Kategori: Okategoriserade

sep 15 2021

Hamling

I mina böcker förekommer det hamlade träd. Jag är just nu osäker på om det konkret nämns i första och andra boken, men i tredje boken nämns det definitivt. Och jag har insett att många inte vet vad hamling innebär, så då tänker jag att vi tar det här 😊

Istället för att anstränga mig med att formulera lagom mycket själv, så citerar jag text från wikipedia:

”Hamling (att hamla), klappning (på Gotland) eller tullning (i Roslagen), är en skötselsteknik som kan utföras på de flesta lövträd, till exempel lind eller ask. Tekniken går ut på att samtliga grenar beskärs med regelbundna intervall på mellan 3 och 20 år. Hamling utförs på sensommaren innan löven fälls för att skapa foder åt boskap. Träden beskärs på ett sådant sätt att fler skott bildas till kommande år. Syftet är att så snabbt som möjligt få fram en stor mängd löv. Oftast torkades kvistarna med löv och sparades till foder för djuren inför vintern. Hamlingen bidrar till att trädet växer långsammare eftersom det finns en mindre lövmassa som ansamlar energin.”

”Hamling var vanligt i södra Sverige fram till början av 1900-talet. Längre norrut var det inte lika vanligt eftersom det fanns färre lämpliga lövträd. Nu för tiden hamlar man träd mest i kulturvårdssyfte och för den biologiska mångfalden. Träden kan nämligen snabbare bli värdefulla för biologisk mångfald. Hamlade träd kan angripas av svampar och får så kallade ålderstecken, åldras snabbare. Vissa trädarter kan dock bli väldigt gamla även om de hamlas.”

Citat från https://sv.wikipedia.org/wiki/Hamling→ Läs resten av inlägget!

sep 13 2021

Tid och plats

När – och var – utspelar sig egentligen början på Lysande klot tvenne?
Det har jag, helt avsiktligt, inget klart och tydligt svar på.

Men det går att ringa in till viss del.

Exempelvis har jag valt namn som har sitt ursprung i ett nordiskt sammanhang (och för övrigt utan biblisk inverkan, för även om det är ganska oväsentligt för sammanhanget så ville jag göra så) och i former som passar bra i ett sydsvenskt (troligen skånskt) sammanhang. Ola, Holger, Frenne, och även Nanna (som Ailonise kallas), passar bra i det sammanhanget. Boel är en vanlig form av Botilda, medan Sinja är en variant av Signe (men ganska ovanligt nuförtiden).

Går vi bara på namnen har vi alltså ett ganska stort tidsspann.

Men det finns också snävare markörer. Potatisen är en. Jag funderade länge på om jag skulle ha något annat än potatis som tilltugg till fläsket i öppningsscenen, just för att inte binda fast det tidsmässigt, men valde till slut att hålla fast vid potatis, för att det gav mer känsla av igenkänning – hur många är idag vana vid att äta rovor?
Dessutom lagas maten helt uppenbart på någon sorts järnspis, och i en scen släcks en lampa – som aldrig definieras närmre än så och absolut inte är tänkt att vara en elektrisk lampa.

Är det här viktigt? Nej, förnuftsmässigt är det inte det. Känslomässigt, för mig, är det ändå det. Jag vill att början ska vara ganska odefinierat vad gäller tidsaspekten. Tidpunkten är inte viktig. Ailonise ska inte vara fast förankrad i en specifik tid.→ Läs resten av inlägget!

sep 11 2021

Hur jag mötte min huvudkaraktär

På instagram cirkulerar taggen #jagmötteminkaraktär. Det här är vad jag skrev:

Det logiska är förstås att berätta om hur jag mötte min huvudkaraktär, jaget i mina böcker. Ailonise, även kallad Nanna, Ailsa och Leinion. (Och dessutom, innan hon fick namnet Iona Ailonise, hann hon ha ett antal andra i namn, i tidgare versioner av manuset.)

Och det är samtidigt lättare sagt än gjort 😊

Min huvudperson uppstod ursprungligen ur en önskan om en kvinnlig önskehuvudroll för en tjej i ungefär min egen ålder. För jag tyckte det var för ont om tjejhuvudroller, inte minst i fantasy. Och jag tror att jag också tyckte att de flesta roller var yngre än mig, barn, men att det var mer ont om tonåringsroller. Men jag är osäker, för det är ruskigt länge sedan – det här var i början av 1989 – och jag har inte alls tänkt så mycket på det sedan dess. Jag var i alla fall 13½ år när jag började arbetet med boken, och jag satte faktiskt huvudpersonens ålder som lite äldre än mig, nämligen 14 år vid bokens början.

