Etikett: biologi

Okategoriserade

Ätlig groda i emaljerat fat

Grön groda med bruna fläckar

Den här lilla filuren befann sig i ett emaljerat tvättfat på vår innergård igår morse. Ätlig groda.

Ja, den heter så. Fast någon art är det inte.

Ätlig groda är inte en art, utan en delvis fertil hybrid, en så kallad klepton eller synklepton (kl.), mellan gölgroda (Pelophylax lessonae) och sjögroda (Pelophylax ridibundus).

Det kan man läsa på wikipedia.

Och så står det att honor av ätlig groda sällan parar sig med ätlig groda, utan med stamarterna, alltså gölgroda eller sjögroda.

Men i de områden i Sverige där det finns ätlig groda finns varken gölgroda eller sjögroda. Här parar sig alltså ätlig groda med ätlig groda. Och då innehåller populationen både diploida och triploida individer.

Dipolida? Ja, det är som hos de allra flesta människor, där det finns två kromosomer av varje typ, så att det blir kromosompar. Hos människor 23 par, 46 kromosomer. Triploida är när det finns tre av varje kromosomtyp, vilket hos människor skulle innebära totalt 69 kromosomer. Fast hos ätliga grodor är det förstås något annat antal som multipliceras med två eller tre.

De svenska ätliga grodorna funkar alltså på ett annat sätt än ätliga grodor på andra håll i världen. Kanske är de svenska ätliga grodorna inte delvis fertila hybrider utan helt fertila (ja, det är de ju uppenbarligen) och därmed en art?

Artbegreppet är inte enkelt. Är man biolog kan man grotta ner sig djupt i detta – det är ett spännande ämne! Men enkla svar är det ont om.

Och namnet ätlig groda grundar sig tydligen i ett missförstånd: de andra arterna i släktet ska tydligen också vara ätliga, om man nu tycker grodor är ätliga.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vad är egentligen ett folkslag?

Jag fick frågan på instagram om jag har något eget folkslag i mina böcker. Först tänkte jag svara nej. Sen kom jag på att jovisst. Och sen insåg jag att här behöver vi nog reda ut vad vi menar.

Ett folkslag är en grupp människor. Så här inleds till exempel svenska wikipedias artikel:

”Folk eller folkslag är två benämningar för en större grupp människor som delar gemensamma egenskaper gällande utseende och levnadsmönster. Begreppet folk är ofta kopplat till en nation, det vill säga en självstyrande eller självständig enhet med en egen befolkning eller en majoritetsbefolkning som har utropat självstyre och gör anspråk på ett landområde. Folk kan även syfta på en språkligt eller religiöst särpräglad del av ett lands befolkning.”

Men detta är ju inte vad @illianas_skrivochliv menar när hon beskriver sina kelpies eller @annica_dehlin berättar om sina arumarer – väl? Jag uppfattar både kelpies och arumarer som andra arter än människor. Precis som jag gör med alver, dvärgar och hobbitar hos Tolkien. De skiljer sig så passa markant från oss att de åtminstone inte är Homo sapiens, och kanske inte ens tillhör släktet Homo.

Men ja, jag vet att folkslag är det ord som används för Tolkiens alver och andra på svenska. På engelska sägs det istället race. Och det är väl något rimligare. Vad gäller människor har jag som biolog lärt mig att rasbegreppet överhuvudtaget inte är relevant för människor (i vår verkliga värld), eftersom de genetiska skillnaderna mellan olika grupper av Homo sapiens inte är tillräckligt stora. Men ja, hobbitar skulle faktiskt kunna vara en ”ras”.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Cikoria / Vägvårda

”Jag heter Koria”, sa den unga kvinnan. ”Som blomman. De där blåa blommorna som ska växa vid vägkanten. Det har jag alltid fått höra. Men jag såg inga såna alls på min resa från Karsene och hit.”

Vägvårda måste hon mena? ”De blommar inte än, inte förrän det är riktig sommar”, svarade jag.

