En av de saker läsare brukar uppskatta med mina böcker är naturbeskrivningarna.

Själv tycker jag att naturbeskrivningar i böcker lätt kan bli tråkiga och långrandiga, och det är nog inte direkt ovanligt att jag skummar igenom dem ganska snabbt. Så det kan ju verka elakt att jag samtidigt utsätter mina läsare för just naturbeskrivningar.

Men naturen spelar verkligen en viktig roll i mina böcker. För mig är den en viktig del av fantasyn.

Kanske är det just så det hänger samman? För när man bygger en fantasyvärld så handlar det ofta, åtminstone för många av oss, att bygga ihop fragment av sådant vi tycker om, men som i vår vardag har en liten och undanskymd roll, till en helhet. Vackra kläder, fantasieggande byggnader, eller vad det nu kan vara. Och djupa skogar eller ödsliga vidder. I verkligheten behöver vi göra som på instagram: ta bilderna i rätt riktning så att inte museets informationsskylt om toaletter kommer med på bilden, eller så att inte andra skogsvandrare i grälla träningskläder eller strövområdets parkeringsplats syns. Eller de stolpar med olika färger som markerar de olika lederna. (Jag behöver färgmarkeringarna! Utan dem skulle jag gå vilse rätt kvickt, jag har ingen inneboende känsla för väderstreck.) I Sverige år 2024 är naturen på många håll undanträngd, och stora naturområden är nästan lika sällsynta som älvor och troll. Men i vår fantasi, i texterna vi skriver, behöver vi inget bildredigeringsprogram för att ta bort sådana irriterande detaljer, för det är vi själva som skapar. Och i den värld jag skapat finns vidsträckta hedar och pelarbokskogssalar utan störande joggare.→ Läs resten av inlägget!