Språk i fantasy

När man skriver berättelser som utspelar sig i en påhittad värld är det en de saker man behöver fundera på. Eller kanske snarast flera av de saker man behöver fundera på.

Pratar man samma språk i den världen som i vår värld? Pratar man samma språk överallt i den påhittade världen, eller finns det flera (många) olika språk? Förstår människor från olika länder i världen varandra? Och får läsaren träffa på ord eller meningar från världens språk?

I landet Elsinorien pratar man samma språk som i vår värld. Men där finns också ett äldre språk, gammalelsinoriska. Detta språk ligger närmre grannländernas språk. I Lysande klot tvenne är Nanna fjorton år och har ganska lätt att lära sig de nya språken. Men när hon blir äldre blir det svårare för henne.

Jag har inte hittat på ett helt språk. Men läsaren får träffa på en del ord och uttryck från gammalelsinoriskan. Texten i bilden ger ett exempel.→ Läs resten av inlägget!

Vilka är det som läser böckerna om Elsinorien egentligen?

Diagrammet ovan är påhittat; jag har inga siffror på hur läsarna fördelar sig, utan hara dragit till med något som ska se snyggt ut i diagrammet 😊📚📊

Men väldigt förenklat (jag övade ju på förenklingar igår!) så kan man dela in läsarna just så: i de som brukar läsa fantasy och de som inte gör det.

Fantasyläsarna är ju logiska: mina böcker räknas till den genren. Det är visserligen svårt att hitta svensk fantasy, men om man hittar den, exempelvis via sociala medier, så är det hyfsat sannolikt att man hittar mina böcker.

De/ni som inte brukar läsa fantasy är mer spännande. Det är läsare som ändå tyckt att böckerna verkar spännande eller intressanta nog för att våga läsa en genre man är ovan vid. En del av er för att ni känner mig, andra kanske för att ni gillar mitt sätt att uttrycka mig, eller bara blivit nyfikna ändå.

Intressant nog uppfattar jag ingen större skillnad i hur bra de båda grupperna tycker om böckerna. Möjligen att ni som inte brukar läsa fantasy är mer positivt överraskade – medan en del vana fantasyläsare inte helt uppskattar avstegen från förväntningarna på fantasy.

Vill jag komma nån vart? Ja! Om du är nyfiken på mina böcker, men tvekar på grund av genren, så tycker jag att du ska våga! En boks genre säger långtifrån allt. Det finns goda skäl att tro att du ska gilla boken trots att du inte brukar läsa fantasy.

(Det här borde vara ett sånt där roligt meme med två olika färger i cirkeldiagrammet, där den ena färgen är de som gillar mina böcker och den andra färgen de som gillar mina böcker fast i en annan färg.→ Läs resten av inlägget!

Om förlag, eldsjälar och kommersiellt gångbart

Vad är egentligen ett förlag? Tja, i korthet kan man säga att det är ett företag som ger ut böcker.

Jag ska börja med att säga att jag absolut inte är någon expert på förlagsbranschen. Och dessutom tänker jag ge mig på att göra en förenklad kategorisering – jag som egentligen avskyr förenklingar och är usel på kategoriseringar. Men ibland ser till och med jag poängen 😉

Grundprincipen för ett förlag är att det finns ett antal anställda som arbetar med olika delar av utgivningsprocessen: förbättrar texten i samråd med författaren, layoutar bokens ut- och insida, marknadsför den slutliga produkten, och så vidare. Dessa personer behöver ha lön. Och alltså ger förlagen huvudsakligen ut böcker som de tror kommer att funka kommersiellt, alltså sälja tillräckligt bra för att det ska bli pengar över till löner och helst en hel del mer. Bokgenrer som överlag verkar vara säkra kort i Sverige idag är feelgood och deckare.

Inom förlagsbranschen finns också eldsjälar: personer som ger ut sådant som de brinner för, sådant de tycker är riktigt bra och behöver ges ut, oavsett om det lönar sig eller inte.

En del av dessa eldsjälar finns på de stora vanliga förlagen. Om de kommersiellt gångbara böckerna säljer bra, så att det blir vinst för förlaget, så finns det pengar till att ge ut en del böcker som kanske inte ens går runt.

Andra eldsjälar finns på pyttesmå förlag. Dessa förlag sköts ofta på ”fritiden”, vid sidan av något annat arbete. Därmed blir de ekonomiska förutsättningarna andra: man kan ta risken att det kanske inte går runt, eller att man i alla fall aldrig kommer att kunna ta ut lön.→ Läs resten av inlägget!

När unnade du dig en saga senast?

Den gångna helgen har jag stått på en lokal skördemarknad och sålt böcker. Vid bordet bredvid mitt stod Nathalie Isaksson/ @sagotantens_krypin som också sålde böcker. Fast barnböcker, för ålder 3-6 år, och med färgglada illustrationer.

Oräkneliga gånger under helgen har jag hört Nathalie berätta om sina böcker. Om pepparkaksgumman som sprider rykten om att lakritshäxan ska ta över hela godisplaneten och om barnen som måste stoppa lakritshäxan. Om den oväntade vänskapen mellan enhörningen och drakarna. Och så vidare. Jag har sett person efter person skina upp när de hör ord som äventyr, saga, häxa, enhörning. Det här är saker man gärna vill läsa om för sina barn eller barnbarn.

