Etikett: katter

Okategoriserade

Utmattning, småbarn och kattungar

För tillfället handlar i princip allt om vår lilla kattfröken. Callisto.

I tisdags kastrerades/steriliserades hon. Sedan dess levs livet med tratt. Sedan i torsdags växlar vi stundtals med en body, som jag behövt sy in för att den är för stor men som ändå inte sitter riktigt bra.

Har hon tratt på sig når hon knappt ner till maten i matskålen. Hon kan inte krafsa över när hon gått på lådan, för hon når inte, men hon försöker, och det fastnar kattsand och ibland annat på tratten. Hon får inte busa med brorsan, för att han inte ska råka sprätta upp operationssåret. Hon kan inte tvätta sig, för hon når inte. Och hon får inte gå ut, vilket gör att hon stundtals ylar och klättrar på dörrkarmarna.

Med bodyn är det svårare att gå, eftersom den inte sitter så bra. Gå på låda har jag inte sett henne göra. Och eftersom den sitter som den gör vågar jag inte låta henne ha den på natten. Men man kan få busa mer med brorsan. Vilket hon inte gör, för det är svårt att springa i den.

Ibland tar vi av både tratt och body en stund för att hon ska kunna tvätta sig. Det hon allra helst vill tvätta är såret. Antar att det kliar. Och hon har ju inte tvättat sig där sedan i tisdags morse. Men hon får inte tvätta där. Det innebär ännu mer panikartad övervakning. Men det är i någon mån konstant övervakning hela tiden ändå. Var hon är.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Jag har aldrig fattat det här med sommarkatter

När jag var liten – alltså på 1980-talet – så var det ibland artiklar och reportage om att man inte skulle skaffa en sommarkatt. Alltså: man skulle inte skaffa en kattunge i början av sommaren och sen överge den när sommaren var slut.

Jag tyckte hela konceptet var obegripligt. Vem kunde få för sig att skaffa en katt och sedan bara överge den några månader senare?

Nu närmar jag mig 50 år. Det är fortfarande då och då artiklar om sommarkatter, om att man inte ska skaffa en kattunge och sen överge den några månader senare. Jag fattar fortfarande inte hur man kan göra så. Och till skillnad från när jag var barn så tror jag inte att information ska kunna göra någon som helst skillnad, för då vore ju problemet löst för länge sedan. Däremot undrar jag hur folk är funtade som tycker att ”sommarkatt” verkar vara en bra idé.

För en månad och två dagar sedan avlivades Silke, som då var 18 år och 3 månader. Hon var en högt älskad katt, trots en del olater och egenheter, och trots att vi vetat länge att den där dagen närmade sig med allt snabbare steg så var det ändå ett tungt beslut.

Silke har levt hela sitt liv hos oss. Jag har hunnit ha många katter i mitt liv, och ingen annan har blivit så gammal som Silke. Men alla har varit älskade och sedan saknade. Att överge dem är något jag inte alls kan förstå. Jag kunde inte förstå det när jag var 7 år och jag kan inte förstå det som 49-åring.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Säg hej till Caspian och Callisto!

De här sötnosarna/trollungarna/marodörerna flyttade hem till oss för snart två veckor sedan. Men eftersom det tagit oss tid att bestämma namn så har jag avvaktat med att presentera dem.

Viktigaste principen för kattnamn, som jag har med mig sedan barndomen, är att de ska innehålla något s-ljud (kan ju vara s, x, z eller c). Men sen ska det förstås helst vara något kul eller intressant och inte alltför vanligt. Ja, och så ska det ju kännas rätt.

Callisto kom jag på redan innan vi hämtade hem dem. Det är fint, och det är både en karaktär inom grekisk mytologi och en måne. Dessutom råkar Callisto ha en koppling till Artemis (som är vår ”äldre” katt, sex år gammal).

Men att enas om ett namn till Callistos bror var svårt. Jag har plöjt listor med grekisk och romersk mytologi och olika planeters månar, och förslag har kommit från andra håll, men alla förslag har fastnat antingen på otrevliga karaktärer hos karaktären eller för att de bara inte känns rätt.

Till slut har alla accepterat Caspian. Det hör tyvärr inte ihop med Callisto tematiskt, och det är dessutom återanvändning för min del (vi hade en Caspian för över tjugo år sedan). Så officiellt heter trollungen Caspian II. (Och så har Caspian samma melodi/betoning som Artemis – jag hade helst velat ha olika på alla tre och letade därför tvåstaviga namn.)

