Slåssascener

Jag har väldigt svårt för slåssa-scener.
Ja, jag kallar dem så, som samlingsnamn.

Med slåssascener menar jag alla sorters scener där många människor slåss mot varandra. Slagsmålsscener. Stora krigsslag. Actionscener.

Det kan alltså vara i Sagan om ringen, eller Avengers, eller valfri actionrulle. Principen är i grunden densamma: väldigt många människor slåss eller skjuter mot varandra.

Det är ett virrvarr av människor. Allting går väldigt snabbt. Både att slag eller skott utdelas snabbt, men också att det klipps snabbt mellan olika karaktärer som är med i slaget.

För mig är det där helt hopplöst.

Hastigheten i sig är problem ng. Jag hinner helt enkelt inte med.
Men mitt ointresse förvärrar det hela. Om jag verkligen tyckte det var intressant att försöka följa med så skulle jag väl kunna försöka fokusera lite mer och kanske hänga med aningen bättre. Men istället zonar jag ut helt. För jag bryr mig verkligen inte. Eller, jo, alltså, självklart bryr jag mig om vem som vinner, för det är ju avgörande för hur det ska gå i filmen – men just själva slåssascenen intresserar mig inte ett smack.

(Ännu värre är det i filmer där alla är klädda i gråbrunbeiga kläder, för då finns inget att ta fasta på.)

Jag tappar tråden. Tänker på annat. Verkligen helt andra saker.

Och när scenen slutligen är över så får jag försöka fånga upp vad den resulterade i efteråt. Vem vann? Vem skadades, vem dog?

I böcker då? Tja, det funkar väl aningen bättre. Där kan jag ju inte skylla på hastigheten, för jag får ju läsa i vilken hastighet jag vill.→ Läs resten av inlägget!

Akademin och eliten

Jag läser av någon anledning Sysvenskans intervju med Horace Engdahl. Man kan förstås fråga sig varför? Huvudsakligen handlar det väl om någon sorts sensationslystnad: jag är nyfiken på vilka gubbiga grodor han ska klämma ur sig den här gången.

Men jag är också nyfiken på hur Ida Ölmedal ska hantera att intervjua honom. Det gör hon bra. Ställer intressanta frågor. Frågor som förstås gör hans gubbighet ännu påtagligare.

Texten drar mig förstås oundvikligen tillbaka till Svenska akademins kaos för några år sedan. När det pågick skrev jag som intensivast på mina böcker. Böcker som jag förstås ville ge ut. Och samtidigt … så pågick det där märkliga i Stockholm, och i därtill knutna kulturkretsar. Och det var så uppenbart långt borta från mig, från det jag ville. Jag hade ingen längtan efter de kretsarna, efter den sortens framgång. Tvärtom. Och jag hade väldigt svårt att fatta att jag förväntades ha en längtan efter den sortens sammanhang bara för att gillar att skriva och gärna skulle vilja att fler kan få läsa det jag skriver.

Idag är jag utgiven författare. På hybridförlag. Det innebär att jag bekostar mycket själv. Men jag har också mer kontroll själv. Jag är inte framgångsrik. Men jag befinner mig på tryggt avstånd – både fysiskt och kulturellt – från … kultureliten. Jag har inget intresse av att höra dit, inga sådana ambitioner. Jag är bara glad att slippa.

(Förresten så släpps ju ändå inte fantasy ”in i finrummen” i Sverige. Fantasy anses visst inte vara seriös litteratur.)→ Läs resten av inlägget!

Fegt med ny Ronja

Ronja Rövardotter ska bli ny TV-serie. ”Viaplay och Filmlance utlovar en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter.”

Jag älskar Ronja.
Men jag tycker på något vis att det är både fegt och onödigt att satsa på Ronja.
Onödigt, för att både den svenska filmen från 1980-talet och den betydligt nyare serien från japanska Studio Ghibli håller hög kvalitet.
Fegt, för att det faktiskt finns så väldigt mycket mer svensk fantasy som är värd att göra TV-serier av. Ja, Astrid Lindgren var bra, men det finns det många andra som också är.

Vilken svensk fantasybok/bokserie skulle du vilja fick bli ”… en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter”?→ Läs resten av inlägget!

Veckodagar och månader

Veckodagar och månader är ju kopplade till vår kultur. Och även om man antar att man har de rent astronomiska parametrarna likadana, och därmed får lika långa dygn, månader och år, så är det ju exempelvis fullt möjligt att välja en annan indelning än i sjudagarsveckor.

Det rimliga är ju egentligen att hitta på eget. Egna namn på månader och veckodagar, om man nu ens har veckor liksom.

Men trots att det förnuftsmässigt känns som det rimliga så valde jag att låta bli, och köra på med vår vanliga namn. För det invanda har sina fördelar: man behöver intd introducera och förklara för läsaren. Läsaren vet att februari innebär vinter och juni början av sommar, och att söndag innebär helg.

