Den utvalde

Den utvalde, som ska rädda världen. Tecknen som visar att han är den rätte. Född av en jungfru, och under fattiga omständigheter.

Alltsammans klassiskt stoff, som återkommer i olika myter, legender och religioner sedan långt mer än tvåtusen år. Samma stoff som vi som skriver fantasy (och för den delen även författare inom andra genrer) fortfarande använder. För det är upplägg som väcker och lockar.

Jesus föddes med allra största sannolikhet inte den 25 december. Kopplingen till detta datum skedde långt senare. Och det är förstås ett smart drag av den tidens ”PR-folk” att koppla ihop firandet av ”den utvalde” med den stora vinterhögtiden. Kanske är det i sig en viktig faktor för att hålla en religion levande i tvåtusen år. Kristendomen, dess utövande och uttolkning har hunnit förändras mycket genom tiderna, men vid jul är det starkt förankrat att påpeka att det vi *egentligen* firar är ett utvalt barns födelse. Och det är ju inte riktigt sant. Julen är ett mischmasch av traditioner av vitt skilda ursprung, en del av det sannolikt tusentals år gammalt, annat ganska nytt. Och utöver det förstås väldigt olika beroende på var i världen vi befinner oss.

Jesus verkar ha haft många kloka och bra tankar. Det mesta av det knappast unikt för honom, mycket av det framfört av andra före honom, i annan kontext – och för den delen senare. Men i den tid och det sammanhang han levde var religionen den relevanta vägen.

Under de tvåtusen år som sedan gått har ordet kristendom och namnet Jesus däremot ofta varit viktigare än det predikade innehållet, och orden har använts för alla möjliga syften.→ Läs resten av inlägget!

Verklighetsflykt och brist på äkta vara

Jag känner ett desperat behov av verklighetsflykt. Att försvinna bort till något annat. Att fylla tomrummet efter det som inte längre finns.

Det är förstås mörkret. Årstiden. Bristen på dagsljus.

Men det är också sju och ett halvt år utan honom. För var dag som går längre och längre tid i ensamhet. Ett liv utan någon annan som sitter i soffan om kvällarna. Utan någon självklar att göra saker med. Att dela ansvar och drömmar med. Att öppna min själ för och få gensvar av. Att dela närhet med, på alla tänkbara plan.

Magi och verklighetsflykt behövs alltid för att överleva så här års. Behovet blir större ju mer tomhet och saknad tillvaron bjuder.

Behovet av verklighetslykt var ett av skälen till jag plockade upp mitt bokskrivande när älsklingen hade dött. Bristen på själslig närhet färgade av sig på berättelserna, påverkade deras utformning, även när jag försökte hålla distansen.

Nu har det gått flera år sedan jag skrev på allvar. November 2023 är fylld med vardag av ett förhållandevis fungerande slag men med för mycket tråkiga måsten jag aldrig hinner ikapp.

Jag skulle behöva tid för verklighetsflykten. För att skriva min egen verklighetsflykt. För att fylla tomrummet efter honom. Fly tomrummet.→ Läs resten av inlägget!

Ja till monster, magi och mysterier!

Kulla-Gulla var, som jag minns det, den första bokserie jag verkligen fastnade i. Sannolikt läste jag om böckerna en hel massa gånger.

Att läsa Kulla-Gulla var också något att bli hånad för. Historien var på sitt sätt banal: fattig föräldralös flicka visar sig vara barnbarn till den rike patron. Ovanpå det var Gulla en snäll och duktig flicka med ett brinnande rättvisepatos och en ambition att förändra världen till det bättre för så många som möjligt. Sagomässigt. Orealistiskt. Fånigt på alla möjliga vis enligt omgivningen.

Likväl är vi många flickor (men kanske inte så många pojkar?) som vuxit upp med Kulla-Gulla som sällskap. Och som bekant ses ofta saker på ett annat sätt av nästa generation – och i nostalgins ögon.

