Etikett: fantasy

maj 04 2022

Fantasy – genre eller kuliss?

Fantasy är inte en genre. Fantastik är en kuliss.

Det skriver Tobias Robinson i ett blogginlägg från ifjol.

Och jag håller nog i stort med om detta.

Fantastiken sätter vissa ramar – eller snarast tar bort dem.

Om du ska läsa fantastik så behöver du vara öppen för att saker kanske är på ett annat sätt än i den vanliga världen. Det kan finnas krafter som vi inte är vana vid. Naturlagarna som vi känner dem kan vara satta ur spel eller fungera annorlunda. Samhälle, kulturer, religion och så vidare kan skilja sig från de som är kända på vår jord. Det kan dyka upp arter som aldrig dokumenterats av biologer (men en del av dem har människor ändå berättat om), och det kan finnas andra arter är människor som är intelligenta, har språk och kultur. Dessutom kan kulturerna ha hunnit längre i sin utveckling än vi – eller inte alls lika långt. Eller kanske båda delar samtidigt.

Ungefär så. Jag har säkert missat en del aspekter. Och all fantastik innehåller inte allt ovan. Men poängen är att i en bok som klassas som fantastik kommer en del förutsättningar att skilja sig från det du är van vid. Det kan vara pyttelite eller jättemycket. Men ska du läsa fantastik så behöver du kunna acceptera dessa premisser.

Det är det som är kulissen. Och det är väl också det som är den stora skiljelinjen mellan den som uppskattar fantastik och den som inte gör det: om man accepterar att kliva in i en värld med andra förutsättningar eller inte.→ Läs resten av inlägget!

mar 20 2022

Ð och ð

Ð. ð.
Konstiga bokstäver.
Men just bokstaven ð förekommer i Viddernas väv. I ett namn på en plats.

Fantasy är ju i nån mån ökänd för konstiga namn, konstiga stavningar, konstiga språkkonstruktioner, på nivån att det ibland drivs med det 🙂

Så är det bara show off? (Heter det så?)
Nä, inte i det här fallet i alla fall.

Namnet kom till av att jag lekte med olika ord, vände och vred på stavelser och uttal av vanliga välkända ord för att skapa något nytt som passade för sammanhanget. Vidd. Vidder. Wyðja.
Bokstaven ð fick vara med för att den fick namnet att låta så som jag ville ha det.

Men ja, jag tycker, rent estetiskt att det är en snygg bokstav. Också.→ Läs resten av inlägget!

feb 24 2022

Krig.

Fantasyböcker innehåller ofta sånt som krig och onda härskare. Så även mina böcker.

Det är viktigt att komma ihåg att de berättelser jag och andra författare skriver är påhittade, och det är farligt att dra påtagliga paralleller mellan våra berättelser och specifika verkliga händelser.

Med det sagt, så vill jag ändå påpeka att påhittade berättelser har relevans för verkligheten. Det jag och andra skriver om hämtar förstås inspiration (usch, så vidrigt att använda detta vackra ord om något så hemskt) från verkliga händelser och omständigheter. Så har människor gjort i alla tider: hanterat verklighetens hemskheter genom sagor och berättelser. För att bearbeta. För att kunna hantera ondskan genom att se den i omskriven form. Lyfta blicken och få andra perspektiv på det som händer. Behålla hoppet om att det, som i de flesta sagor, ska sluta lyckligt. Och samtidigt för att kunna fly verkligheten, att låtsas att det där onda inte är på riktigt, åtminstone en stund.

Det är vanskligt att skriva om sånt här. Inte minst dagar som denna. Det är lätt att det blir för pompöst, och dessutom att böckerna och berättelserna ges för stor vikt.

Böcker kan bara skildra en begränsad del.
Böcker hindrar inte en galning att starta krig.

Krig är inte sagor. Krig är smutsigt och blodigt och orättvist och vedervärdigt.
Och krig har sällan lyckliga slut.→ Läs resten av inlägget!

dec 28 2021

Slåssascener

Jag har väldigt svårt för slåssa-scener.
Ja, jag kallar dem så, som samlingsnamn.

Med slåssascener menar jag alla sorters scener där många människor slåss mot varandra. Slagsmålsscener. Stora krigsslag. Actionscener.

Det kan alltså vara i Sagan om ringen, eller Avengers, eller valfri actionrulle. Principen är i grunden densamma: väldigt många människor slåss eller skjuter mot varandra.

Det är ett virrvarr av människor. Allting går väldigt snabbt. Både att slag eller skott utdelas snabbt, men också att det klipps snabbt mellan olika karaktärer som är med i slaget.

För mig är det där helt hopplöst.

