”Det var en gång i tiden en flicka som läste en massa. Läste och läste och läste. I skolbussen, vid matbordet, på toa, överallt och hela tiden. Och så drömde hon om att spela teater och film, men saknade någon riktig drömroll. Och kombinationen läsa och drömma och fantisera och annat ledde till att hon började skriva. Böcker, var det tänkt att det skulle bli. Från början åtminstone någon av dem med tanken att det kanske skulle kunna bli en roll jag ville spela. Fast den tanken gled väl egentligen ganska snart iväg och blev oväsentlig. Fantasin lever som bekant sitt eget liv.

Så många kvällar under min tonårstid jag suttit på mitt rum och skrivit. För hand, i kollegieblock, med blyerts. Ibland flödande ur pennan, ibland plågsamt och långsamt utvärkt. Så många promenader jag gått och funderat och diskuterat med mig själv för att försöka utröna vart historierna varit på väg, så många samtal jag haft med mig själv på cykeln till och från skola och annat. Så mycket av mitt liv jag delat med dessa olika fantasifigurer.

Med tiden insåg jag också att mina historier ibland påminde om andras. Ibland för att jag förstås inspirerades av sånt jag läste. Men betydligt oftare var det så att det jag redan skrivit, eller åtminstone hunnit fantisera ut även om jag inte hunnit plita ner det, dök upp i böcker jag sedan läste. Inte ordagrant och exakt, men saker som påminde. Både små detaljer och stora grövre sammanhang. Och omvärlden – saker jag läste och hörde om likartade sammanhang – lärde mig att det var fult.→ Läs resten av inlägget!