Kategori: Okategoriserade

Okategoriserade

21 mars – rocka sockorna

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Det här är de strumpor jag har på mig idag.

Men nej, jag har inte rockat sockorna. Det här *är* ett strumppar. Jag köpte en drös strumpor av den här typen, där båda strumporna är på samma tema men ändå olika.

Så upplever jag att det ofta är när vi pratar om olikheter. Vi vill bejaka olikheter – men vi utgår ändå från att alla ska vara på samma tema. Det är okej att ha olika hårfärg eller gilla olika musikgenrer, men vi förväntar oss ändå att det ska vara variationer på det vi känner till. Vi håller oss ändå kvar innanför den trygga boxens förväntningar.

De flesta människor vill så väldigt gärna kunna kategorisera, kryssa i färdiga boxar, där allting är antingen a, b eller c. När någon avviker på parametrar vi inte har med i vårt grundregister, då blir det genast mycket svårare. Vi blir rädda. Det skaver.

Jag tänker att om man ska rocka sockarna ordentligt så borde man ha en tunn ankelsocka av nylon på den ena foten och en tjock ylleknästrumpa på den andra. Eller kanske strumpa på bara ena foten?

Och missförstå mig inte. Jag tycker #rockasockorna är en jättebra påminnelse. Jag vill bara påminna om att inte låta det gå slentrian i det. Vi behöver komma ihåg att olikheter kommer i så olika former.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Mitt språk har sin egen rytm och sina egna toner

Inom folkmusiken pratar man om blå toner. Det är toner som ”egentligen” inte finns, så som vår allmänt accepterade tonskala ser ut. Blå toner är egentligen falska, enligt det gängse sättet att se musik.

Men de blå tonerna finns. De är vackra. Och de ger karaktär. De är inte där av misstag, de är tvärtom synnerligen avsiktliga. Den som sjunger eller spelar blå toner är synnerligen medveten om hur de låter och effekten av dem. Skalar vi bort de blå tonerna så tar vi bort folkmusikens egenheter.

Polska är, enligt det förenklade synsättet, musik i tretakt. Alltså, tre fjärdedelar per takt. Men det är en sanning med modifikation. Polska kan egentligen även ha sin rytm annorlunda fördelad. Inom vissa traditioner är det ettan om är lång, i andra tvåan. Rytmen kan till och med variera inom samma låt. En bra spelman kan dessutom laborera med det där utifrån känsla och allmän stämning på dansgolvet. Det är de där variationerna som ger liv och karakär åt dansen. Det är i den fördröjda pulsen man som dansare hittar känsla, tyngd, lätthet … flow. En ton som spelmannen liksom hänger på kan fylla mig som dansare med lyckorus.

På samma sätt är det med mitt skriftspråk.

Jag vet att jag inte skriver på det sätt man ska göra, om språket ska följa gängse regler.
Jag börjar för många meningar med ”och”.
Jag börjar för många meningar med ”men”.
Jag skriver långa uppradningar, om blommor och fåglar och solljus och vattenglitter, fastän jag vet att man borde ta bort och:en och bara ha komma.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Fantasy, men inte bara fantasy

Min bokserie är fantasy. Men inte _bara_ fantasy.

Vad menar jag med det då?

Tja, fantasy kan vara så mycket och så olika. Vill man vara noga kan man dela in fantasy i en mängd olika kategorier. Jag är ganska dålig på det där med kategorier, så om någon annan vill ge sig på att kategorisera Lysande klot tvenne – be my guest 😉

Så här börjar Wikipedias svenska artikel om fantasy:

”Fantasy (engelskt uttal: /ˈfæntəˌsi/) är en kulturell genre där en avvikande verklighet, till exempel magi eller andra övernaturliga företeelser, spelar en viktig roll. Delar som tillhör fantasyberättelsens grund är först och främst fantasivärlden,[1] vilken kan likna en sagovärld eller västvärldens medeltid, såväl som ha tagit inspiration från andra världsdelar eller tidsepoker. Det finns ofta slott och drakar, monster och häxor, hjältar och fiender med i fantasyberättelser. I en del fantasyberättelser finns det två världar vilka berättelsen vandrar mellan, genom till exempel en magisk dörr som någon träder igenom eller genom att någon faller ner i ett magiskt hål. Huvudpersonen, hjälten, har ett uppdrag, ofta något eller någon den söker efter. Det är vägen dit, hur hjälten löser detta, som är berättelsens handling. Läsaren eller betraktaren får följa hur utmaningar och prövningar blir lösta, och hur målet eller gåtans lösning kommer närmare.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fantasy

Det där stämmer i huvudsak på Lysande klot tvenne. På det sättet är boken att betrakta som klassisk fantasy.