Det har som sagt var gått lång tid sedan dess. Ailsa har hunnit utvecklas mycket. En hel del egenskaper har hon väl fått från mig. Andra egenskaper har hon snarast fått för att jag själv inte haft dem (men kanske önskat att jag haft dem). En del egenskaper har hon fått som reaktioner på saker som hänt i världen. Men till allra största delen har hon utvecklats utmed vägen, utifrån de saker hon råkar ut för och de omständigheter hon fötts in i.→ Läs resten av inlägget!

sep 06 2021

Fegt med ny Ronja

Ronja Rövardotter ska bli ny TV-serie. ”Viaplay och Filmlance utlovar en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter.”

Jag älskar Ronja.
Men jag tycker på något vis att det är både fegt och onödigt att satsa på Ronja.
Onödigt, för att både den svenska filmen från 1980-talet och den betydligt nyare serien från japanska Studio Ghibli håller hög kvalitet.
Fegt, för att det faktiskt finns så väldigt mycket mer svensk fantasy som är värd att göra TV-serier av. Ja, Astrid Lindgren var bra, men det finns det många andra som också är.

Vilken svensk fantasybok/bokserie skulle du vilja fick bli ”… en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter”?→ Läs resten av inlägget!

aug 22 2021

Sorg

Min andra och tredje bok innehåller bitvis en del sorg. Det är ganska naturligt, eftersom jag levde med sorg som en påtaglig del av tillvaron när de kom till.

Sorg är till väldigt liten del som på bilden. Ändå var det det jag fick känslan av att många trodde. Att människor förväntade sig att jag och barnen satt tillsammans i soffan med tårarna rinnande nerför kinderna och samtalade om deras döde far.

Det gjorde vi inte.

Sorg är så många saker.

Det är att inte kunna fråga om var det där verktyget hamnat.

Det är att inte kunna diskutera vardagliga saker med den enda som är insatt.

Det är att flera år senare inte kunna få hjälp att ta ett viktigt beslut, för att man fortfarande inte släppt någon in på livet.

Det är att vara arg på någon som övergett en, samtidigt som man inte kan vara arg för hen ju inte kunde hjälpa.

Det är att bygga mentala spänger i tillvaron för att undvika sånt som får en att minnas och sakna på en ohanterlig nivå.

Det är att ändå stundtals bryta samman av enorm saknad. Eller bara börja gråta utan tydlig orsak.

Det är att ständigt ha ömma punkter och att de andra i familjen också har ömma punkter, orsakade av samma sak men som funkar annorlunda och som ständigt försvårar kommunikation.

Det är att ständigt behöva täcka upp för en person som inte längre finns och som man inte kan vara.

Sorgen finns där. Länge. Alltid. Ibland osynlig under lång tid, för att sedan välla upp och bli jättestor igen.→ Läs resten av inlägget!

aug 19 2021

Ju.

Ju.

Det där lilla korta ordet, som ändå innehåller så mycket. Samförstånd, förförståelse, gemenskap. Samtidigt som det kan betyda absolut ingenting.

När någon gödslar med ju, oavsett om det är i text eller tal, kan det bli oerhört irriterande. En nervös föreläsare kan klämma in två ju i varje mening, och då hör publiken kanske inget annat än dessa upprepade ju:n, och det kanske rentav blir en sport att räkna hur många hen hinner med på föreläsningen.

Ett ju i en mening säger ungefär ”det här vet ni redan (men jag säger det ändå)”. Beroende på sammanhang finns därmed också andemeningen ”och jag tycker det är pinsamt att säga det fastän jag vet att ni vet det, så därför klämmer jag in ett ju för att tala om att jag tycker det är pinsamt”. Men tyvärr tycker folk ofta det är pinsamt att säga saker som någon annan i rummet vet om sedan innan, och därför klämmer de in ett ju även när de allra flesta i rummet – framför allt den huvudsakliga publiken – aldrig hört det innan; den enda som också vet är kanske den andra som jobbar i samma projekt. Jag kan sitta och skruva på mig så mycket när en kollega gör så, att jag helt tappar tråden i mötet.