Hastigheten i sig är problem ng. Jag hinner helt enkelt inte med.
Men mitt ointresse förvärrar det hela. Om jag verkligen tyckte det var intressant att försöka följa med så skulle jag väl kunna försöka fokusera lite mer och kanske hänga med aningen bättre. Men istället zonar jag ut helt. För jag bryr mig verkligen inte. Eller, jo, alltså, självklart bryr jag mig om vem som vinner, för det är ju avgörande för hur det ska gå i filmen – men just själva slåssascenen intresserar mig inte ett smack.

(Ännu värre är det i filmer där alla är klädda i gråbrunbeiga kläder, för då finns inget att ta fasta på.)

Jag tappar tråden. Tänker på annat. Verkligen helt andra saker.

Och när scenen slutligen är över så får jag försöka fånga upp vad den resulterade i efteråt. Vem vann? Vem skadades, vem dog?

I böcker då? Tja, det funkar väl aningen bättre. Där kan jag ju inte skylla på hastigheten, för jag får ju läsa i vilken hastighet jag vill.→ Läs resten av inlägget!

nov 28 2021

Akademin och eliten

Jag läser av någon anledning Sysvenskans intervju med Horace Engdahl. Man kan förstås fråga sig varför? Huvudsakligen handlar det väl om någon sorts sensationslystnad: jag är nyfiken på vilka gubbiga grodor han ska klämma ur sig den här gången.

Men jag är också nyfiken på hur Ida Ölmedal ska hantera att intervjua honom. Det gör hon bra. Ställer intressanta frågor. Frågor som förstås gör hans gubbighet ännu påtagligare.

Texten drar mig förstås oundvikligen tillbaka till Svenska akademins kaos för några år sedan. När det pågick skrev jag som intensivast på mina böcker. Böcker som jag förstås ville ge ut. Och samtidigt … så pågick det där märkliga i Stockholm, och i därtill knutna kulturkretsar. Och det var så uppenbart långt borta från mig, från det jag ville. Jag hade ingen längtan efter de kretsarna, efter den sortens framgång. Tvärtom. Och jag hade väldigt svårt att fatta att jag förväntades ha en längtan efter den sortens sammanhang bara för att gillar att skriva och gärna skulle vilja att fler kan få läsa det jag skriver.

Idag är jag utgiven författare. På hybridförlag. Det innebär att jag bekostar mycket själv. Men jag har också mer kontroll själv. Jag är inte framgångsrik. Men jag befinner mig på tryggt avstånd – både fysiskt och kulturellt – från … kultureliten. Jag har inget intresse av att höra dit, inga sådana ambitioner. Jag är bara glad att slippa.

(Förresten så släpps ju ändå inte fantasy ”in i finrummen” i Sverige. Fantasy anses visst inte vara seriös litteratur.)→ Läs resten av inlägget!

sep 06 2021

Fegt med ny Ronja

Ronja Rövardotter ska bli ny TV-serie. ”Viaplay och Filmlance utlovar en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter.”

Jag älskar Ronja.
Men jag tycker på något vis att det är både fegt och onödigt att satsa på Ronja.
Onödigt, för att både den svenska filmen från 1980-talet och den betydligt nyare serien från japanska Studio Ghibli håller hög kvalitet.
Fegt, för att det faktiskt finns så väldigt mycket mer svensk fantasy som är värd att göra TV-serier av. Ja, Astrid Lindgren var bra, men det finns det många andra som också är.

Vilken svensk fantasybok/bokserie skulle du vilja fick bli ”… en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter”?→ Läs resten av inlägget!

aug 17 2021

Veckodagar och månader

Veckodagar och månader är ju kopplade till vår kultur. Och även om man antar att man har de rent astronomiska parametrarna likadana, och därmed får lika långa dygn, månader och år, så är det ju exempelvis fullt möjligt att välja en annan indelning än i sjudagarsveckor.

Det rimliga är ju egentligen att hitta på eget. Egna namn på månader och veckodagar, om man nu ens har veckor liksom.

Men trots att det förnuftsmässigt känns som det rimliga så valde jag att låta bli, och köra på med vår vanliga namn. För det invanda har sina fördelar: man behöver intd introducera och förklara för läsaren. Läsaren vet att februari innebär vinter och juni början av sommar, och att söndag innebär helg.

Visst är det kul att introducera egna begrepp och företeelser. Men något så omfattande som ett eget system för årsrytmen och dess benämningar presenteras inte i en handvändning eller i förbigående, speciellt inte om läsaren ska minnas det.

Så jag valde den enkla lösningen, eftersom jag inte ville lägga fokus på detta – det var inte tillräckligt viktigt för mig eller berättelsen. (Fast kanske heter det ändå något annat på det lokala språket, även om jag inte nämnt det?)