I en ledare i GP kunde vi häromdagen läsa att ”Monster, magi och mysterier. Det är vad våra barn erbjuds.. Det är tydligt av texten att detta inte är bra. Och, framför allt, det var bättre förr. När barnen läste Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla, Katitzi, Lilla huset på prärien, Godnatt Mister Tom, och En liten prinsessa. (Ja, på den tiden handlade nästan alla de älskade böckerna om barn som var föräldralösa eller på annat sätt hade det eländigt.)

Jag läste också alla de där böckerna och älskade dem. Men jag läste också böcker som C S Lewis böcker om Narnia, Edith Nesbits böcker (med utgångsläge i England från hennes tid men fulla med magi och tidsresor) och Maria Gripes fantastiska böcker, fulla med övernaturliga inslag.

”… det var inte tidsresor och magiska portaler som öppnade tillvaron för mig”, skriver GP:s ledare.→ Läs resten av inlägget!

Vi som spillt på kartans alla vita fläckar

En gång i tiden kände människor inte till så mycket bortanför den egna hembygden. Det gick att föreställa sig att nästan vad som helst fanns bortanför skogen, staden eller landets gräns. Man visste inte heller mycket om hur olika krafter faktiskt fungerade.

Sen utforskades världen, både i det stora och det lilla. Nyfikna människor reste till okända delar av världen eller utforkade naturlagarna. De vita fläckarna på kartan blev allt färre.

Vi som vill fantisera om det okända kan inte längre berätta sagor om fjärran okända länder, för det finns ingå sådana. Vi kan inte heller göra som Jules Verne och hitta på saker i vårt närområde under havsytan eller på väg till månen.

Så vi får hitta på egna världar. Långt borta, bortom stjärnorna, på andra sidan galaxen, finns världen jag hittat på.
Och vi får hitta på magiska krafter för att kompensera för att vi redan fått förklaringar på nästan allt.

🗺

”Hur lyckliga kan vi bli,
Vi som vet vad stjärnorna består av.
Och hur magiska kan vi va,
När vi vet vad hjärnorna består av.

Hur lyckliga kan vi bli,
Vi som spillt på kartans alla vita fläckar.
Och hur spännande kan världen bli,
När vi vet vad fläckarna består av.”

/Emil Jensen → Läs resten av inlägget!

Om dåtidens sagor och nutidens fantasy

Sagor är underbara. De utspelar sig ofta i fjärran länder och tider, vilket gör att de kan innehålla sådant som inte vore möjligt i vår egen tid och på den plats vi bor, och samtidigt är de fyllda med människors djupaste känslor och drömmar, vilket kan göra att de upplevs som tidlösa.

Men helt tidlösa är de förstås inte. Normer och värderingar förändras. Tack och lov. Det som var gångbart för hundratals år sedan är inte alltid det idag. Och därför behöver även sagorna förändras.

Folksagor bevarades huvudsakligen genom muntlig tradition, och då skedde förstås förändringar kontinuerligt. Men när sagorna sedan nedtecknades, huvudsakligen på 1800-talet (?) så blev de liksom huggna i sten och sågs plötsligt som något evigt och oföränderligt.

Nuförtiden, när nya berättare tar sig an de gamla grundberättelserna och gör de förändringar som får dem att funka i vår tid, med våra värderingar, så kallas det fantasy. I vår tid finns inte längre finns några oupptäckta delar av världen, och vi vet rätt mycket om gångna tider, så det räcker inte längre med ”det var en gång, i ett fjärran land”. Så vi hittar på nya världar. Och eftersom vi är präglade av att leva i en tid med mycket kunskap, så berättar vi mer noggrant om förutsättningarna i våra påhittade länder.

Kanske gör vi det också för att överbrygga de år som gått sedan folksagorna tecknades ner. För det har hunnit hända en del sedan dess.→ Läs resten av inlägget!

Kan jag läsa dina böcker fastän jag …?

Ja. Ja, det kan du.

Ja, du kan läsa böckerna även om du är vuxen. Ja, du kan läsa böckerna även om du inte är vuxen.

Huvudpersonen är fjorton år när första boken börjar. Böckerna är skrivna för läsare från ungefär den åldern och uppåt. Det finns ingen övre gräns.

