… men mina böcker kommer att vara där! Du hittar dem i Fantastikbokklubbens monter, i Fantastikgränd, monter A03:57.
Mer info om vilka författare som finns på plats och vilka författares böcker som är där utan författare hittar du på instagram.→ Läs resten av inlägget!
När jag stod i duschen nyss, och tittade ut på golvet med sin kvarglömda tömda schampoflaskor, började jag fundera: går det egentligen ihop för någon alls?
Tiden. Jag tänker på tiden. Och i första hand på ensamstående föräldrar. Finns det egentligen någon alls som får det att funka, får tiden att räcka, som inte konstant känner sig alltmer efter i allt som borde göras? Kläder som ska lagas, tvätt som ska sorteras, papper som ska sorteras, och tusen andra vardagliga tråksaker.
Och sen ovanpå det barn med särskilda behov, som både behöver mer stöd och mer tigermamma mot skola och andra.
Och någonstans i allt det där ska man inte glömma bort sig själv. Man vill hinna göra saker man själv gillar och mår bra av. Det sägs dessutom vara viktigt för att förebygga utbrändhet – den där utbrändheten många av oss redan varit och vänt i.
Det pratas ibland om att samhället egentligen fortfarande är byggt utifrån att bara en förälder arbetar, även om ekonomin numera kräver att båda gör det. Men när det bara finns en förälder, då? Fastän man egentligen skulle behöva vara ”ledig” hela tiden om man ska hinna med hemmet *och* ha ett liv?
Finns det någon som verkligen får det att funka?→ Läs resten av inlägget!
Vissa saker lär man sig på oväntade sätt. En sak lärde jag mig av Skalman en gång i tiden.
Det var en serie där någon (jag minns inte vem, men någon otrevlig typ var det förstås) kom och ville köpa Skalmans hus. Skalman ville förstås inte sälja. Men han gick med på att sälja för en hundring, om köparen lade hundralappen mellan sidan 23 och sidan 24 i vilken som helst av Skalmans alla böcker.
Bamse tyckte Skalman var vansinnig. Men Skalman var förstås smart. Det går inte att lägga någonting mellan sidorna 23 och 24 i någon bok (i alla fall inte i någon bok som är rätt gjord).
Det var många år sedan jag läste den här berättelsen. Men då och då kommer jag fortfarande att tänka på den.
Har du lärt dig något klokt och smart på något oväntat sätt?→ Läs resten av inlägget!
– Så tragiskt det låter!
Jag minns inte om det var ordagrant så hon sa, kvinnan som stannade till vid mitt bord på skördemarknaden, men något i den stilen i alla fall. Orden var en kommentar till texten i bilden här i inlägget – alltså till den informations-”affisch” jag har liggande på mitt bord när jag står och säljer böcker.
”… underliggande teman som utanförskap, sorg, omöjlig kärlek och psykisk ohälsa.”
Tragiskt? Ja, kanske. Själv ser jag det mer som den vardag väldigt många av oss lever i. Jag har valt formuleringen till min infoaffisch för att visa att mina fantasyböcker i allra högsta grad är relevanta för oss alla, i vår samtid. Att det inte bara är frågan om ett fjärran sagoäventyr utan verklighetsanknytning, även om det råkar finnas både prinsessor och enhörningar.
Men ord träffar olika hos olika människor. Jag skyndade mig att i en teaterviskning förklara att det slutar lyckligt.
– Då borde det stå det också! svarade hon.
Kanske borde det göra det? Jag vet inte. För mig är det inte egentligen viktigt om det slutar lyckligt eller olyckligt; det viktiga är om slutet ”makes sense”. Och vad som verkligen är ett lyckligt slut kan också diskuteras. Vill du ha att de gifte sig och levde lyckliga i alla sina dagar så är det ändå inte mina böcker du ska läsa. Och hur det slutar vill jag egentligen inte heller berätta i förväg – därför har jag inte heller skrivit något om det på affischen.
Tycker du att beskrivningen av mina böcker är alltför tragisk och därmed avskräcker läsare?→ Läs resten av inlägget!
Det har gått åt en del visitkort på sistone, och jag inser att det är dags att beställa påfyllning.