Samtidigt är jag imponerad av dem som orkar ”göra nytt”, med egna namn på månader och dagar.→ Läs resten av inlägget!

aug 07 2021

Om bristen på struktur i världsbygget

Jag tycker om struktur och gillar att ta helhetsgrepp. Bygga upp saker från grunden, se ur olika infallsvinklar, ta hänsyn till både detaljer och stora skeenden. Tänka på hur jag vill ha saker, vad jag vill uppnå, hur man kommer dit, tänka på vilka saker som behöver fixas i god tid och vad som kan hända utmed vägen. 

Som exempel kan nämnas att när vi skulle renovera köket för en del år sedan (det villa säga riva ut det gamla, som var helt slut, riva ut gammalt golv, gräva bort grus ur grunden, och sedan bygga upp allt på nytt), och tog sex veckors sommarsemester, så gjorde jag i princip ett dag för dag-schema för hela semestern, inklusive de två “riktiga” semesterdagarna på Legoland. För annars hade det ju aldrig gått ihop sig, med elektriker, och mina föräldrar och mannens föräldrar, och allt annat som måste klaffa, och det MÅSTE det, för man vill inte vara utan kök för länge med två små barn.

(Jag ska väl tillägga att det där var innan utbrändheten. Idag klarar jag inte sånt längre.)

Och man kan ju tänka att jag borde funka likadant när det gäller skrivandet av mina böcker. Men … nej, inte alls.

När jag började skriva första boken (den som nu heter Lysande klot tvenne) så var jag som bekant bara tretton och ett halvt år. Och jag ville skriva en bok. (Det var inte mitt första försök på bok, men nog den enda som kom förbi första kapitlet.) Visst, jag hade en idé till boken (en idé som ändrades med tiden), men jag hade absolut inte en klar bild av hela berättelsen, utan jag hittade på efterhand.→ Läs resten av inlägget!

jul 07 2021

Författarintervju i Fantasykammaren på Facebook

  • Berätta lite om dig själv!

Jag är en medelålders ensamstående mamma som bor med barnen och två katter i ett hus på landet. Jag tycker egentligen om ordning och reda, men det finns så mycket roligare saker att göra än att städa, så därför är det aldrig ordning omkring mig ändå. Jag målar fönstren (karmar och bågar) oftare än jag putsar fönstren.

  • Berätta lite om din bok. Vad handlar den om?

Den handlar om det som händer efter att man genomfört det omöjliga uppdraget. När man räddat världen och kommer hem. Det är lätt att inbilla sig att allt ska vara frid och fröjd då. Men om man behövt ge sig av hemifrån hastigt, tagit ansvar man egentligen inte är redo för, och med nöd och näppe klarat sig igenom en mängd svåra situationer, då är det inte så lätt att komma hem och fortsätta som vanligt. Den krocken handlar Knutar och band om. Med ett modernt uttryck kan man väl kalla det psykisk ohälsa, eller i alla fall några aspekter av det – men i fantasykostym.Dessutom handlar dem om vad det i praktiken innebär att vara prinsessa. Hur man hittar sin plats i tillvaron när man på något vis hela tiden är placerad vid sidan om alla andra. Och hur det där kompliceras när man får känslor för någon och det inte stämmer med de planer andra ställt upp.

  • Är den fristående eller del i en serie?

Det är andra delen i en serie. Första boken heter Lysande klot tvenne.→ Läs resten av inlägget!

apr 27 2021

Prinsessor, klänningar och kärlek

Jag var ingen särskilt prinsessig flicka som liten (inte vad jag själv minns i alla fall). Min vurm för klänningar med volanger, vidd och puffärmar slog till senare. För sent, snarast. För som tonåring i slutet av 1980- och början av 1990-talet var det helt ute att gilla den sortens klänningar. Det fanns inga att köpa, så jag sydde själv – och betraktades av omvärlden som smått galen när det kom till klädsmak.

Fast prinsessor var jag väl inte egentligen intresserad av. Ändå kom jag att skriva böcker om en prinsessa.

William R. Symonds, Public domain, via Wikimedia Commons

Och kärlek? Kärlek var något farligt när jag var tonåring (och yngre för den delen). Det hörde till det roligaste folk (jämngamla och vuxna) visste, det där att antyda att man var kär i någon och reta en för det. Oavsett om det alls var så att man ens var intresserad av personen eller inte. Det jag lärde mig var alltså att om jag hade känslor för någon så var det bästa jag kunde göra att inte visa det eller ens berätta det för någon alls. Inte så att jag var kär i någon större utsträckning i den åldern, men ändå. Kärlek var mest en pinsam sak man borde hålla sig ifrån om man skulle ses som hyfsat seriös. Och ja, det där har jag burit med mig, och jag har fortfarande svårt att prata om den sortens känslor.

Ändå har jag landat i att skriva om kärlek också. Fastän jag fått med mig att det är ganska patetiskt och inte alls något man borde ägna sig åt.→ Läs resten av inlägget!