Visst är det kul att introducera egna begrepp och företeelser. Men något så omfattande som ett eget system för årsrytmen och dess benämningar presenteras inte i en handvändning eller i förbigående, speciellt inte om läsaren ska minnas det.

Så jag valde den enkla lösningen, eftersom jag inte ville lägga fokus på detta – det var inte tillräckligt viktigt för mig eller berättelsen. (Fast kanske heter det ändå något annat på det lokala språket, även om jag inte nämnt det?)

Samtidigt är jag imponerad av dem som orkar ”göra nytt”, med egna namn på månader och dagar.→ Läs resten av inlägget!

Om bristen på struktur i världsbygget

Jag tycker om struktur och gillar att ta helhetsgrepp. Bygga upp saker från grunden, se ur olika infallsvinklar, ta hänsyn till både detaljer och stora skeenden. Tänka på hur jag vill ha saker, vad jag vill uppnå, hur man kommer dit, tänka på vilka saker som behöver fixas i god tid och vad som kan hända utmed vägen. 

Som exempel kan nämnas att när vi skulle renovera köket för en del år sedan (det villa säga riva ut det gamla, som var helt slut, riva ut gammalt golv, gräva bort grus ur grunden, och sedan bygga upp allt på nytt), och tog sex veckors sommarsemester, så gjorde jag i princip ett dag för dag-schema för hela semestern, inklusive de två “riktiga” semesterdagarna på Legoland. För annars hade det ju aldrig gått ihop sig, med elektriker, och mina föräldrar och mannens föräldrar, och allt annat som måste klaffa, och det MÅSTE det, för man vill inte vara utan kök för länge med två små barn.

(Jag ska väl tillägga att det där var innan utbrändheten. Idag klarar jag inte sånt längre.)

Och man kan ju tänka att jag borde funka likadant när det gäller skrivandet av mina böcker. Men … nej, inte alls.

När jag började skriva första boken (den som nu heter Lysande klot tvenne) så var jag som bekant bara tretton och ett halvt år. Och jag ville skriva en bok. (Det var inte mitt första försök på bok, men nog den enda som kom förbi första kapitlet.) Visst, jag hade en idé till boken (en idé som ändrades med tiden), men jag hade absolut inte en klar bild av hela berättelsen, utan jag hittade på efterhand.→ Läs resten av inlägget!

Författarintervju i Fantasykammaren på Facebook

  • Berätta lite om dig själv!

Jag är en medelålders ensamstående mamma som bor med barnen och två katter i ett hus på landet. Jag tycker egentligen om ordning och reda, men det finns så mycket roligare saker att göra än att städa, så därför är det aldrig ordning omkring mig ändå. Jag målar fönstren (karmar och bågar) oftare än jag putsar fönstren.

  • Berätta lite om din bok. Vad handlar den om?

Den handlar om det som händer efter att man genomfört det omöjliga uppdraget. När man räddat världen och kommer hem. Det är lätt att inbilla sig att allt ska vara frid och fröjd då. Men om man behövt ge sig av hemifrån hastigt, tagit ansvar man egentligen inte är redo för, och med nöd och näppe klarat sig igenom en mängd svåra situationer, då är det inte så lätt att komma hem och fortsätta som vanligt. Den krocken handlar Knutar och band om. Med ett modernt uttryck kan man väl kalla det psykisk ohälsa, eller i alla fall några aspekter av det – men i fantasykostym.Dessutom handlar dem om vad det i praktiken innebär att vara prinsessa. Hur man hittar sin plats i tillvaron när man på något vis hela tiden är placerad vid sidan om alla andra. Och hur det där kompliceras när man får känslor för någon och det inte stämmer med de planer andra ställt upp.

  • Är den fristående eller del i en serie?

Det är andra delen i en serie. Första boken heter Lysande klot tvenne.→ Läs resten av inlägget!

Prinsessor, klänningar och kärlek

Jag var ingen särskilt prinsessig flicka som liten (inte vad jag själv minns i alla fall). Min vurm för klänningar med volanger, vidd och puffärmar slog till senare. För sent, snarast. För som tonåring i slutet av 1980- och början av 1990-talet var det helt ute att gilla den sortens klänningar. Det fanns inga att köpa, så jag sydde själv – och betraktades av omvärlden som smått galen när det kom till klädsmak.

Fast prinsessor var jag väl inte egentligen intresserad av. Ändå kom jag att skriva böcker om en prinsessa.

William R. Symonds, Public domain, via Wikimedia Commons

Och kärlek? Kärlek var något farligt när jag var tonåring (och yngre för den delen). Det hörde till det roligaste folk (jämngamla och vuxna) visste, det där att antyda att man var kär i någon och reta en för det. Oavsett om det alls var så att man ens var intresserad av personen eller inte. Det jag lärde mig var alltså att om jag hade känslor för någon så var det bästa jag kunde göra att inte visa det eller ens berätta det för någon alls. Inte så att jag var kär i någon större utsträckning i den åldern, men ändå. Kärlek var mest en pinsam sak man borde hålla sig ifrån om man skulle ses som hyfsat seriös. Och ja, det där har jag burit med mig, och jag har fortfarande svårt att prata om den sortens känslor.

