Vi skriver alla på samma historia

”Det var en gång i tiden en flicka som läste en massa. Läste och läste och läste. I skolbussen, vid matbordet, på toa, överallt och hela tiden. Och så drömde hon om att spela teater och film, men saknade någon riktig drömroll. Och kombinationen läsa och drömma och fantisera och annat ledde till att hon började skriva. Böcker, var det tänkt att det skulle bli. Från början åtminstone någon av dem med tanken att det kanske skulle kunna bli en roll jag ville spela. Fast den tanken gled väl egentligen ganska snart iväg och blev oväsentlig. Fantasin lever som bekant sitt eget liv.

Så många kvällar under min tonårstid jag suttit på mitt rum och skrivit. För hand, i kollegieblock, med blyerts. Ibland flödande ur pennan, ibland plågsamt och långsamt utvärkt. Så många promenader jag gått och funderat och diskuterat med mig själv för att försöka utröna vart historierna varit på väg, så många samtal jag haft med mig själv på cykeln till och från skola och annat. Så mycket av mitt liv jag delat med dessa olika fantasifigurer.

Med tiden insåg jag också att mina historier ibland påminde om andras. Ibland för att jag förstås inspirerades av sånt jag läste. Men betydligt oftare var det så att det jag redan skrivit, eller åtminstone hunnit fantisera ut även om jag inte hunnit plita ner det, dök upp i böcker jag sedan läste. Inte ordagrant och exakt, men saker som påminde. Både små detaljer och stora grövre sammanhang. Och omvärlden – saker jag läste och hörde om likartade sammanhang – lärde mig att det var fult.→ Läs resten av inlägget!

Rädslan att något ska ha försvunnit

Det här när man läser sin egen text för sjuhundraåttiofjärde gånger är stundtals svårt.

Manuset för bok 1 är alltså korrläst och inskickat till förlaget. Men det ligger andra böcker före i pipeline, och i väntan på att det ska bli min tur att få min bok layoutad och så där så känns det som en vettig sak att passa på att läsa igenom manuset ett gång till, för att se efter så att inga småfel smugit sig in som en konsekvens av korrekturrundan.

På det hela taget känns det rätt okej. Jag lyckas ha en ganska okej inställning till det nu, sitter inte och funderar alltför mycket av saker som jag kanske skulle gjort helt annorlunda om jag börjat skriva boken nu 😊 Jag läser på ett ganska avslappnat sätt, men ändå med hyfsat fokus – tycker jag.

Men gång på gång får jag liksom en orosklump i halsen. Den där saken som jag läste nu, och som hänger ihop med det där som hände några kapitel bakåt … plötsligt kan jag inte minnas att jag läst den där saken! Har den trillat bort i någon redigeringsomgång? Det skulle ju vara så lätt hänt att plötsligt av misstag klippa bort något.

Så bläddrar jag bakåt, letar, och hittar. Inget är borta. Jag bläddrar framåt igen och fortsätter.

Men det händer igen. Och igen.

För när man läst en text så många gånger så är det svårt att faktiskt ta in vad man läser. Till och med när det gått ganska lång tid emellan, så lång tid att man inte längre blir mentalt kräkmässig av att läsa det igen, så är det som att läsningen inte längre går in.→ Läs resten av inlägget!

Vad skriver du om då?

”Ett fåtal vänner, för vilka jag nämnde mitt företag, nöjde sig med att säga ”jaså, vikingatiden”, med ett tonfall av allvarlig ömkan.”

Citatet är från en essä av Frans G. Bengtsson, om tillkomsten av Röde Orm. Essän publicerades i Vi redan 1950 men har i dagarna lagts ut på webben: https://vi.se/artikel/sNLvXovz-ab5GXm9Z-88fb8

Jag ska självklart inte på något vis jämföra mig med Bengtsson. Men det är mycket igenkänning i texten, inte minst just vad gäller det citerade.

Jag har alltid tyckt att det varit svårt att prata om mitt skrivande. ”Vad skriver du om då, Sanne?” frågar vänner och bekanta – och jag svarar något hummande och vagt.

För vad svarar man på en sådan fråga?

På något vis så känns det alltid som att de förenklade beskrivningarna – som det ju alltid måste bli fråga om när man får en sådan fråga – får det man skriver om att låta banalt och fånigt, rentav ointressant. Skulle jag istället försöka ta mig över den tröskeln och faktiskt beskriva det mina böcker handlar om, den känsla jag vill förmedla eller eventuella ”budskap”, då känns det istället som att jag försöker förhäva mig och säga att jag har större värde än jag har. Ungefär som att sitta och jämföra sig med Frans G. Bengtsson på sin författarsida på facebook innan man ens gett ut sin debutbok 😛

Men numera övar jag. ”Ungdomsfantasy” svarar jag på frågan om vad det är jag skriver.

Det är ett kortfattat svar, som i ett enda ord suddar bort en hel massa av de andra kvaliteter jag hoppas mina böcker har.→ Läs resten av inlägget!

Följa drömmar

Hur många gånger har du fått höra att du ska följa dina drömmar? Och hur många gånger har du fått höra eller känna att du inte duger till för att fullfölja din dröm? För det finns ju alltid de som är bättre. Oavsett hur bra du är och hur bra du gör ifrån dig, så finns det alltid utrymme för att vara lite bättre, göra lite till. Och om du inte har ork eller möjlighet att göra bättre än bäst, eller för den delen om du bränner ut dig på vägen, så är det på något vis som att du ändå inte är bra nog för att uppnå drömmen.

Det finns något oerhört motsägelsefullt (och nedslående) i det där: att vi uppmanas att sträva mot högt ställda mål men ändå aldrig får känna oss nöjda med det vi lyckas uppnå i vår strävan.Jag kan lova en sak: Mina böcker är inte perfekta. Det finns alltid saker som skulle kunnat bli bättre. Men jag hävdar med bestämdhet att de är fullt tillräckligt bra och att skillnaden, totalt sett, är marginell 😛

– Men Sanne, så får man inte säga! Du måste tala om hur bra dina böcker är, inte tala om att de har brister!

Nåja. Då skulle jag ju inte vara jag längre. Mina vänner skulle inte känna igen mig. Jag är expert på att se och peka ut brister, berätta om listerna som inte blivit uppsatta eller golvet som inte är rent. Men jag övar på att känna mig nöjd. Jag är exempelvis rätt nöjd med att faktiskt få ge ut mina böcker ❤Läs resten av inlägget!