Själv har jag stått och försökt analysera människor i förväg. Hur ska jag uttrycka mig? En del ryggar tillbaka så fort ord som fantasy, äventyr eller påhittad värld kommer på tal. Nä, sånt läser de inte. Det ska vara fakta, eller deckare, eller kanske en historisk roman. Vissa blir trots allt lite nyfikna när jag pratar om att mina böcker handlar om en tonårig tjej och hur hon växer upp till vuxen kvinna – men nej, fantasy, det går ändå inte.

Det finns förstås undantag! Dels finns det en del besökare som säger sig läsa alls, dels de som verkligen är fantasyläsare. Och ja, jag sålde en del böcker.

Men jag har ändå stått och fascinerats över skillnaden, att så många människor blir så glada och inspirerade av sagoteman när det är riktat till barn – som de i många fall själva kommer att läsa för – samtidigt som de inte alls kan tänka sig att läsa sådant för sin egen skull.→ Läs resten av inlägget!

Resor, kartor och fantasy

Häromdagen frågade Anna Hallander författare på instagram varför det är så vanligt med långa resor i fantasy, det riskerar ju faktiskt att bli långtråkigt?

Jag håller med om att det kan var väldigt störande eller tråkigt med alla evinnerliga resor i fantasy. Och samtidigt har jag själv en massa resor i mina böcker 😄 Jag insåg redan när jag skrev första utkastet till första boken i tonåren att allt resandet är problematiskt, att det känns som att det ”aldrig” tar slut, och därför experimenterade jag redan då med hur mycket av det man kunde hoppa över utan att det blev konstigt.

Det är liksom inte så att resebeskrivningarna är ett självändamål, utan de är en konsekvens av att karaktärerna på grund av omständigheterna behöver förflytta sig, vilket dels tar tid, dels påverkar dem utifrån resornas olika vedermödor.

En av de saker som nämndes av andra i svaren var att kartor i fantasyböcker kan vara en morot till läsaren, typ ”allt det här spännande ska du få upptäcka!”. Så det är väl bra att säga att så ser inte jag på kartorna i mina böcker. Mina kartor är där som någon sorts referens, så att läsaren (och författaren från början 🙈) ska kunna hålla reda på var de olika platserna som nämns ligger i förhållande till varandra. Av den anledningen kan man också notera att den första kartan innehåller mindre information än de senare.

P.S. Jag vet att det är lite tyst här för tillfället. Vardagen och saker som händer omkring mig tar upp typ all tid och ork just nu.→ Läs resten av inlägget!

Vad var det för böcker Tove Jansson skrev?

Idag är det 110 år sedan Tove Jansson föddes. Och jag har sett många hyllningsinlägg under dagen. För Tove Jansson och de karaktärer hon skapat är älskade av många. Vi är många som känner igen oss i eller rentav identifierar oss med en eller flera av hennes karaktärer. Det är många som samlar på muggar med motiv från hennes berättelser.

Det är igenkänning i det stora och det lilla. I mänsklighetens funderingar och rädslor, glädjeämnen och äventyr. Tidlöst. Och för nästan alla åldrar.

Så … vad är då böckerna om mumintrollen och de andra för något? Tittar man lite ”objektivt” på dem så är det berättelser om olika sorters påhittade varelser i en påhittad värld. Nätbokhandlarna placerar böckerna i kategorin 6-9 år, alltså böcker för barn. Samtidigt som ett par av karaktärerna i muminvärlden representerar Tove och hennes kärlek Vivica.

Sammantaget skulle jag kategorisera det här som … tja, ni vet den där genren som så många med bestämdhet hävdar att de inte alls läser eller tycker om. Ni vet, den där väldigt breda genren som jag själv skriver i, den där förutsättningarna inte helt stämmer med vår verkliga värld, men som samtidigt fungerar så bra för att spegla företeelser i vår egen värld men under lite andra förutsättningar. (Bläddrar jag i de Muminböcker som står i min bokhylla – gallringsexemplar från biblioteket – så konstaterar jag att det ju till och med finns kartor! Jag lägger upp bilder på dem i händelser.)

Men på wikipedia står det istället att Tove Janssons genre är ”roman” 🙂

Kategoriseringar är ju egentligen ganska ointressanta, eller hur?→ Läs resten av inlägget!

Videor med uttal av namn i mina böcker

Namn i fantasy är ofta lite konstiga och jobbiga, med märklig stavning, och man vet inte hur de uttalas.

Så jag tänkte att då gör jag det: uttalar namnen. Det kommer att bli en serie reels eller videor. I texten till filmen finns ofta ytterligare info om namnet eller personen.

