Etikett: döden

Okategoriserade

Minnen från gångna jular

Så här på juldagen blir det lätt att man tänker tillbaka på gångna jular. Ja, så gammal är jag. Eller snarast är det väl frågan om saknaden efter det som varit, det man förlorat. För de jular som letar sig fram i minnet har honom som gemensam nämnare.

Den allra första julen efter att vi hade träffats, när jag skulle jobba på julen och vi egentligen inte skulle hinna träffas, men han reste ner och överraskade mig två dagar före jul, bara stod där plötsligt på trappen hos mina föräldrar. (Säg till om du vill ha länken till min gamla bloggtext om den fantastiska kvällen.)

Julen något år senare, när stöstormen nånstans norr om Jönköping var så tät att vi körde i 30 km/h på motorvägen och navigerade med hjälp av framförvarande bils baläklysen – tills den svängde av …

2003, den första julen vi firade hemma, i vårt eget hus, när vi inte vågade åka någon amnanstans för att jag var höggravid, med beräknad nedkomst strax efter nyår.

Julen några år senare, när jag besökt psykakuten samma dag som vi körde norrut för jul hos hans föräldrar. Jag hade mått skit av växande ångest hela den hösten, och precis till jul började jag alltså sätta in sertralin, och tog atarax för att ta udden av insättninseffekter och akut ångest. Men det jag minns av julen är promenader runt hans föräldrahem, med honom. Att inte vara ensam i denna påfrestande fas.

Julen 2014, när jag kände att jag verkligen hade landat i den allmänna tryggheten av viet: han och jag och två barn och en julen härhemma, med andra besökare.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

När ensamheten blir för mycket

Igår satte jag mig i trappan och grät.

Ibland är det för tungt att vara ensamstående mamma. Livet består mestadels av att stötta andra (ungdomarna) och att ta ansvar för nödvändigheter. Det som är jag, mina intressen, sånt jag vill göra, får plats om det finns tid över, vilket det ju sällan gör. Och det som är ”mitt” bygger på att det är saker jag kan fixa själv.

För jag är ensam. Jag har ingen hejaklack, ingen i min närhet som hänger på och uppmuntrar mina upptåg eller hjälper mig att genomföra saker. Han som hade den rollen dog, och därmed återgick tillvaron till att bygga på att jag kan själv eller så låter jag bli.

Igår stod jag och försökte bygga ihop någon sorts partytält som inte alls var gjort för att en ensam person (speciellt inte någon som ”bara” är 165 cm lång) ska kunna bygga det själv, för att se om det är något jag kan använda om det regnar när jag ska sälja böcker på julskyltningen i Ystad på söndag. Och det kändes så jävla hopplöst! Ett tält som inte vill byggas. Men också allt det andra. Ingen att planera ihop med. Ingen som kan hjälpa mig att lasta och frakta och bära pch packa upp böcker, bord och allt annat. Ingen som kan uppmuntra när det känns tungt. Ingen som kan hjälpa mig bedöma vad som är en rimlig nivå av oro eller förberedelser. När det är jag själv som ska balansera förhoppningar och oro blir det bara oron som får livsrum, och glädjen i att ordna saker får stryka på foten.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

I ett av döden försenat nu

När döden kommer mitt i livet blir fokus för de kvarlevande att livet ska kunna fortsätta.

Nej, jag kan inte tala för alla. Människor är olika. Omständigheter är olika. Jag kan bara tala för mig, och hur det blev för mig. För mig blev det så.

Jag blev ensam med två barn i låg- och mellanstadieålder. Mina drömmar och framtidsplaner rycktes bort. Jag hade inte längre någon att dela vardagens bekymmer med. Inte ens en av cancern märkt och försvagad älskling som kunde krama mig i det själsliga mörkret.

Omvärlden förväntade sig en tapper mamma som skulle sitta i soffan och berätta vackra minnen om barnafadern för de nu faderlösa barnen. Och ja, tapper var jag, men varken jag eller barnen hade utrymme för att se ut som hötorgskonst.

Jag fick fokusera på att hålla vardagen rullande, på lägsta möjliga nivå. Mat och tvätt. Och i övrigt tittade jag på teveserier som verklighetsflykt.

Yngste sonens skolgång kraschade. Det var på gång redan innan min man dog, men en av sorg tyngd mamma räcker inte lika långt som två föräldrar i att hantera en oförstående skola och ett barn som mår dåligt.

När döden kom mitt i livet blev fokus på att genomleva en dag i taget. Oerhört många saker sattes på paus, sköts upp till senare. Både av familjeliv och vanligt underhåll på hemmaplan.