(Men någon som satte ett lågt betyg på någon av ljudbokstjänsterna skrev ”barnbok?” i sin kommentar. Så kanske är de inget för den som är rädd för sånt.)

Ja, du kan läsa böckerna fastän du tror att du inte gillar fantasy. För det finns fantasy av väldigt olika slag. Läsare som trodde att de inte gillade fantasy men som ändå vågat läsa mina böcker har sedan sagt att det inte alls var som deras fördomar och att de är glada att de läste.

Ja, du kan läsa mina böcker även om du har synnedsättningar. Fast tyvärr bara de två första böckerna.

Första boken – Lysande klot tvenne – finns som talbok, ljudbok och punktskriftsbok.

Andra boken – Knutar och band – finns som ljudbok.

Tredje boken – Viddernas väv – finns bara som pappersbok och ebok (vilket förstås både första och andra boken också gör).

Har du synnedsättning och önskar möjlighet att läsa alla tre böckerna? Man kan framföra önskemål till Myndigheten för tillgängliga medier/Legimus om böcker man vill kunna läsa som talbok eller punktskriftsbok.→ Läs resten av inlägget!

Jag sydde en klänning och köpte en krona

2 juli

Sömnad. Under många år var det ett stort utlopp för min kreativititet. Eller, ur mitt hänseende så gick det väl från andra hållet: det jag vill ha finns inte, så då får jag väl tillverka det själv.

Det här var långt innan internets tid. Jag fick söka kunskap från biblioteket och från mamma, som tack och lov kunde en hel del om sömnad, och i övrigt improvisera.
Begränsande förutsättningar är samtidigt bra för någon som riskerar att fastna i perfektionism och ambivalens. Har man för mycket kunskap sätts ribban för högt och ångesten blir orimlig. Med de givna förutsättningar var good enough inom rimligare avstånd. Och jag blev med tiden en okej sömmerska, tror jag.

Men nu har hjärnan hunnit ruttna. Tålamodet är mindre, och tiden ska räcka till mycket mer. Och jag har fått för mig att jag ska sy i ett tyg som legat länge för att jag inte alls vågat. Ångesten över att klippa i ett fint tyg är inte mindre nu än när jag var tonåring.

Tack och lov hittade jag en rulle tyg jag köpt billigt på nån utförsäljning för över 30 år sedan, så det blir provsömnad först. Tyget är skevt, så det funkar inte att använda trådraken på tvären, enormt irriterande. Och färgen är sämsta möjliga mot min hud.

Min stackars hjärna tycker ändå det är jobbigt. Jag saknar verkligen att ha någon i samma hus att bolla sömnadstankar med.

3 juli

Att dra igång ett syprojekt kräver en hel massa hjärnkapacitet.→ Läs resten av inlägget!

Vad har fickor med fantasy att göra?

Jag älskar historia och arkeologi. Det är oerhört spännande att få veta hur sakee hänger ihop och hur utvecklingen gått till inom olika områden. När olika tekniska lösningar uppkom och när de fick ordenlig spridning. När man började använda vissa material och när man började odla olika grödor. Hur gamla de äldsta civilisationerna är.

Men all kunskap begränsar också. Ska man vara historiskt korrekt är det många saker att ta hänsyn till när man skriver, och ibland sätter det helt stopp för saker.

Som fickor. Fickor, fastsydda i plagget på det sätt, är tydligen en ganska sen uppfinning. Fastän det egentligen är en ganska enkel sak, som kan åstadkommas med primitiva verktyg.

Jag tycker att det är tråkigt att behöva förhålla mig avsaknad av exempelvis fickor. Jag tycker inte det är relevant för mina berättelser att behöva fokusera på sånt. Jag vill kunna bestämma hur kläderna ser ut utan att strikt förhålla mig till dokumenterad dräkthistorik. Kanske hittar jag på en egen dräkthistorik, eller så bedömer jag att det inte behövs.

På samma sätt vill jag kunna välja att det funnits civilisationer längre tillbaka än i den verkliga världen.

Och ser ni, då blir det genast fantasy! (Eller möjligen saga.)

