Utmattning, småbarn och kattungar

För tillfället handlar i princip allt om vår lilla kattfröken. Callisto.

I tisdags kastrerades/steriliserades hon. Sedan dess levs livet med tratt. Sedan i torsdags växlar vi stundtals med en body, som jag behövt sy in för att den är för stor men som ändå inte sitter riktigt bra.

Har hon tratt på sig når hon knappt ner till maten i matskålen. Hon kan inte krafsa över när hon gått på lådan, för hon når inte, men hon försöker, och det fastnar kattsand och ibland annat på tratten. Hon får inte busa med brorsan, för att han inte ska råka sprätta upp operationssåret. Hon kan inte tvätta sig, för hon når inte. Och hon får inte gå ut, vilket gör att hon stundtals ylar och klättrar på dörrkarmarna.

Med bodyn är det svårare att gå, eftersom den inte sitter så bra. Gå på låda har jag inte sett henne göra. Och eftersom den sitter som den gör vågar jag inte låta henne ha den på natten. Men man kan få busa mer med brorsan. Vilket hon inte gör, för det är svårt att springa i den.

Ibland tar vi av både tratt och body en stund för att hon ska kunna tvätta sig. Det hon allra helst vill tvätta är såret. Antar att det kliar. Och hon har ju inte tvättat sig där sedan i tisdags morse. Men hon får inte tvätta där. Det innebär ännu mer panikartad övervakning. Men det är i någon mån konstant övervakning hela tiden ändå. Var hon är.→ Läs resten av inlägget!

Bära barn

Min förstfödde var ett barn som ville bäras hela tiden. Absolut inte sättas ner eller ligga bredvid. Samtidigt var jag en ovan och nervös mamma. Jag lyckades inte lära mig det här med att ha en unge på ena armen och samtidigt laga mat eller liknande. Jag var rädd att jag skulle tappa eller skada ungen eller något annat dåligt. Och så var ungen tung, växte snabbt, och jag var klen. (Ja, vi skaffade en babybjörn, vilket var himlans bra. (Snälla låt mig slippa höra att babybjörn minsann är fel för att blablabla – ungen ifråga är numera över 20 år.))

Numera går jag däremot runt med en kattunge på ena armen, som en bebis, när jag gör saker. Kattungarna är ju så små och lätta! Fast så små som jag inbillade mig att de var är de visst inte. Dagens vägning meddelar att Caspian väger 2,25 kg och Callisto 1,65 kg. Och visst, riktigt så små har inte mina människobarn varit utanför magen, men det finns ju bebisar som föds så små.→ Läs resten av inlägget!

Säg hej till Caspian och Callisto!

De här sötnosarna/trollungarna/marodörerna flyttade hem till oss för snart två veckor sedan. Men eftersom det tagit oss tid att bestämma namn så har jag avvaktat med att presentera dem.

Viktigaste principen för kattnamn, som jag har med mig sedan barndomen, är att de ska innehålla något s-ljud (kan ju vara s, x, z eller c). Men sen ska det förstås helst vara något kul eller intressant och inte alltför vanligt. Ja, och så ska det ju kännas rätt.

Callisto kom jag på redan innan vi hämtade hem dem. Det är fint, och det är både en karaktär inom grekisk mytologi och en måne. Dessutom råkar Callisto ha en koppling till Artemis (som är vår ”äldre” katt, sex år gammal).

Men att enas om ett namn till Callistos bror var svårt. Jag har plöjt listor med grekisk och romersk mytologi och olika planeters månar, och förslag har kommit från andra håll, men alla förslag har fastnat antingen på otrevliga karaktärer hos karaktären eller för att de bara inte känns rätt.

Till slut har alla accepterat Caspian. Det hör tyvärr inte ihop med Callisto tematiskt, och det är dessutom återanvändning för min del (vi hade en Caspian för över tjugo år sedan). Så officiellt heter trollungen Caspian II. (Och så har Caspian samma melodi/betoning som Artemis – jag hade helst velat ha olika på alla tre och letade därför tvåstaviga namn.)

Artemis är inte nöjd med situationen, hon är räddast av de tre. Så det är stängda dörrar mellan de båda ”kattgrupperna” och pågående tillvänjning.→ Läs resten av inlägget!