”Jaså. Ja, jag är ett stadsbarn, jag har knappt varit utanför stadsmuren förrän nu”, ursäktade hon sig.

ur Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien

Mitt första minne av cikoria är från en bilsemester med min pojkvän (senare man). Det bör ha varit sommaren 2000 eller möjligen 2001. Jag var vid det laget redan examinerad biolog, och jag hade väl hört talat om växten innan, men det var då jag upptäckte denna ljuva blomma som fanns i mängder längs alla småvägars kanter.

Ett eller ett par år senare flyttade vi till hus på landsbygden på Söderslätt. Här växer cikorian också längs vägen, inte minst längs ”vår egen” grusväg. Tyvärr har den minskat hos oss på senare år, kanske för att väghållaren klipper vägkanten för hårt och vid fel tillfällen; kanske på ökande konkurrens från näringsgynnade växter. Så för en del år sedan köpte jag frö och sådde in den i min egen trädgård. Här växer den nu i överflöd.

De ute vid vägen är generellt lägre och med mindre och mörkare blad, medan de på min tomt är riktigt höga och med kraftiga ljusa bladrosetter. Jag tror dock att en stor del av skillnaden handlar just om att de på min tomt inte klipps ner till marken flera gånger under säsongen.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Vallmo

Vallmo nämns bara två gånger i min bok Knutar och band, båda gångerna i samma mening. Ändå har jag vallmo på bokomslaget.

Jag älskar vallmo. Den intensivt röda färgen. De tunna skrynkliga kronbladen som aldrig vill vara stilla i vinden utan gäckar mig när jag vill fotografera. Knopparnas taggiga hårighet. De tjusiga frökapslarna.

Det röda och skrynkliga kopplar jag i boken/böckerna ihop med ett rött sidentyg som blir betydelsefullt både känslomässigt, praktiskt och ceremoniellt – eller rentav magiskt?

Den starka röda färgen kan förstås på ett symboliskt plan också kopplas till de starka känslor som ligger och pyr under ytan under stora delar av Knutar och band men som tids nog också får möjlighet att blomma ut.

Det finns många arter av vallmo i världen, i olika starka färger: blått, gult, orange och rosa. Men i södra Sverige, där jag bor, är vild vallmo synonymt med röd färg i form av arterna kornvallmo, rågvallmo och spikvallmo.

”Och längs min lilla stig, i kanten ut mot gräshavet, vajade mängder med intensivt röda vallmoblommor som såg ut som skrynkligt tunt rött papper. De kantade min väg och kom närmre och närmre mig … och så insåg jag att det inte alls var vallmo, utan det röda frasande pappersliknande runt mina ben var klänningen, röd och på samma gång välstruken och småskrynklig.”

ur Knutar och band

Ibland finns det vallmo i fröblandningar för ”blomsteräng”. Men vallmo är ingen ängsväxt. Istället hör den, precis som blåklint, till det som brukar kallas åkerogräs. Ogräs är växter som växer där man inte vill ha dem, och åkerogräs växer alltså i åkern fastän de inte är den odlade grödan.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Korgblommiga växter

Förra veckan pratade vi om rölleka. Idag blir det en liten fördjupning i den växtfamilj röllekan tillhör, nämligen korgblommiga växter.

En röllekastjälk grenar sig upptill i flera grenar. I toppen av varje sådan gren sitter vad vi först uppfattar som en blomma. Men om du tittar närmre på en sådan blomma så består den i själva verket av många små blommor, som sitter samlade tillsammans i en liten behållare. En korg, kan man kalla det – och det är just vad man gör.

Korgblommiga växter har alltså många pyttesmå blommor som sitter tätt tillsammans i en blomkorg på ett sätt som gör att vi uppfattar det som en enda blomma.

Hos en del korgblommiga växter ser alla de små blommorna likadana ut. Hos andra, som exempelvis rölleka, har blommorna i kanten en form som gör att de ser ut som kronblad.

Skillnaden på de olika blommorna i korgen är ännu större hos prästkrage, som också är en korgblommig växt. Mittblommorna (eller diskblommorna) hos prästkragen är gula, medan kant- eller strålblommorna är vita, med en långt utdragen tunga.

