Kategori: Okategoriserade

mar 31 2021

Det är lättare att behålla grunden

Att bygga ett hus från scratch kan verka lockande. Men det är ett stort jobb. Ännu större om man ska rita det först också. Det är så oändligt många beslut som ska tas! Hur stort ska huset vara, vad ska det ha för form, hur många våningar, hur många ingångar, små eller stora rum, vilka rum ska vara nära varandra, och så vidare. Och då har jag inte ens gått in på val av material, färger och liknande saker. Fruktansvärda mängder variabler, och varje variabel har massor med möjliga alternativ. Tillsammans kan de kombineras på oändligt många sätt. Det är tröttande.

Därför tycker jag bra om gamla hus. Befintliga hus. Vissa förutsättningar är redan låsta. Ytterväggarna står där de står, och även de flesta innerväggar är förmodligen fasta förutsättningar. Byggmaterial, typ av grund, takkonstruktion, typ av fönster och så vidare, det är redan bestämt. Även den allmänna stilen finns där. Det jag sedan har att göra, när jag flyttar in, är att vårda det som finns, plocka fram husets styrkor och bygga bort dess svagheter. Renodla husets själ. Sätta min egen prägel på det. Anpassa huset till mina behov, men inom rimliga gränser. För en hel del av förutsättningarna finns redan där.

Betydligt färre val för mig. Mindre stress för min hjärna. Jag kan fokusera på de val jag vill göra istället för att behöva göra alla valen.

(Jodå, jag kommer till poängen.)

När jag plockade fram mitt gamla manus för sisådär fem år sedan, för att försöka få ordning på det, så ifrågasatte jag till att börja med allt.→ Läs resten av inlägget!

mar 28 2021

Tankar om hybridförlag

Vad är ett hybridförlag?

Mina böcker ges ut på Visto förlag. Visto är ett hybridförlag.

För att förklara vad ett hybridförlag är, är det kanske enklast att börja med vad ett traditionellt förlag är?

När du skickar ett färdigt manus till ett förlag så görs först en urvalsprocess. Förlaget läser manuset och bestämmer om de vill ge ut boken eller inte. De allra flesta manus refuseras, det vill säga författaren får ett svar som säger ungefär ”Tack för att vi fick läsa boken, men tyvärr vill vi inte ge ut den”. Men är du en av de lyckliga så meddelar förlaget att de gärna vill ge ut boken, och om ni sedan är överens så skriver båda parter på ett avtal.

Hos ett traditionellt förlag får du, efter att boken antagits, allting betalt. Förlaget bekostar redaktör, korrekturläsning, tryck, marknadsföring, och så vidare. Du kan få förskott och ett antal böcker som blir dina egna, också utan kostnad.

Det säger sig självt att detta innebär en stor risk för förlaget. De lägger ut stora summor pengar på dig. För att de ska våga göra detta behöver de känna sig ganska säkra på att det kommer att gå bra med försäljningen av din bok. Det handlar alltså inte bara om att boken ska hålla en viss kvalitet utan även (till rätt stor del) om att de kan förvänta sig att tillräckligt många kommer att vilja köpa boken.

Om inget förlag vill ge ut din bok, eller om du själv inte vill blanda in ett förlag utan ha full kontroll på alla steg själv, så kan du ge ut boken själv.→ Läs resten av inlägget!

mar 27 2021

Plågsamheten hos ett korrektur

Förr brukade jag gilla korrektur. Det där att mer eller mindre systematiskt leta småfel, detaljer, hitta saker som skulle vara jätteirriterande att hitta i något färdigtryckt men som är en lättnad att få syn på i tid, det är fina grejer.

Men det var när det var i jobbsammanhang. Det var jämförelsevis kortare texter, och det var verkligen inriktat på att hitta riktiga FEL. Ja, och så satt jag “på andra sidan”. Det var alltså jag som korrekturläste. Eller möjligen någon annan som korrekturläste och jag förde in ändringar. Men det var inte mina texter, och det var inte på samma nivå.

Nu är jag inne på min andra bok. Och jag kan säga att korrekturläsning av ett bokmanus är på en annan nivå. Det handlar till väldigt liten del om stavfel (jag tror det kan ha varit två eller tre i det här manuset?) och liknande saker.

Till väldigt stor del handlar det istället om “som”, “att” och “hade” – ord som visserligen ska vara där om en text ska vara hundra procent korrekt grammatiskt men som samtidigt hindrar läsflödet och får mig att känna mig mer byråkratisk än i byråkratjobbet.

Det handlar om tempus – och även om det kanske formellt sett är mer korrekt att skriva att något hade hänt, för att det inträffade tidigare än det som är nuet i berättelsen, så behöver det, enligt min mening, ibland ändå uttryckas som att det hände, för att det var något som pågick under en lång tid, inte som en enskild händelse.→ Läs resten av inlägget!

mar 27 2021

Varför just fantasy?

Varför fantasy? Tja, några av anledningarna för mig är de här:

– Jag gillar det, rent estetiskt. Inte minst vackra kläder. När jag växte upp var det helt okej att gilla mode – eller man förväntades rentav göra det – men att gilla vackra klänningar och liknande sågs som synnerligen suspekt.