Det är nu åtta och ett halvt år sedan min man dog. Och det slår mig då och då att det är först nu vi börjar komma till det läge vi borde varit i bara något år senare.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Det händer något med mig i krissituationer

Något som gör att jag ställer mig ”ovanför” det jobbiga och tar itu med saker. Släpper allt annat, hittar fokus, knuffar bort jobbiga känslor och bara gör.

Apropå att jag hittade en helt upptinad frysbox tidigare idag.

Ja, nu är allt som var tinat i frysen omhändertaget. Det mesta paketerat i matavfallspåsar och lagt i tunnan. Häckar i trädgården har vattnats med prima kallpressad saft av en blandning av blåbär, krusbär, vinbär och rabarber. Frysboxen är ursköljd och står och torkar. Och jag har ätit choklad för att balansera dagen.

Senast vi hade en hel tinad frysbox (för tretton år sedan; den gången pga en jordfelsbrytare som löst ut efter ett regn) så hade det inte tinat så länge innan vi upptäckte det, och vi stod i ett och ett halvt dygn och saftade, syltade och lagade mat för att rädda det som räddas kan.

När min man fick cancer gick jag också in i någon sorts liknande krishanterings-mode. Fokuserade på göra, hantera, få saker att fungera. Jag levde i den hela det knappa året från hans cancerdiagnos till hans död. Sen gick det över i krishanteringsläget för att hantera döden, med all dess byråkrati och praktiska aspekter. Och sedan började skolan trassla för min yngste, som inte passade i skolans mallar, och jag gick in i konstant krishantering på ytterligare ett område. I flera år var jag konstant i krishanteringsläge, mer eller mindre dygnet runt, utom de timmar jag sov.

Det var nog inte så konstigt att jag brände ut mig.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Silke: 15 maj 2006 – 13 augusti 2024

En gång i tiden var du en liten kattunge som tyckte om att krypa in bakom mitt utsläppta hår i nacken. Det var fruktansvärt länge sedan.

18 år och nästan tre månader blev du. Det är oändligt långt för att vara en katt. Och hela ditt liv har du levt här hos oss, på samma plats, i samma hus, sedan du föddes i soffhörnet. Fast det kunde slutat redan när du var ett drygt halvår, när du hade hunnit krypa in i tvättmaskinen medan jag hämtade mer tvätt som skulle i, och du fick åka tvättmaskin (40-tvätt, tack och lov!) en kort stund, innan jag fattade vad det var som lät så konstigt.

Som ung katt hunsades du av din mamma Saskia, som nog tyckte att du borde flytta hemifrån. Med tiden blev rollerna de ombytta och det var du som hunsade henne. De senaste fem åren har du fått klara dig utan henne och har istället hunsat lillkatt Artemis.

Om en stund är det meningen att jag ska försöka orka gå ut och gräva en grav till dig, intill din mamma. Det hade förmodligen ingen av er gillat?

Jag har tänkt så mycket på döden. På skillnaden mellan människors död – där vi håller liv i någon så länge det är möjligt – och döden för ett älskat husdjur, där man istället väntas ta beslutet om när det är dags att avsluta livet. Visst, de flesta katter jag haft har dött av andra orsaker, men när det handlar om en gammal individ, utan akuta skador eller smärtor …?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Jag har bröllopsdag

Några timmar in på dygnet, den 8 augusti 1999, frågade han: ”är vi ihop nu?”. Och jag konstaterade att det var vi.

Idag är det alltså 25 år sedan vi blev ihop. Och på dagen 10 år senare gifte vi oss. Det innebär 15-årig bröllopsdag idag.

Giftermålet förrättades utanför en mölla som brann ner året efter. Och numera räknar jag oftast åren som gått sedan min älskling dog. Drygt åtta år nu.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Födelsedagar, tid och traditioner

Någon gång i slutet av juli 1999 fick jag frågan om jag ville komma upp till Linköping på födelsedagsfika med tårta den 1 augusti. Jag kunde inte då, men åkte upp helgen efter, och resten är, som det brukar sägas, historia.

Födelsedagsfikor för familj och vänner har sedan varit vår stående tradition. Med födelsedagar på sommaren passade det både honom och mig väldigt väl att på ett okomplicerat sätt träffa folk här hemma i trädgården (eller inomhus om det råkade regna) med kakor och tårta.

De senaste åren har jag inte kommit mig för att ordna födelsedagsfika för egen del. Det är väl en kombination av utmattningen och pandemieffekter – en massasaker kom liksom av sig. Men hans födelsedag fortsätter vi att fira med fika, om än i liten skala, oftast bara jag och barnen.

I år blev det inte i kyrkbacken utan istället hemma i trädgården, men innan dess var jag borta vid hans grav och vattnade rosen och så där.

