Söndagsväxt med Sanne: Kungsmynta

Kungsmynta. Så heter den på svenska, blomman som så här års lockar till sig mängder av fjärilar, bin och andra insekter i min trädgård.

Kungsmyntan är inte en mynta. Mynta är generellt namnet på arter av släktet Mentha, alltså växter som luktar och smakar mint. Men det är väl inte långsökt att tänka sig att man använt ordet mynta även för andra väldoftande växter.

Närbild på kungsmynta

Kungsmyntans vetenskapliga namn är Origanum vulgare. I översättning blir det ”vanlig Origanum”. Och det är *nästan* oregano, men inte riktigt. Den oregano vi köper som krydda är kryddstarkare underarter av kungsmyntan. Det *är* alltså arten kungsmynta, men inte den vanligaste varianten. Efter vad jag förstått är ”köpeoregano” oftast underarten grekisk oregano, Origanum vulgare ssp hirtum (ssp utläses subspecies). Och den går också att odla, men den är känsligare.

Vanlig kungsmynta är däremot en vildväxande svensk art. Och även om den inte smakar lika starkt och mycket som den grekiska oreganon, så finns det en påtaglig kryddoft från växten.

I min trädgård fanns ursprungligen ingen kungsmynta. Men jag satte väl ett par plantor, och numera finns den på stora ytor. För den som vill ha en välordnad trädgård är den säkert ett problem. Men jag njuter av den. Att trampa genom sjok av väldoftande gulmåra och kungsmynta, och se och lyssna på insekternas intensiva arbete, är ljuvlig högsommar.

Textutdraget ur Viddernas väv visar hur blomningen hos olika växter blir ett sätt att notera hur lång tid som passerat:

Backsipporna fick ludna bollar av fröer som sedan trillade av och flög iväg, käringtanden fick mättat gula blommor som älskades av humlorna innan blommorna ersattes av små ärtskidor, gulmårans stjälkar gick från att vara små gröna granar till att börja skifta i gult i toppen och sedan bilda stora sjok av blommande gult, och timjan och kungsmynta gick från att vara något man kände igen på doften när man rörde dem till att bli stora fläckar av rosalila i landskapet.

Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Johannesört

Midsommar har just passerat. Imorgon har Johannes namnsdag, den sista kvarlevan av den gamla midsommardagen, också känd som Johannes döparens dag. Och vad passar då bättre än att lyfta Johannesörten?

Om du krossar en blomknopp mellan fingrarna så får du röd färg på fingrarna, det ser lite ut som blodspår. Enligt sägnen växte blomman upp där blodet från den halshuggna Johannes döparen droppade ner.

Johannesört är en välkänd läkeväxt, som används mot ångest och depression. Det finns även moderna preparat gjorda av johannesört för dessa syften. Det gäller dock att ha koll på hur de påverkar annan medicinering, eftersom de slår ut eller minskar effekten av många andra läkemedel, exempelvis p-piller.

Den vackra röda färgen – ”blodet” – kommer bäst till sin rätt i tinkturer där blomman fått färga av sig i alkohol.

I mina böcker är det just som läkeväxt vi träffar på johannesörten, men jag har valt att använda ett annat mindre vanligt svenskt namn på den: mannablod (som ju också kopplar till färgen blommorna ger). Textutdraget från Knutar och band är från ett av de första tillfällen när Ailsas nyfikenhet kring växter och deras användning väcks, något som blir väldigt avgörande för hennes framtid.

”Jag tänker att efter de veckorna ska vi oavsett resultat gå över till att ge honom mannablod.” Hon såg min förskräckta blick. ”Nej nej, det är en liten gul blomma, inget värre än så. Fast den ger en röd färg, så namnet är motiverat. I sommar ska jag visa dig var de växer, både vänderoten och mannablodet.

Läs resten av inlägget!