Ändå har jag landat i att skriva om kärlek också. Fastän jag fått med mig att det är ganska patetiskt och inte alls något man borde ägna sig åt.→ Läs resten av inlägget!

Varför just fantasy?

Varför fantasy? Tja, några av anledningarna för mig är de här:

– Jag gillar det, rent estetiskt. Inte minst vackra kläder. När jag växte upp var det helt okej att gilla mode – eller man förväntades rentav göra det – men att gilla vackra klänningar och liknande sågs som synnerligen suspekt.

– I en påhittad värld kan man själv bestämma förutsättningarna. Vilka naturlagar som gäller, vilka statsskick länderna har, hur traditionerna ser ut. Man kan skapa något man gillar – eller något man inte gillar, för att förtydliga saker från vår egen värld. Eller bara för att skruva storyn.

– Man behöver inte lägga lika mycket tid eller ork på research. Det kan vara ganska befriande att istället bara bestämma. Men man kan researcha och sedan använda de element man vill och anpassa dem som man vill.

– Min fantasi triggas ofta av saker som dimma, historiska eller förhistoriska föremål, gamla slott, naturen … De saker som vävs ihop när min fantasi spinner loss passar överlag bättre i fantasysammanhang. Det är helt enkelt där jag hamnar.→ Läs resten av inlägget!

Fantasy, men inte bara fantasy

Min bokserie är fantasy. Men inte _bara_ fantasy.

Vad menar jag med det då?

Tja, fantasy kan vara så mycket och så olika. Vill man vara noga kan man dela in fantasy i en mängd olika kategorier. Jag är ganska dålig på det där med kategorier, så om någon annan vill ge sig på att kategorisera Lysande klot tvenne – be my guest 😉

Så här börjar Wikipedias svenska artikel om fantasy:

”Fantasy (engelskt uttal: /ˈfæntəˌsi/) är en kulturell genre där en avvikande verklighet, till exempel magi eller andra övernaturliga företeelser, spelar en viktig roll. Delar som tillhör fantasyberättelsens grund är först och främst fantasivärlden,[1] vilken kan likna en sagovärld eller västvärldens medeltid, såväl som ha tagit inspiration från andra världsdelar eller tidsepoker. Det finns ofta slott och drakar, monster och häxor, hjältar och fiender med i fantasyberättelser. I en del fantasyberättelser finns det två världar vilka berättelsen vandrar mellan, genom till exempel en magisk dörr som någon träder igenom eller genom att någon faller ner i ett magiskt hål. Huvudpersonen, hjälten, har ett uppdrag, ofta något eller någon den söker efter. Det är vägen dit, hur hjälten löser detta, som är berättelsens handling. Läsaren eller betraktaren får följa hur utmaningar och prövningar blir lösta, och hur målet eller gåtans lösning kommer närmare.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fantasy

Det där stämmer i huvudsak på Lysande klot tvenne. På det sättet är boken att betrakta som klassisk fantasy.

Samtidigt tar andra aspekter ganska mycket plats. Tankar och känslor hos huvudpersonen. Känslan av utanförskap. Saker som på ett sätt är allmänmänskliga, eller i alla fall inte direkt knutna till just en fantasivärld.→ Läs resten av inlägget!

Behovet av tjejer i fantasy

När jag började skriva Lysande klot tvenne så var ett av skälen att det var ont om tjejer och kvinnor i fantasy. I alla fall i de böcker jag hade träffat på – men förmodligen över huvud taget. Det här var i slutet av 1980-talet, och jag var i mina tidiga tonår.

Det fanns förstås en massa andra skäl till att jag började skriva. Jag gillade att hitta på berättelser – eller, alldeles oavsett om jag hade för avsikt att göra det så blev det så ändå. Och jag trivdes med att skriva, för då fick jag tala till punkt. I skolan under högstadiet var det annars ofta så att killarna tyckte det var deras arena, och en tjej som jag, som också hade åsikter och tog plats, var inget de uppskattade. Vilket gjorde att jag med tiden blev tystare i de muntliga sammanhangen, men istället vande mig vid att skriva ner mina tankar för att inte bli avbruten. Lysande klot tvenne var inte mitt första försök att skriva en bok, men det var den första bok jag fullföljde. Samtidigt utvecklades jag ju själv ganska mycket under den tiden. När boken var färdigskriven började jag skriva om den från början, skrev klart den ett varv till – och sedan blev den till slut något som fick bli liggande, med en tanke om att kanske någon gång i framtiden … men inte nu.

För snart fem år sedan ändrades mina livsomständigheter. Jag plockade fram det gamla manuset och bearbetade det, samt skrev en fortsättning och sedan ytterligare en bok.→ Läs resten av inlägget!