Samtidigt tar andra aspekter ganska mycket plats. Tankar och känslor hos huvudpersonen. Känslan av utanförskap. Saker som på ett sätt är allmänmänskliga, eller i alla fall inte direkt knutna till just en fantasivärld.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Behovet av tjejer i fantasy

När jag började skriva Lysande klot tvenne så var ett av skälen att det var ont om tjejer och kvinnor i fantasy. I alla fall i de böcker jag hade träffat på – men förmodligen över huvud taget. Det här var i slutet av 1980-talet, och jag var i mina tidiga tonår.

Det fanns förstås en massa andra skäl till att jag började skriva. Jag gillade att hitta på berättelser – eller, alldeles oavsett om jag hade för avsikt att göra det så blev det så ändå. Och jag trivdes med att skriva, för då fick jag tala till punkt. I skolan under högstadiet var det annars ofta så att killarna tyckte det var deras arena, och en tjej som jag, som också hade åsikter och tog plats, var inget de uppskattade. Vilket gjorde att jag med tiden blev tystare i de muntliga sammanhangen, men istället vande mig vid att skriva ner mina tankar för att inte bli avbruten. Lysande klot tvenne var inte mitt första försök att skriva en bok, men det var den första bok jag fullföljde. Samtidigt utvecklades jag ju själv ganska mycket under den tiden. När boken var färdigskriven började jag skriva om den från början, skrev klart den ett varv till – och sedan blev den till slut något som fick bli liggande, med en tanke om att kanske någon gång i framtiden … men inte nu.

För snart fem år sedan ändrades mina livsomständigheter. Jag plockade fram det gamla manuset och bearbetade det, samt skrev en fortsättning och sedan ytterligare en bok.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Böcker passar så bra för delning!

I samband med ett inlägg om bokrean skrev jag igår så här:”… om man nu ska köpa fysiska ting så är böcker fortfarande en förhållandevis bra sak att köpa. Kunskap och berättelser, fångade på papper som ju faktiskt i alla fall agerar kolsänka så länge boken finns – det är betydligt bättre än mycket annat vi människor ägnar oss åt att tillverka.”

En stund senare samma dag fann jag mig själv i ett annat sammanhang sitta och förklara att det faktiskt är rimligt att diskutera böckers miljöpåverkan, vad som ska hända med böckerna när de en dag blir avfall (för det blir faktiskt de allra flesta böcker, även om det för många böcker dröjer lång tid), och att det är bra att argumentera för mer delningsekonomi eller liknande när det kommer till böcker (rent konkret: låna boken av ett bibliotek, låna ut böcker till kompisen, och så vidare).

Jag ser ingen större motsättning i det här.

Jag känner stolthet över att det jag skapar kan finnas tillgängligt på ett så enkelt sätt som med små svarta tecken på vitt papper. Jag hoppas innerligt att ni som läst min bok och tycker om den lånar ut den till andra som ni tror ska uppskatta den, och jag gläds åt att bibliotek köper in boken och den därmed blir tillgänglig att läsas av många människor som antingen inte har råd att köpa böcker eller som inte har plats att äga alla böcker de läser. (Det var för övrigt biblioteken som stod för den allra största delen av min egen ”bokkonsumtion” när jag själv var ung.)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vi skriver alla på samma historia

”Det var en gång i tiden en flicka som läste en massa. Läste och läste och läste. I skolbussen, vid matbordet, på toa, överallt och hela tiden. Och så drömde hon om att spela teater och film, men saknade någon riktig drömroll. Och kombinationen läsa och drömma och fantisera och annat ledde till att hon började skriva. Böcker, var det tänkt att det skulle bli. Från början åtminstone någon av dem med tanken att det kanske skulle kunna bli en roll jag ville spela. Fast den tanken gled väl egentligen ganska snart iväg och blev oväsentlig. Fantasin lever som bekant sitt eget liv.

Så många kvällar under min tonårstid jag suttit på mitt rum och skrivit. För hand, i kollegieblock, med blyerts. Ibland flödande ur pennan, ibland plågsamt och långsamt utvärkt. Så många promenader jag gått och funderat och diskuterat med mig själv för att försöka utröna vart historierna varit på väg, så många samtal jag haft med mig själv på cykeln till och från skola och annat. Så mycket av mitt liv jag delat med dessa olika fantasifigurer.

Med tiden insåg jag också att mina historier ibland påminde om andras. Ibland för att jag förstås inspirerades av sånt jag läste. Men betydligt oftare var det så att det jag redan skrivit, eller åtminstone hunnit fantisera ut även om jag inte hunnit plita ner det, dök upp i böcker jag sedan läste. Inte ordagrant och exakt, men saker som påminde. Både små detaljer och stora grövre sammanhang. Och omvärlden – saker jag läste och hörde om likartade sammanhang – lärde mig att det var fult.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Rädslan att något ska ha försvunnit

Det här när man läser sin egen text för sjuhundraåttiofjärde gånger är stundtals svårt.