Du hittar dem i olika sociala medier:

Reels på Facebook

Reels på instagram

Videor på tiktok

@forfattarsanne

”Konstiga namn, hade moster sagt. Fisförnäma, som till en sagoprinsessa, fåfänga och ogudaktiga.” 🔊 Namn i fantasy är ofta lite konstiga och jobbiga, med märklig stavning, och man vet inte hur de uttalas. Så jag tänkte att då gör jag det: uttalar namnen. Det kommer att bli en serie klipp. Vi börjar med ett av de konstigare, men ett synnerligen viktigt namn. Ailonise. Till och med Iona Ailonise, om man ska vara noggrann, men det är Ailonise som är tilltalsnamnet. ”Och två namn, det hade hon tyckt var onödigt, det hade jag fått höra allt för ofta.” (Citaten är hämtade från Lysande klot tvenne.) #såuttalasdet #fantasy #namn #elsinorien

♬ originalljud – Sanne Åberg (författare)
@forfattarsanne

Sinja är en variant av Signe, som i sin tur är ett fornnordiskt namn. Sinja är inget vanligt namn, men det finns några i Sverige som heter det (och möjligen något fler i våra grannländer?). Sinja är alltså inget namn jag hittat på, bara ett namn jag valt med omsorg 💙 Sinjas syster heter Boel (vilket också är en variant av ett fornnordiskt namn). 🔊 Det här är ett avsnitt i min serie reels med uttal av namn ur mina böcker.

Läs resten av inlägget!

Men hur uttalas det då?

En annan sak som ställer till det för en del med fantasy är konstiga namn. Och det är ju ganska naturligt egentligen. Det man inte är van vid gör en ofta osäker.

Namn man inte känner igen har man svårare att komma ihåg. Namn man inte kan uttala blir en påminnelse om något som lite grann skaver varje gång man ser namnet – även om man inte ens behöver säga det högt. Det gäller oavsett om det är namn från en fantasyvärld eller ”bara” från ett främmande land eller språk i vår egen värld.

Så jag tänkte … ja, vad jag tänkt återkommer vi till 😘 Håll utkik!→ Läs resten av inlägget!

Skrämmer krig och våld bort läsare från fantasy?

”Jag gillar inte fantasy.” Det är en ganska vanlig kommentar när man berättar att de böcker man skrivit är just fantasy. Eller ”Jag läser inte fantasy”, eller någon annan variant. Om personen sedan ändå läser böckerna så brukar det komma någon kommentar efteråt i stilen ”… men just det här gillade jag!”.

Det här är ett ämne jag varit inne på många gånger i tidigare inlägg. Fantasy är ju en bred genre, med många subgenres och många stilar. Att man inte gillar en specifik fantasybok eller -film, som var den man råkade ”utsättas” för behöver inte betyda att man avskyr alla.

Det finns många olika aspekter av fantasy som kan upplevas ”störande” eller som kanske inte faller alla i smaken – magi, estetik, svårigheten att tänka sig en värld som fungerar annorlunda. Och alla elementen finns inte i all fantasy.

De senaste dagarnas diskussioner och inlägg om våld har fått mig att fundera på om just våld och krig i fantasy är det som skrämmer bort en del läsare/tittare?

All fantasy innehåller inte våld och krig. Men den som bildat sin uppfattning om fantasy av att ha råkat se delar av exempelvis Lord of the rings- eller Hobbit-filmerna, eller en del populära teveserier av liknande slag, kan lätt få känslan av att just alla dessa slag och allt detta våld ÄR fantasy, att det är det som definierar fantasyn.

Om du skrämts bort från fantasyn av våldet, så vill jag säga, högt och tydligt: Det finns annan fantasy.→ Läs resten av inlägget!

Vad är egentligen ett folkslag?

Jag fick frågan på instagram om jag har något eget folkslag i mina böcker. Först tänkte jag svara nej. Sen kom jag på att jovisst. Och sen insåg jag att här behöver vi nog reda ut vad vi menar.

Ett folkslag är en grupp människor. Så här inleds till exempel svenska wikipedias artikel:

”Folk eller folkslag är två benämningar för en större grupp människor som delar gemensamma egenskaper gällande utseende och levnadsmönster. Begreppet folk är ofta kopplat till en nation, det vill säga en självstyrande eller självständig enhet med en egen befolkning eller en majoritetsbefolkning som har utropat självstyre och gör anspråk på ett landområde. Folk kan även syfta på en språkligt eller religiöst särpräglad del av ett lands befolkning.”

Men detta är ju inte vad @illianas_skrivochliv menar när hon beskriver sina kelpies eller @annica_dehlin berättar om sina arumarer – väl? Jag uppfattar både kelpies och arumarer som andra arter än människor. Precis som jag gör med alver, dvärgar och hobbitar hos Tolkien. De skiljer sig så passa markant från oss att de åtminstone inte är Homo sapiens, och kanske inte ens tillhör släktet Homo.

Men ja, jag vet att folkslag är det ord som används för Tolkiens alver och andra på svenska. På engelska sägs det istället race. Och det är väl något rimligare. Vad gäller människor har jag som biolog lärt mig att rasbegreppet överhuvudtaget inte är relevant för människor (i vår verkliga värld), eftersom de genetiska skillnaderna mellan olika grupper av Homo sapiens inte är tillräckligt stora. Men ja, hobbitar skulle faktiskt kunna vara en ”ras”.→ Läs resten av inlägget!