Andra exempel på korgblommiga växter är solros, blåklint, maskros, höstaster, fibblor, ängshaverrot, sallat, tistlar, cikoria*, renfana, kamomill … och en hel massa andra vanliga och ovanliga växter.

Det finns förstås jättemycket att säga om korgblommiga växter om man vill gå in på detaljer. Det tycker jag inte alls vi behöver göra. Men att känna igen principen för hur en korgblommig blomkorg är uppbyggd är en bra grund.

Pilla gärna sönder någon av de blommor jag nämnt ovan.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Om Ronja och behovet av kunskap om natur och arter

Jag har fortfarande inte sett ”den nya Ronja”. Det kom annat emellan, och kanske är jag lite nervös själv över vad jag ska komma att tycka om den. Men så snubblade jag över det här inlägget.

Jag tänker många saker när jag läser det här. Om bristen på kunskap om naturen hos många människor idag. Och om hur många svenska fantasyförfattare vi ändå är som skriver böcker där naturen spelar en viktig roll. Ytterligare ett argument för att läsa fantasy, faktiskt!

Och så tänker jag att mina återkommande inläggunder rubriken ”Söndagsväxt med Sanne” / #sannessöndagsväxt faktiskt är viktiga på riktigt, som en lite pusselbit i ökat intresse för och kunskap om växter och naturen. Det är mitt sätt att bidra, att använda min arena till lite ökad kunskap om naturen.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Rölleka

För några år sedan sprang jag och letade rölleka hela våren: hur tidigt kunde man som allra tidigast hitta nya blomstjälkar på väg upp? Röllekans blad kan bilda en tät matta på marken, men det är inte förrän det börjar närma sig blomning som den skickar upp stjälkar, där det slutligen ska bildas blommor i toppen. Och för en av mina böcker behövde jag veta hur tidigt de kan komma.

Nu, i början av juni, har de allra första röllekablommorna hos mig slagit ut. (Men sedan kommer de att blomma ihärdigt så länge det alls finns någon grönska, kanske uppemot ett halvår.) Och samtidigt finns här fortfarande fjolårsståndare kvar (de brukar för övrigt vara vackra när de sticker upp ur snön).

Rölleka (eller röllika) är inte en särskilt vacker blomma. Den har en vit färg med grågula tendenser som får den att se lite smutsig eller solkig ut. Men det finns också exemplar som är ljust rosa. (Och på plantskolor kan man köpa förädlade varianter av mer färgstarkt slag.)

Det vetenskapliga namnet är Achillea millefolium, där millefolium handlar om bladens finflikighet (”tusen blad”) och Achillea syftar på att Akilles sägs ha använt örten för att stilla blodflöde eller läka skador hos sårade under Trojanska kriget. Röllekan är alltså en gammal välkänd läkeväxt. Och både druider och gamla kineser lär ha använt röllekan till olika typer av spådomskonst.

I mina böcker är det dock framför allt lukten jag fokuserat på. Den kryddiga doften framträder extra tydligt om man gnuggar stjälken eller blommorna, och luktminnen kan som bekant väcka starka känslor.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Oxel

Oxelns vetenskapliga namn är Sorbus intermedia. Det kan verka onödigt att börja med det vetenskapliga namnet, men i det här fallet säger det ganska mycket. ”Intermedia” betyder nåt i stil med mittemellan, och det är precis så det är. Oxeln uppkom från början som en hybrid mellan två (eller möjligen fler) arter i Sorbussläktet, där även rönn ingår. Oxeln uppkom för sisådär 10 000 år sedan (tidsangivelsen varierar) här i Sverige.

I södra Skåne, där jag bor, är oxeln ett vanligt träd både i alléer på landet och vid torg och längs gator inne i tätorter. På våren när knopparna slår ut, rakt uppåtriktade, ser man först bara bladens vitludna undersida, som små silverspjut mot himlen. Sedan kommer den vackert gröna ovansidan, och strax därefter (nu!) blommorna, som senare bilder röda frukter, kallade oxelbär, som ser ut som stora rönnbär, eller små äpplen, beroende på hur man vill associera. Och ja, precis som äpplen (och körsbär) är oxeln en rosväxt (tillhör familjen Rosaceae).

