Visdomsord och inspirerande citat finns det många. Yoda-citatet på bilden känner säkert de flesta till, oavsett om man sett filmerna eller inte.

Det nedre citatet är från min bok Knutar och band. Det är huvudpersonen Ailsa (Ailonise) som själv tänker detta när hon hamnat i en situation där hon är tvungen att reda ut något hon inte själv bedömer sig ha särskilt goda möjligheter att klara.

”Det fanns bara försöka, och så fick det bära eller brista.”

På sätt och vis är det motsatsen till det Yoda säger. Ändå gissar jag att en del människor skulle hävda att budskapen ligger väldigt nära varandra. Men för mig är skillnaden stor.

Ord är viktiga. Ord har betydelse.

För mig är risken att misslyckas alltid en realitet. Den risken behöver jag kännas vid. Det stora modet består i att våga försöka. Jag kan aldrig lova att jag kommer att lyckas, bara att jag ska försöka.

Men människor är också olika. Olika ord, uttryck och formuleringar funkar för olika personer, beroende på personlighet, erfarenheter och annat. Även tidpunkt och sammanhang spelar in.

Därför kan det som för en person är fjantigt eller floskler vara det som bär en annan person genom de svåraste stunderna – och vice versa. Det försvårar förstås stundtals kommunikation människor emellan. (Och jag ska villigt erkänna att jag avföljt ett och annat konto där kontoägaren känner sig stärkt och lyft av sånt som jag ser som blahablaha 😊)→ Läs resten av inlägget!

På instagram cirkulerar taggen #jagmötteminkaraktär. Det här är vad jag skrev:

Det logiska är förstås att berätta om hur jag mötte min huvudkaraktär, jaget i mina böcker. Ailonise, även kallad Nanna, Ailsa och Leinion. (Och dessutom, innan hon fick namnet Iona Ailonise, hann hon ha ett antal andra i namn, i tidgare versioner av manuset.)

Och det är samtidigt lättare sagt än gjort 😊

Min huvudperson uppstod ursprungligen ur en önskan om en kvinnlig önskehuvudroll för en tjej i ungefär min egen ålder. För jag tyckte det var för ont om tjejhuvudroller, inte minst i fantasy. Och jag tror att jag också tyckte att de flesta roller var yngre än mig, barn, men att det var mer ont om tonåringsroller. Men jag är osäker, för det är ruskigt länge sedan – det här var i början av 1989 – och jag har inte alls tänkt så mycket på det sedan dess. Jag var i alla fall 13½ år när jag började arbetet med boken, och jag satte faktiskt huvudpersonens ålder som lite äldre än mig, nämligen 14 år vid bokens början.

Det har som sagt var gått lång tid sedan dess. Ailsa har hunnit utvecklas mycket. En hel del egenskaper har hon väl fått från mig. Andra egenskaper har hon snarast fått för att jag själv inte haft dem (men kanske önskat att jag haft dem). En del egenskaper har hon fått som reaktioner på saker som hänt i världen. Men till allra största delen har hon utvecklats utmed vägen, utifrån de saker hon råkar ut för och de omständigheter hon fötts in i.→ Läs resten av inlägget!

Jag är inte samma person som huvudpersonen i mina böcker (Nanna/Ailonise/Ailsa), inte på långa när. Men när det gäller ganska många saker så har hon väl ”ärvt” åsikter eller värderingar av mig. Det är väl ganska rimligt att man vill ha en sympatisk huvudperson och att man i grunden tycker att man själv har sympatiska åsikter 😊 Jag kan helt enkelt stå för de flesta av hennes åsikter, ifall någon undrar.

Ett tydligt undantag finns i bok 3 om Elsinorien (som jag nog snart ska ge mig på att läsa igenom ordentligt igen, som ett steg närmre utgivning och så där).

Bilderna visar text om detta undantag, och det är klippt så att det inte ska bli för mycket spoilers, bara lite lagom teasers, hoppas jag.

Det handlar om tatueringar. Och jag tänker ibland på det här partiet, och på att jag känner att jag behöver ”göra avbön”. För JAG har absolut inget emot tatueringar. Däremot förstår jag varför Ailsa har svårt för dem, både rent allmänt och specifikt de här tatueringarna.

Och på ett sätt blir förstås skrivandet extra spännande just i sådana här skärningspunkter, när man behöver motivera varför en person tycker eller gör på ett sätt man inte själv skulle tycka eller göra, motivera det så tydligt att man själv kan stå för det fastän man ändå inte tycker så. Jag kan ju själv förstå Ailsas känsla i det här, även om jag kommer till andra slutsatser. (Om tatueringar i stort alltså; vad jag tycker om de här specifika tatueringarna kan jag diskutera med er när ni läst boken.)→ Läs resten av inlägget!