Det är bra: varje visitkort någon tagit emot är ju faktiskt marknadsföring.
Men det är också dåligt, eller i alla fall jobbigt. Att trycka en ny omgång innebär nämligen ställningstaganden: Ska jag ändra något? Borde jag kosta på mig dubbelsidiga kort? Eller är de bra som de är? Jag är ganska nöjd med dem, men att bara nöja sig utan att grubbla och vela är inte min starka sida, samtidigt som det nog vire bäst för mitt huvud att just göra det enkelt för mig. Och samtidigt borde jag ju fundera på om det är något annat jag ska beställa när jag ändå är igång …
När jag stod oxh delade ut visitkort på skördemarknaden förra helgen så funderade jag också på vad som egentligen händer med ett visitkort efter att någon tagit emot det. Hamnar det i en ficka där det glöms bort och sedan blir pappersmassa i tvättmaskinen? Blir det en del av bottensatsen i en hansväska? Läggs det på en hylla därhemma, bland saker man aldrig mer kommer ihåg att titta på?
Egentligen är det nog inte så viktigt. Det viktigaste ögonblicket är nog ändå när någon tar emot visitkortet, håller det i sin hand och tittar på det i några sekunder. Det är främst de sekunderna visitkortet finns för, i vår intensiva tidsålder, tror jag. Och kanske är det som när man antecknar något i en kalender: just att man skriver upp gör att man minns.→ Läs resten av inlägget!
När jag var liten – alltså på 1980-talet – så var det ibland artiklar och reportage om att man inte skulle skaffa en sommarkatt. Alltså: man skulle inte skaffa en kattunge i början av sommaren och sen överge den när sommaren var slut.
Jag tyckte hela konceptet var obegripligt. Vem kunde få för sig att skaffa en katt och sedan bara överge den några månader senare?
Nu närmar jag mig 50 år. Det är fortfarande då och då artiklar om sommarkatter, om att man inte ska skaffa en kattunge och sen överge den några månader senare. Jag fattar fortfarande inte hur man kan göra så. Och till skillnad från när jag var barn så tror jag inte att information ska kunna göra någon som helst skillnad, för då vore ju problemet löst för länge sedan. Däremot undrar jag hur folk är funtade som tycker att ”sommarkatt” verkar vara en bra idé.
För en månad och två dagar sedan avlivades Silke, som då var 18 år och 3 månader. Hon var en högt älskad katt, trots en del olater och egenheter, och trots att vi vetat länge att den där dagen närmade sig med allt snabbare steg så var det ändå ett tungt beslut.
Silke har levt hela sitt liv hos oss. Jag har hunnit ha många katter i mitt liv, och ingen annan har blivit så gammal som Silke. Men alla har varit älskade och sedan saknade. Att överge dem är något jag inte alls kan förstå. Jag kunde inte förstå det när jag var 7 år och jag kan inte förstå det som 49-åring.→ Läs resten av inlägget!
En av de vanligaste frågorna man får som författare är var man får sin inspiration ifrån. Och det är samtidigt en ganska svår sak att svara på.
Ibland är det frågan om något ganska litet och vardagligt, men vid rätt tillfälle. Som en plats jag egentligen sett många gånger, men om jag är på ett visst humör eller rör mig i ”rätt” tankebanor och råkar titta upp vid rätt tillfälle, så kan någon detalj jag får syn på plötsligt starta en lavin av tankar och idéer som får saker att falla på plats.
Andra gånger kan det vara att se samma plats igen och igen, och varje gång nöter vyn liksom in något lite till, som blir till något som spinner vidare.
Platsen på bilderna har inspirerat några delar av Knutar och band. Vet du var bilderna är tagna?
Ett annat svar på den inledande frågan har jag gett i den intervju med mig som @marinasbokhylla publicerade häromdagen. Läs gärna intervjun!→ Läs resten av inlägget!
Suicidpreventiva dagen. Återigen kommer inläggen om att vi måste prata med människor [som mår dåligt]. Återigen känner jag mig nödgad att påpeka att det inte räcker att [bara] prata.
