klämma in två ju i varje mening, och då hör publiken kanske inget annat än dessa upprepade ju:n, och det kanske rentav blir en sport att räkna hur många hen hinner med på föreläsningen.

Ett ju i en mening säger ungefär ”det här vet ni redan (men jag säger det ändå)”. Beroende på sammanhang finns därmed också andemeningen ”och jag tycker det är pinsamt att säga det fastän jag vet att ni vet det, så därför klämmer jag in ett ju för att tala om att jag tycker det är pinsamt”. Men tyvärr tycker folk ofta det är pinsamt att säga saker som någon annan i rummet vet om sedan innan, och därför klämmer de in ett ju även när de allra flesta i rummet – framför allt den huvudsakliga publiken – aldrig hört det innan; den enda som också vet är kanske den andra som jobbar i samma projekt. Jag kan sitta och skruva på mig så mycket när en kollega gör så, att jag helt tappar tråden i mötet.

Den här sortens småord får vi ofta lära oss att vi ska försöka rensa bort ur våra texter, med motiveringen att de inte fyller någon funktion. Men det gör de ju visst! I alla fall när de används rätt.→ Läs resten av inlägget!