När jag hade manuset till min första bok hos lektör så var en av de saker hon kommenterade att eftersom det var första boken i en serie (jag hade redan skrivit manus till både bok två och tre) så var det viktigt att det fanns en cliffhanger i slutet av första boken, så att läsarna skulle vilja läsa nästa bok.

Så långt hade jag aldrig tänkt. För mig har det alltid varit tillräckligt att jag fastnat för en bok och börjat bry mig om karaktärerna; finns det sedan en fortsättning så kommer jag att läsa den, och finns det ingen fortsättning men det finns något litet spår som inte är helt uttömt och författaren fortfarande är i livet, så kommer jag att hoppas på en fortsättning så länge författaren inte hunnit dö. Jag vill ju veta hur det går sen!

Jag kan snarast tycka att cliffhangers är irriterande. Inte minst i teveserier (på den tiden man inte ”bingade” dem på streamingtjänster utan fick vänta till nästa vecka) – det är ju jobbigt nog ändå att vänta till nästa avsnitt, varför göra det *plågsamt*?

Men alla är förstås inte som jag. Och i Lysande klot tvenne kunde jag ganska enkelt få till en sorts cliffhanger med rätt små förändringar i allra sista stycket.

I slutet på andra boken gjorde jag däremot ingen motsvarande förändring. Jag tyckte verkligen inte det behövdes, för det fanns så många frågetecken jag lämnat öppna ändå, så mycket mer man rimligen borde vilja få svar på som läsare.→ Läs resten av inlägget!