”Äntligen är det ljust på morgonen när man vaknar!”
”Så skönt att komma hem från jobbet innan det blivit mörkt!”
Här i Sverige skiftar mängden dagsljus över året. På vintern är det mörkt ganska stor del av dygnet. På sommaren ljust i motsvarande mängd. Det följer en cykel som varit densamma sedan oerhört långt tillbaka. Om vi bortser från mixtrandet med sommartid så har det varit likadant för oss alla genom ”alla” tider.
Ändå blir vi liksom förvånade varje år. Som att det är en alldeles ny upplevelse när solen går upp lite tidigare på morgonen eller går ner lite senare för varje vecka.
När postningarna på sociala medier kommer så skrattar jag lite inombords. Jaha, du kompis X, du är över femtio år, det är väl ingen nyhet att det blir ljusare i februari, i mars, och så vidare. Det vet du ju?
Och sedan upplever jag själv precis samma känsla: Wow! Ljuset!!
Så nej, jag driver inte med det. Jag upplever det själv starkare för varje år som går, tvärtemot mot vad man tycker vore det rimliga. Som att jag på något sätt för varje år har hunnit ta mörkret lite mer för givet och hunnit ge upp hoppet om att ljuset ska komma tillbaka. Och sen kommer ändå ljuset, och det är en sådan ljuvligt glädjande upplevelse!
Vi lever i en orolig tid. Saker som vi tagit för givna – om vilka länder som är demokratier, om vilka värden som är allmängiltiga, och så vidare – håller på att rubbas.→ Läs resten av inlägget!