Det finns också en del anakronistiska historievarianter. Som tv-serien Reign, där man utgår från historiska sammanhang men frångår både historiska fakta, klädaspekter och har modern musik. Och så blandar man in magiska grejer. Och … tja, alltså, nog sjutton är det väl egentligen en sorts fantasy? Riktigt inbitna historienördar verkar i alla fall inte uppskatta avstegen.→ Läs resten av inlägget!

Diskbänksfantasy

”Realistisk litteratur är det allra finaste i Sverige, och diskbänksrealism är det yppersta: rostfria vardagsskildringar om allmän glåmighet och utspillda drömmar. Fantastikförfattaren Karin Tidbeck har stuckit ut hakan och ifrågasatt det svenska fantasi-föraktet. Det fick mig att tänka: behöver vi en brygga mellan realismen och fantastiken. Behöver vi #diskbänksfantasy?”

Det skrev Tobias Robinson för ett tag sedan på instagram.

Och så hänvisade han till sin blogg, där han skrivit en härlig skröna som tog sitt avstamp i diskbänkar.

DISKBÄNK I BASKISKT STÅL

Hade tid och ork räckt till så hade jag gärna hängt på och gjort något liknande. Men så här en och en halv månad senare, och med en envis förkylning som hämmar orken, är det rätt tydligt att det inte kommer att hända.

Så jag återgår till grunden och hävdar bestämt att mina böcker är diskbänksfantasy: en blandning av någon sorts socialrealism, diskbänksrealism och high fantasy. Ja, det är prinsar och prinsessor, kungar och drottningar och kamp mot den onde härskaren. Men det är också samhällskritik, kritik mot monarkin som styrelsesätt, beskrivning av konsekvenserna av olika krav och förväntningar beroende på vem ens föräldrar råkar vara och hur det begränsar ens möjligheter på olika sätt. Och bitvis bara konkret beskrivning av livets gråtråkiga jobbigheter. Som en förkylning.

Jag tycker att många fler borde läsa mina böcker. Jag tror att många av de som ryggar tillbaka när de hör ordet fantasy, och inbillar sig att de bara gillar sån där så kallad seriös genrelös skönlitteratur, skulle uppskatta mina böcker – om de bara vågade ge dem en chans.→ Läs resten av inlägget!

Jag skäms över att skriva fantasy

Jag skäms över att skriva fantasy.

Och jag skäms specifikt över att jag skriver DEN sortens fantasy.

Prinsessor är ju bara för småflickor, det vet väl alla? Det har vi fått itutat oss sedan vi var små. Intresset för prinsessor ska man växa ifrån, helst fortare än kvickt.

Och kärlek, det är ju bara banalt. Speciellt kärlek mellan prinsar och prinsessor. Fullkomligt patetiskt, ju!

Ska man vara en seriös författare, en som är värd att placeras i facket ”litteratur”, så ska man skriva om helt andra saker. Diskbänksrealism, typ.

Nej, jag skäms inte över mina texter. Det är inte någon stereotyp sagoversion av prinsar, prinsessor och kärlek jag förmedlar. Och det finns en hel massa andra kvaliteter i mina texter. Jag är nöjd med hur jag använder sagokulissen till att lyfta helt andra saker. En del av det ganska nära det man skulle kalla diskbänksrealism, bortsett från att det inte finns några moderna diskbänkar i mina böcker.

Men jag skäms över att berätta vad mina böcker handlar om. För den kortfattade versionen, den som man har utrymme att berätta i en fyraraders introduktion om bokserien, den innehåller ungefär de där bitarna. Klassiskt sagoupplägg. Fattig flicka visar sig vara prinsessa. Prinsessa blir kär i prins. En värld där arvmonarki är fullkomligt självklart, fastän det sett med mina moderna ögon egentligen är en helt bisarr tanke. På ytan är det så väldigt långt från mina värderingar och principer.

Därför skäms jag varje gång jag ska berätta om mina böcker. För jag tycker själv det låter så banalt att jag inte riktigt vill stå för det.→ Läs resten av inlägget!