”Realistisk litteratur är det allra finaste i Sverige, och diskbänksrealism är det yppersta: rostfria vardagsskildringar om allmän glåmighet och utspillda drömmar. Fantastikförfattaren Karin Tidbeck har stuckit ut hakan och ifrågasatt det svenska fantasi-föraktet. Det fick mig att tänka: behöver vi en brygga mellan realismen och fantastiken. Behöver vi #diskbänksfantasy?”

Det skrev Tobias Robinson för ett tag sedan på instagram.

Och så hänvisade han till sin blogg, där han skrivit en härlig skröna som tog sitt avstamp i diskbänkar.

DISKBÄNK I BASKISKT STÅL

Hade tid och ork räckt till så hade jag gärna hängt på och gjort något liknande. Men så här en och en halv månad senare, och med en envis förkylning som hämmar orken, är det rätt tydligt att det inte kommer att hända.

Så jag återgår till grunden och hävdar bestämt att mina böcker är diskbänksfantasy: en blandning av någon sorts socialrealism, diskbänksrealism och high fantasy. Ja, det är prinsar och prinsessor, kungar och drottningar och kamp mot den onde härskaren. Men det är också samhällskritik, kritik mot monarkin som styrelsesätt, beskrivning av konsekvenserna av olika krav och förväntningar beroende på vem ens föräldrar råkar vara och hur det begränsar ens möjligheter på olika sätt. Och bitvis bara konkret beskrivning av livets gråtråkiga jobbigheter. Som en förkylning.

Jag tycker att många fler borde läsa mina böcker. Jag tror att många av de som ryggar tillbaka när de hör ordet fantasy, och inbillar sig att de bara gillar sån där så kallad seriös genrelös skönlitteratur, skulle uppskatta mina böcker – om de bara vågade ge dem en chans.→ Läs resten av inlägget!