Artemis är inte nöjd med situationen, hon är räddast av de tre. Så det är stängda dörrar mellan de båda ”kattgrupperna” och pågående tillvänjning.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Silke: 15 maj 2006 – 13 augusti 2024

En gång i tiden var du en liten kattunge som tyckte om att krypa in bakom mitt utsläppta hår i nacken. Det var fruktansvärt länge sedan.

18 år och nästan tre månader blev du. Det är oändligt långt för att vara en katt. Och hela ditt liv har du levt här hos oss, på samma plats, i samma hus, sedan du föddes i soffhörnet. Fast det kunde slutat redan när du var ett drygt halvår, när du hade hunnit krypa in i tvättmaskinen medan jag hämtade mer tvätt som skulle i, och du fick åka tvättmaskin (40-tvätt, tack och lov!) en kort stund, innan jag fattade vad det var som lät så konstigt.

Som ung katt hunsades du av din mamma Saskia, som nog tyckte att du borde flytta hemifrån. Med tiden blev rollerna de ombytta och det var du som hunsade henne. De senaste fem åren har du fått klara dig utan henne och har istället hunsat lillkatt Artemis.

Om en stund är det meningen att jag ska försöka orka gå ut och gräva en grav till dig, intill din mamma. Det hade förmodligen ingen av er gillat?

Jag har tänkt så mycket på döden. På skillnaden mellan människors död – där vi håller liv i någon så länge det är möjligt – och döden för ett älskat husdjur, där man istället väntas ta beslutet om när det är dags att avsluta livet. Visst, de flesta katter jag haft har dött av andra orsaker, men när det handlar om en gammal individ, utan akuta skador eller smärtor …?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Katten på fönsterblecket

Där utanför fönstret sitter Artemis. Hon vill att jag ska släppa in henne.

Fönstret är precis utanför där jag sitter och äter frukost. Hon sitter alltså och tittar rakt på mig. Det går inte att undgå hennes blick.

Hon vill att jag ska släppa in henne genom fönstret. Det vill inte jag. Fönstret är stort och vinden tar lätt tag i det. Det står en drös ķrukväxter av mer eller mindre levande slag på fönsterbrädan, som är i vägen för både mig och katten om hon ska in den vägen. Och om jag öppnar fönstret måste hon hoppa ner från fönsterblecket och sedan upp igen när jag öppnat.

Jag vill att hon ska gå in genom ytterdörren. På motsatta sidan om huset. Jag går dit och ropar: Öppnar dörren, kliver ut en bit på trappen, och ropar så högt jag kan, tre eller fyra gånger. ”Artemis!”

Hon kommer förstås inte. – Jag vet redan innan jag börjar ropa att det är max tio procents chans att hon kommer att komma. Jag vet inte om inte hör (men jag vet att hon hör ibland) eller om hon bara ignorerar.

Jag går tillbaka och sätter mig vid bordet, fortsätter min frukost. Hon fortsätter att stirra på mig. ”Det är synd om mig, matte. Du är elak, matte.”

En stund senare förbarmar sig ena ungdomen och går ut för att hämta in henne. Det är det hon allra helst vill, att någon ska gå ut och hämta henne. Gärna bära henne.

Fast så blir hon rädd för något och springer och gömmer sig under bilen.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Katter, kön och antaganden

Vi kan kalla den här katten för Sotis. Det är inte kattens namn, men det var ett vanligt kattnamn där jag växte upp och det passar bra för sammanhanget.

Om jag inte berättar något mer om katten, och du inte vet något om katten sedan innan, vad kommer du då att göra för antaganden om kattens kön? Kommer du att kalla katten han eller hon?

Jag är uppvuxen med katter och har haft katt under större delen av mitt liv. För mig har grundantagandet, ”default” kring ett katt jag inte vet något om, alltid varit att katten är en honkatt. (Utom om det är en helgul katt, för det har jag vetat sedan innan jag hade koll på de genetiska skälen att de oftast är hankatter.)

Jag vet egentligen inte varför honkatt är mitt ”default”. Men som uppvuxen på landet så var det väl överlag vanligare att behålla honkatter än hankatter. Okastrerade hankatter har rykte om sig att lätt hamna i bråk, inte hålla sig hemma, och inte bli särskilt gamla.

Däremot har jag också sedan ganska tidig ålder konstaterat att det är väldigt vanligt att nya bekantskaper som hälsar på utgår från att katter är hankatter. ”Vad heter han?” frågar de. ”Så söt han är!” Och det är nästan omöjligt att nöta in i dessa personer att katten ifråga inte är en hankatt. För dem är det default att katten är han.
Jag noterar detta även på instagram: de kommentarer och meddelanden som kommer från konton som säljer husdjursprylar kallar typ alltid mina katter han, fastän de kommenterar inlägg där jag tydligt kallat katten för hon.

→ Läs resten av inlägget!