När du redan har pratat och förklarat vad som får dig att må dåligt, men ingen gör något åt det … När du förklarat och de sagt att de ska lösa det men sedan ändrar sig eller struntar i det. När du förklarat men de säger att så kan vi inte göra. När du förklarat men de säger att det är inte så skolan eller världen fungerar. När du förklarat att de saker de kräver av dig är omöjliga för de får dig att må så dåligt men de säger att du ändå måste. När de kräver att du ska vara någon du inte är och inte kan vara.
Då hjälper det inte att prata. Då kan uppmaningen att prata kännas som ett hån.
Om man ska orka och våga leva behöver man känna att det finns en möjlighet att det som är dåligt ska bli bättre. Att det finns utrymme att få vara den du är, på dina villkor. Och det händer inte genom att bara prata.→ Läs resten av inlägget!
Idag, den 10 september, deltar många svenska skolor i ”Dansa för livet”. Syftet med aktionen är att förebygga självmord bland unga.
Det är förstås ett fantastiskt initiativ. Själv tillhör jag dem som älskar att dansa – jag drömde en gång i tiden om att bli dansare, och på högstadiet och gymnasiet var dansen min huvudsakliga fritidsaktivitet.
Men jag vill samtidigt påminna om att det finns en hel del barn och ungdomar som hatar att dansa. Det kan finnas olika skäl: att de inte tycker om att andra ser dem röra på sig, eller att de tycker det är svårt att hänga med och förstå rörelserna, och så vidare.
Dessutom finns det många barn och unga som mår väldigt dåligt av den här sortens schemabrytande aktiviteter. Skoldagens rutiner saboteras, det är ofta otydligt vad som ska hända när under dagen, och man tvingas träffa på en mängd andra elever man inte alls känner.
För många, som kanske redan mår dåligt, kan alltså den här sortens dagar och aktiviteter vara en sådan sak som bara ytterligare spär på det dåliga måendet.
Tyvärr finns det inom skolans värld en del klämkäcka vuxna som, när de väl blivit ”sålda” på en sån här grej som Dansa för livet, också blir oerhört angelägna om att ALLA ska vara med. Alltså även de som försöker förmedla att just det här är sånt de mår dåligt av.
Därför vill jag passa på att påminna:
Att delta i Dansa för livet måste vara frivilligt.
Att tvinga någon att delta är att motverka hela syftet.→ Läs resten av inlägget!
Den gångna helgen har jag stått på en lokal skördemarknad och sålt böcker. Vid bordet bredvid mitt stod Nathalie Isaksson/ @sagotantens_krypin som också sålde böcker. Fast barnböcker, för ålder 3-6 år, och med färgglada illustrationer.
Oräkneliga gånger under helgen har jag hört Nathalie berätta om sina böcker. Om pepparkaksgumman som sprider rykten om att lakritshäxan ska ta över hela godisplaneten och om barnen som måste stoppa lakritshäxan. Om den oväntade vänskapen mellan enhörningen och drakarna. Och så vidare. Jag har sett person efter person skina upp när de hör ord som äventyr, saga, häxa, enhörning. Det här är saker man gärna vill läsa om för sina barn eller barnbarn.
Själv har jag stått och försökt analysera människor i förväg. Hur ska jag uttrycka mig? En del ryggar tillbaka så fort ord som fantasy, äventyr eller påhittad värld kommer på tal. Nä, sånt läser de inte. Det ska vara fakta, eller deckare, eller kanske en historisk roman. Vissa blir trots allt lite nyfikna när jag pratar om att mina böcker handlar om en tonårig tjej och hur hon växer upp till vuxen kvinna – men nej, fantasy, det går ändå inte.
Det finns förstås undantag! Dels finns det en del besökare som säger sig läsa alls, dels de som verkligen är fantasyläsare. Och ja, jag sålde en del böcker.
Men jag har ändå stått och fascinerats över skillnaden, att så många människor blir så glada och inspirerade av sagoteman när det är riktat till barn – som de i många fall själva kommer att läsa för – samtidigt som de inte alls kan tänka sig att läsa sådant för sin egen skull.→ Läs resten av inlägget!