– I en påhittad värld kan man själv bestämma förutsättningarna. Vilka naturlagar som gäller, vilka statsskick länderna har, hur traditionerna ser ut. Man kan skapa något man gillar – eller något man inte gillar, för att förtydliga saker från vår egen värld. Eller bara för att skruva storyn.

– Man behöver inte lägga lika mycket tid eller ork på research. Det kan vara ganska befriande att istället bara bestämma. Men man kan researcha och sedan använda de element man vill och anpassa dem som man vill.

– Min fantasi triggas ofta av saker som dimma, historiska eller förhistoriska föremål, gamla slott, naturen … De saker som vävs ihop när min fantasi spinner loss passar överlag bättre i fantasysammanhang. Det är helt enkelt där jag hamnar.→ Läs resten av inlägget!

mar 26 2021

Acceptera och ignorera

Att gå igenom korrektur har sina läskiga sidor. Bland annat rädslan för att råka trycka fel utan att man märker det.

Alltså, jag älskar smidigheten med ordbehandlingsprogram, hug lätt det är att göra ändringar. Och jag älskar spåra ändringar-funktionen, att det tydligt framgår vad som föreslagits att ta bort eller lägga till och att man enkelt accepterar eller ignorerar ändringsförslagen.

Men jag sitter samtidigt med andan i halsen. För det är så lätt, när man sitter och går igenom så mycket smått, att man råkar trycka fel. Och då kanske man råkar trycka ignorera när man tänkt acceptera, eller tvärtom. Och då haf man kanske plötsligt två ord (två varianter) där det bara skulle vara en av dem. Eller inget av orden.

Eller så har muspekaren någon annanstans än man trodde och råkar lägga in en styckebrytning mitt i ett ord, eller klistra in det senaste man kopierat som råkade vara informationen om försenade tåg på Skånetrafikens webbplats, eller länken till senaste träningsvideon man körde på youtube. Det skulle liksom kunna bli så fel!→ Läs resten av inlägget!

mar 25 2021

Bok 2 kräver bok 1

Hade det inte varit för bok 2 så hade inte bok 1 nånsin blivit färdig.

Jo, men så kan man nog faktiskt säga.

Visst, jag skrev ju klart bok 1 (Lysande klot tvenne, fast den hette inte det på den tiden) först. Men jag var verkligen inte nöjd. Och när jag hade skrivit om den var jag fortfarande inte nöjd med den. Dessutom var jag vid det laget förbannat trött på den. Att ha ett manus man skrivit om men mest är irriterad på och som man inte alls har vare sig tid eller lust att göra något mer med, än mindre vet vad man borde göra åt det … Det var egentligen en ganska överhängande risk att jag bara skulle ha låtit det vara. Struntat i det.

Fast jag hade ju en idé om en bok 2, som jag ville skriva. En fortsättning.

Nå. Jag hade inte tid i vilket fall. Livet innehöll för mycket annat jag ville, och ibland måste man prioritera. Så manuset och idéerna stoppades undan i nästan 20 år. Tills livet ändrades.

Men de där irriterande förutsättningarna fanns kvar. Jag var inte nöjd med bok 1. Men jag ville skriva fortsättningen. Och man kan inte ha en fortsättning om man inte har en början.

Jag var helt enkelt tvungen att få ordning på bok 1. Bearbeta den så att jag kunde stå ut med den och få skriva min fortsättning.→ Läs resten av inlägget!

mar 21 2021

21 mars – rocka sockorna

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Det här är de strumpor jag har på mig idag.

Men nej, jag har inte rockat sockorna. Det här *är* ett strumppar. Jag köpte en drös strumpor av den här typen, där båda strumporna är på samma tema men ändå olika.

Så upplever jag att det ofta är när vi pratar om olikheter. Vi vill bejaka olikheter – men vi utgår ändå från att alla ska vara på samma tema. Det är okej att ha olika hårfärg eller gilla olika musikgenrer, men vi förväntar oss ändå att det ska vara variationer på det vi känner till. Vi håller oss ändå kvar innanför den trygga boxens förväntningar.

De flesta människor vill så väldigt gärna kunna kategorisera, kryssa i färdiga boxar, där allting är antingen a, b eller c. När någon avviker på parametrar vi inte har med i vårt grundregister, då blir det genast mycket svårare. Vi blir rädda. Det skaver.

Jag tänker att om man ska rocka sockarna ordentligt så borde man ha en tunn ankelsocka av nylon på den ena foten och en tjock ylleknästrumpa på den andra. Eller kanske strumpa på bara ena foten?

Och missförstå mig inte. Jag tycker #rockasockorna är en jättebra påminnelse. Jag vill bara påminna om att inte låta det gå slentrian i det. Vi behöver komma ihåg att olikheter kommer i så olika former.→ Läs resten av inlägget!

mar 17 2021

Mitt språk har sin egen rytm och sina egna toner

Inom folkmusiken pratar man om blå toner. Det är toner som ”egentligen” inte finns, så som vår allmänt accepterade tonskala ser ut. Blå toner är egentligen falska, enligt det gängse sättet att se musik.