Den här sortens småord får vi ofta lära oss att vi ska försöka rensa bort ur våra texter, med motiveringen att de inte fyller någon funktion. Men det gör de ju visst! I alla fall när de används rätt.→ Läs resten av inlägget!

aug 17 2021

Veckodagar och månader

Veckodagar och månader är ju kopplade till vår kultur. Och även om man antar att man har de rent astronomiska parametrarna likadana, och därmed får lika långa dygn, månader och år, så är det ju exempelvis fullt möjligt att välja en annan indelning än i sjudagarsveckor.

Det rimliga är ju egentligen att hitta på eget. Egna namn på månader och veckodagar, om man nu ens har veckor liksom.

Men trots att det förnuftsmässigt känns som det rimliga så valde jag att låta bli, och köra på med vår vanliga namn. För det invanda har sina fördelar: man behöver intd introducera och förklara för läsaren. Läsaren vet att februari innebär vinter och juni början av sommar, och att söndag innebär helg.

Visst är det kul att introducera egna begrepp och företeelser. Men något så omfattande som ett eget system för årsrytmen och dess benämningar presenteras inte i en handvändning eller i förbigående, speciellt inte om läsaren ska minnas det.

Så jag valde den enkla lösningen, eftersom jag inte ville lägga fokus på detta – det var inte tillräckligt viktigt för mig eller berättelsen. (Fast kanske heter det ändå något annat på det lokala språket, även om jag inte nämnt det?)

Samtidigt är jag imponerad av dem som orkar ”göra nytt”, med egna namn på månader och dagar.→ Läs resten av inlägget!

aug 16 2021

Distansförhållande

Har du haft ett distansförhållande? Räknat veckor, dagar, timmar, tills ni ses nästa gång? Och sen levt intensivt den där korta tiden ni har tillsammans, när man liksom måste maxa allt, få ut så mycket som möjligt både känslomässigt, fysiskt och … ska man säga intellektuellt? under de dagar man får tillsammans, för att klara sig till nästa gång?

Det har jag. (Och vi klarade ut det.)

Den känslan beskriver jag i tredje boken om Elsinorien. För ja, även i en fantasyvärld kan man ha distansförhållanden. (Fast med skillnaden att man inte ens kan ringa eller mejla varandra.)→ Läs resten av inlägget!

aug 15 2021

Så hur reagerar de?

Bland det första jag behövde göra för att skriva tredje boken var att komma på hur ett antal centrala personer reagerade på saker som hände i slutet av Knutar och band.

Man tycker att man känner sina karaktärer. Jag har ju på sätt och vis levt med dem större delen av mitt liv. Men de har utvecklats utmed vägen, delvis förstås för att jag utvecklats, men mest av allt för att de varit med om saker och blivit äldre. Och det jag vetat om dem har varit kopplat till deras vanliga tillvaro. Men när något händer som de inte alls varit beredda på, eller de får veta något de inte alls räknat med, så visade det sig att jag faktiskt inte hade en aning om hur de skulle reagera på just det här.

Jag fick lägga massor med tankeverksamhet, eller gå en hel del promenader, innan det föll på plats för karaktär efter karaktär. Med resultat som var helt oväntade för mig.

Men när det väl fallit på plats kändes alltsammans helt självklart. Förstås. Det är ju så det är: när man väl vet så är det som att man alltid vetat, som att det alltid varit så. (Och absolut ingen känsla av att det är jag som författare som hittat på.)

Och så lär man känna sina karaktärer ett snäpp till, och de blir ännu intressantare som personligheter.→ Läs resten av inlägget!

aug 12 2021

Skiora

Karaktärer i böcker kan komma till på väldigt olika sätt. Det här var ett:

Jag satt och läste om noanamn i wikipedia. Noanamn eller noaord, är ord eller namn som använts när det egentliga ordet varit tabu för att man varit rädd att frammana ett djur eller väsen om man använde dess rätta namn.

Hin håle istället för Djävulen.

Varg istället för Ulv, och senare Gråben istället för Varg.

Sånt där är spännande, tycker jag. Både språkligt och folktromässigt.

Någon gång för några år sedan läste jag om det där på wikipedia (för att jag följde någon tråd i någon tankebana). Och så fick jag syn på att Skata är ett noanamn för Skjora. Alltså att fågelarten skata egentligen från början hette skjora.

Det där fastnade hos mig. Och Skiora kom att bli en karaktär, som ni får träffa i tredje boken om Elsinorien.

(Fast hos mig uttalas det med hårt k och som ett trestavigt namn, medan jag gissar att fågelnamnet skjora ska uttalas med sj-ljud.)→ Läs resten av inlägget!