Oxeln används också som häckväxt, men då missar man till största delen blomning och bär.

📖

Oxeln förekommer i böckerna om Elsinorien.

🧶

”Vad är det för träd som växer på vallen norr om byn? De som man beskär så hårt på höjden.”

”Mestadels oxel. De får gulvita blommor senare och uppskattas av insekterna. Sen till hösten får de röda bär som fåglarna äter av i vinter.”

(ur Knutar och band)

🕸

Oxlarna stod i höstskrud i mäktiga färger. Inte som bokarna, tänkte jag när jag försökte sätta ord på prakten; bokarnas roströda läderartade löv hade nästan en metallglans som fick mig att tänka på koppar.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: körsbär

En författarkollega på instagram frågade om jag har några #blommorimittmanus eller böcker. Det har jag! Jättemånga, faktiskt!! 🏵🥀🌻🌺🌷🌹

Först funderade jag på vilken blomma jag skulle välja och varför. Men sen fick jag en idé:

Jag älskar (som säkert märks) blommor och gillar att ta bilder på dem. Jag är verkligen ingen expert!

Men jag noterar också att den allmänna artkunskapen minskar, även när det gäller väldigt enkla/vanliga blommor och andra växter.

Så jag tänkte att jag gör något av detta och startar

🥀Söndagsväxt med Sanne – #sannessöndagsväxt

För det är ju populärt med återkommande taggar med veckointervall så där.

Ibland kommer det att bli växter som förekommer i mina böcker, ibland inte. Ambitionsnivån på inläggen kommer att variera.

Jag vill påminna igen om att jag inte är någon expert!

Dessutom – vilket är ett större problem –är jag usel på att göra sådana här återkommande saker som ska läggas ut en viss dag. Jag är rädd att glömma, och jag går omkring och stressar upp mig. Kanske kan ni leva med om söndagsväxten npgon gång råkar hamna på en annan veckodag? Och ni får hemskt gärna påminna mig om jag verkar glömma!

Dagens växt och blomma är körsbär. Körsbärsblommor förekommer flitigt i boken Lysande klot tvenne. Första gången de nämns är redan i första kapitlet, trots att det kapitlet utspelar sig en mörk och regnig höstdag. (Se en kort mening på sista bilden.)

Det vi till vardags kallar körsbär är två olika arter: sötkörsbär (Prunus avium) och surkörsbär (Prunus cerasus), båda med goda bär men med olika smakinriktning.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Drömmens örtagård

Det här är en apotekarros. Den växer i min örtagård.

Vår trädgård är indelad i olika delar av höga buxbomshäckar. Redan ganska snart efter att vi flyttat hit bestämde vi att just den här delen skulle bli den efterlängtade örtagården.

Men det var ju så mycket annat som skulle hinnas, med husrenovering och stor trädgård.

Det året jag hade fyllt 30 tog jag semester en vecka typ i början av semester, med enda syfte att anlägga örtagården. Vid 30 trodde jag fortfarande på möjligheten att genomföra sådana drömmar.

Fast vi hade en ettochetthalvtåring också, så även om vi var två vuxna så var det svårt att få saker gjorda. Vi hann nog inte rensa ogräs så noga och djupt som hade varit önskvärt.

Örtagården blev i alla fall anlagd, till stor del åtminstone. Ett hörn för vanliga kryddörter i många varianter och ett,annat för mindre vanliga. En del för medicinalväxter (fast inga giftiga, vi hade ju småbarn, och jag har GAD). En del för spånads- och färgväxter. Vida tegelrör för myntorna. Skuggönskande växter under ett av päronträden. Lökväxter mellan de slingrande gångarna. En avsikt att ha en liten uteplats i skugga av päronträdet. En kompost i bortre hörnet. Och en massa mer.

Men ni vet, livet va. Husrenovering. Småbarn med litet sömnbehov och stort närhets- och underhållningsbehov. Några hundra meter häckar att klippa. Jobb. Och sen annat som kraschade planer.

Kombinerat med åkervinda, fräken, tistlar, och en sorts gräs som bredde ut sig som en löpeld.

Det finns vissa spår av örtagården än idag.→ Läs resten av inlägget!