Men de blå tonerna finns. De är vackra. Och de ger karaktär. De är inte där av misstag, de är tvärtom synnerligen avsiktliga. Den som sjunger eller spelar blå toner är synnerligen medveten om hur de låter och effekten av dem. Skalar vi bort de blå tonerna så tar vi bort folkmusikens egenheter.

Polska är, enligt det förenklade synsättet, musik i tretakt. Alltså, tre fjärdedelar per takt. Men det är en sanning med modifikation. Polska kan egentligen även ha sin rytm annorlunda fördelad. Inom vissa traditioner är det ettan om är lång, i andra tvåan. Rytmen kan till och med variera inom samma låt. En bra spelman kan dessutom laborera med det där utifrån känsla och allmän stämning på dansgolvet. Det är de där variationerna som ger liv och karakär åt dansen. Det är i den fördröjda pulsen man som dansare hittar känsla, tyngd, lätthet … flow. En ton som spelmannen liksom hänger på kan fylla mig som dansare med lyckorus.

På samma sätt är det med mitt skriftspråk.

Jag vet att jag inte skriver på det sätt man ska göra, om språket ska följa gängse regler.
Jag börjar för många meningar med ”och”.
Jag börjar för många meningar med ”men”.
Jag skriver långa uppradningar, om blommor och fåglar och solljus och vattenglitter, fastän jag vet att man borde ta bort och:en och bara ha komma.→ Läs resten av inlägget!

mar 14 2021

Fantasy, men inte bara fantasy

Min bokserie är fantasy. Men inte _bara_ fantasy.

Vad menar jag med det då?

Tja, fantasy kan vara så mycket och så olika. Vill man vara noga kan man dela in fantasy i en mängd olika kategorier. Jag är ganska dålig på det där med kategorier, så om någon annan vill ge sig på att kategorisera Lysande klot tvenne – be my guest 😉

Så här börjar Wikipedias svenska artikel om fantasy:

”Fantasy (engelskt uttal: /ˈfæntəˌsi/) är en kulturell genre där en avvikande verklighet, till exempel magi eller andra övernaturliga företeelser, spelar en viktig roll. Delar som tillhör fantasyberättelsens grund är först och främst fantasivärlden,[1] vilken kan likna en sagovärld eller västvärldens medeltid, såväl som ha tagit inspiration från andra världsdelar eller tidsepoker. Det finns ofta slott och drakar, monster och häxor, hjältar och fiender med i fantasyberättelser. I en del fantasyberättelser finns det två världar vilka berättelsen vandrar mellan, genom till exempel en magisk dörr som någon träder igenom eller genom att någon faller ner i ett magiskt hål. Huvudpersonen, hjälten, har ett uppdrag, ofta något eller någon den söker efter. Det är vägen dit, hur hjälten löser detta, som är berättelsens handling. Läsaren eller betraktaren får följa hur utmaningar och prövningar blir lösta, och hur målet eller gåtans lösning kommer närmare.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fantasy

Det där stämmer i huvudsak på Lysande klot tvenne. På det sättet är boken att betrakta som klassisk fantasy.

Samtidigt tar andra aspekter ganska mycket plats. Tankar och känslor hos huvudpersonen. Känslan av utanförskap. Saker som på ett sätt är allmänmänskliga, eller i alla fall inte direkt knutna till just en fantasivärld.→ Läs resten av inlägget!

mar 08 2021

Behovet av tjejer i fantasy

När jag började skriva Lysande klot tvenne så var ett av skälen att det var ont om tjejer och kvinnor i fantasy. I alla fall i de böcker jag hade träffat på – men förmodligen över huvud taget. Det här var i slutet av 1980-talet, och jag var i mina tidiga tonår.

Det fanns förstås en massa andra skäl till att jag började skriva. Jag gillade att hitta på berättelser – eller, alldeles oavsett om jag hade för avsikt att göra det så blev det så ändå. Och jag trivdes med att skriva, för då fick jag tala till punkt. I skolan under högstadiet var det annars ofta så att killarna tyckte det var deras arena, och en tjej som jag, som också hade åsikter och tog plats, var inget de uppskattade. Vilket gjorde att jag med tiden blev tystare i de muntliga sammanhangen, men istället vande mig vid att skriva ner mina tankar för att inte bli avbruten. Lysande klot tvenne var inte mitt första försök att skriva en bok, men det var den första bok jag fullföljde. Samtidigt utvecklades jag ju själv ganska mycket under den tiden. När boken var färdigskriven började jag skriva om den från början, skrev klart den ett varv till – och sedan blev den till slut något som fick bli liggande, med en tanke om att kanske någon gång i framtiden … men inte nu.

För snart fem år sedan ändrades mina livsomständigheter. Jag plockade fram det gamla manuset och bearbetade det, samt skrev en fortsättning och sedan ytterligare en bok.→ Läs resten av inlägget!