På sistone har jag sett många i min egen generation posta olika memes och annat på temat ”År XXXX är väl bara Y år sedan”. Jag tänker att tidsuppfattning påverkas mycket av hur pass stabil ens tillvaro är. 2014, alltså det sista året innan han blev sjuk, känns som väldigt längesedan för mig. Det är på andra sidan av en tidsmässig mur.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Och så trillar jag ner i sorgehålet igen

Det här är inte alls vad jag borde posta idag. Jag borde skriva något inspirerande eller kul eller klokt eller i alla fall relevant.

Men efter en dag när allting krånglat, på alla olika plan, så är det här jag är igen. Här, i det som texten på bilderna baseras på. Fast i den verkliga verkligheten, där känslan är så mycket starkare och smärtsammare än i den tillsnyggade och tillslätade bokversionen. Efter åtta år så trillar jag ner där igen, i det djupa svarta hålet av saker som krånglar och trasslar och som jag inte har koll på för att han dog och han hade koll på en del saker som jag inte hade – eller har.

Arg och besviken på mig själv. Arg på honom. Förbannad på mig själv för att jag inte kan allt, inte haft möjlighet att ta igen det än, för jag har behövt prioritera annat än datorer och externa hårddiskar och annan sån skit, för jag har försökt få livet att fungera för oss som är kvar och se till att barnen tagit sig igenom skolan, och jag har ändå bränt ut mig och trädgården växer ändå igen.

Jag behöver skriva massor om det här, men det har jag inte tid med, för maten är fortfarande inte klar, för jag har gråtit istället för att kaga mat.

Texten på bilderna är från Knutar och band, men lätt modifierad för att minska bokspoilandet.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Döden och böckerna

Döden finns i mina böcker också. Förstås. Framför allt i andra och tredje boken, som jag skrev efter att min man dog.

Framsida av boken Knutar och band. Linnetyg i bakgrunden. Vallmo i nederkanten. En liten spiralorm längst upp. Titeltext och författartext.
Framsida av boken Viddernas väv. Myrmark med små öppna vattenytor varvat med gräs och ull. I förgrunden spindelväv. I fjärran gulaktig dimma. Längst upp ett svävande klot. Titeltext och författartext.

Döden tog plats i Knutar och band för att den behövdes för handlingen. Men när jag väl hade placerat den där, så fylldes den på med mina egna ganska färska erfarenheter. Vardagliga tankar. Irritationsmoment. Stora reflektioner, och dödens obegriplighet.

En stor skillnad mellan böckerna och min verklighet är vem det är som dör. I böckerna är det inte ”kärleksintresset” som drabbas. (Gu så banalt det låter när det uttrycks så! Men jag väljer att använda det uttrycket här ändå, för att inte spoila en massa annat.) Det har på sätt och vis försvårat skrivandet, för en hel del av de erfarenheter av döden jag hade velat skriva in – både för min egen bearbetning och för andras förståelse – är helt enkelt inte ”tillämpliga” Och visst har tanken drabbat mig då och då, att det skulle finnas en poäng med att … Men där har jag själv som författare sagt nej. Detta ska jag inte utsätta min huvudperson för. Så mörk får inte min verklighetsflykt bli. Så onda saker ska hon inte behöva hantera. Där går gränsen för vad jag utsätter henne för.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Om döden och behovet av att bli sedd

Jag heter Sanne, och jag skriver om döden oftare än vad vissa är bekväma med.

Det är inget avsiktligt, ingen medveten strategi. Det finns ingen bakomliggande tanke av typen ”vi måste prata mer om döden”.

Jag skriver om det jag har på hjärtat, eller om det som rör sig i mina tankar. Plitar ner reflektioner, binder ihop dem med annat, och släpper ut dem till världen utanför.

När den människa man stått allra närmst dör, kommer döden för alltid att finnas som en del i ens vardag. Döden finns där i allt man upplevt tillsammans, i minnen, i vardagsföremål, i beslut.

Om något så håller jag tillbaka. Försöker att inte dra upp döden, eller personen som är död, riktigt så ofta som jag spontant skulle. Hindrar mig ibland, för jag vet, eller anar, att en del blir obekväma. Men oftast har jag inte ork eller lust, att ta den hänsynen. Jag vill inte begränsa mig på det viset.

Ibland blommar sorgen och saknaden upp och blir större. Då skriver jag också mer om döden.

Jag vet att det kommer att innebära hjärtan och likes. Och jag vet att en del kommer att tolka det som att jag är ”uppmärksamhetstörstande”, och att det är något fult. Vilket i sig är märkligt. De allra flesta människor behöver uppmärksamhet. Vi behöver bli sedda.

Den som såg mig allra mest var han. Inget kan nånsin ersätta det. Men i de allra mörkaste dagarna överlever jag på att andra ser och uppmärksammar min smärta. Varje litet hjärta får mig att orka en liten stund till, känna mig sedd i det största mörkret.→ Läs resten av inlägget!