Manuset för bok 1 är alltså korrläst och inskickat till förlaget. Men det ligger andra böcker före i pipeline, och i väntan på att det ska bli min tur att få min bok layoutad och så där så känns det som en vettig sak att passa på att läsa igenom manuset ett gång till, för att se efter så att inga småfel smugit sig in som en konsekvens av korrekturrundan.

På det hela taget känns det rätt okej. Jag lyckas ha en ganska okej inställning till det nu, sitter inte och funderar alltför mycket av saker som jag kanske skulle gjort helt annorlunda om jag börjat skriva boken nu 😊 Jag läser på ett ganska avslappnat sätt, men ändå med hyfsat fokus – tycker jag.

Men gång på gång får jag liksom en orosklump i halsen. Den där saken som jag läste nu, och som hänger ihop med det där som hände några kapitel bakåt … plötsligt kan jag inte minnas att jag läst den där saken! Har den trillat bort i någon redigeringsomgång? Det skulle ju vara så lätt hänt att plötsligt av misstag klippa bort något.

Så bläddrar jag bakåt, letar, och hittar. Inget är borta. Jag bläddrar framåt igen och fortsätter.

Men det händer igen. Och igen.

För när man läst en text så många gånger så är det svårt att faktiskt ta in vad man läser. Till och med när det gått ganska lång tid emellan, så lång tid att man inte längre blir mentalt kräkmässig av att läsa det igen, så är det som att läsningen inte längre går in.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vad skriver du om då?

”Ett fåtal vänner, för vilka jag nämnde mitt företag, nöjde sig med att säga ”jaså, vikingatiden”, med ett tonfall av allvarlig ömkan.”

Citatet är från en essä av Frans G. Bengtsson, om tillkomsten av Röde Orm. Essän publicerades i Vi redan 1950 men har i dagarna lagts ut på webben: https://vi.se/artikel/sNLvXovz-ab5GXm9Z-88fb8

Jag ska självklart inte på något vis jämföra mig med Bengtsson. Men det är mycket igenkänning i texten, inte minst just vad gäller det citerade.

Jag har alltid tyckt att det varit svårt att prata om mitt skrivande. ”Vad skriver du om då, Sanne?” frågar vänner och bekanta – och jag svarar något hummande och vagt.

För vad svarar man på en sådan fråga?

På något vis så känns det alltid som att de förenklade beskrivningarna – som det ju alltid måste bli fråga om när man får en sådan fråga – får det man skriver om att låta banalt och fånigt, rentav ointressant. Skulle jag istället försöka ta mig över den tröskeln och faktiskt beskriva det mina böcker handlar om, den känsla jag vill förmedla eller eventuella ”budskap”, då känns det istället som att jag försöker förhäva mig och säga att jag har större värde än jag har. Ungefär som att sitta och jämföra sig med Frans G. Bengtsson på sin författarsida på facebook innan man ens gett ut sin debutbok 😛

Men numera övar jag. ”Ungdomsfantasy” svarar jag på frågan om vad det är jag skriver.

Det är ett kortfattat svar, som i ett enda ord suddar bort en hel massa av de andra kvaliteter jag hoppas mina böcker har.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Följa drömmar

Hur många gånger har du fått höra att du ska följa dina drömmar? Och hur många gånger har du fått höra eller känna att du inte duger till för att fullfölja din dröm? För det finns ju alltid de som är bättre. Oavsett hur bra du är och hur bra du gör ifrån dig, så finns det alltid utrymme för att vara lite bättre, göra lite till. Och om du inte har ork eller möjlighet att göra bättre än bäst, eller för den delen om du bränner ut dig på vägen, så är det på något vis som att du ändå inte är bra nog för att uppnå drömmen.

Det finns något oerhört motsägelsefullt (och nedslående) i det där: att vi uppmanas att sträva mot högt ställda mål men ändå aldrig får känna oss nöjda med det vi lyckas uppnå i vår strävan.Jag kan lova en sak: Mina böcker är inte perfekta. Det finns alltid saker som skulle kunnat bli bättre. Men jag hävdar med bestämdhet att de är fullt tillräckligt bra och att skillnaden, totalt sett, är marginell 😛

– Men Sanne, så får man inte säga! Du måste tala om hur bra dina böcker är, inte tala om att de har brister!

Nåja. Då skulle jag ju inte vara jag längre. Mina vänner skulle inte känna igen mig. Jag är expert på att se och peka ut brister, berätta om listerna som inte blivit uppsatta eller golvet som inte är rent. Men jag övar på att känna mig nöjd. Jag är exempelvis rätt nöjd med att faktiskt få ge ut mina böcker ❤→ Läs resten av inlägget!