Söndagsväxt med Sanne: Vallmo

Vallmo nämns bara två gånger i min bok Knutar och band, båda gångerna i samma mening. Ändå har jag vallmo på bokomslaget.

Jag älskar vallmo. Den intensivt röda färgen. De tunna skrynkliga kronbladen som aldrig vill vara stilla i vinden utan gäckar mig när jag vill fotografera. Knopparnas taggiga hårighet. De tjusiga frökapslarna.

Det röda och skrynkliga kopplar jag i boken/böckerna ihop med ett rött sidentyg som blir betydelsefullt både känslomässigt, praktiskt och ceremoniellt – eller rentav magiskt?

Den starka röda färgen kan förstås på ett symboliskt plan också kopplas till de starka känslor som ligger och pyr under ytan under stora delar av Knutar och band men som tids nog också får möjlighet att blomma ut.

Det finns många arter av vallmo i världen, i olika starka färger: blått, gult, orange och rosa. Men i södra Sverige, där jag bor, är vild vallmo synonymt med röd färg i form av arterna kornvallmo, rågvallmo och spikvallmo.

”Och längs min lilla stig, i kanten ut mot gräshavet, vajade mängder med intensivt röda vallmoblommor som såg ut som skrynkligt tunt rött papper. De kantade min väg och kom närmre och närmre mig … och så insåg jag att det inte alls var vallmo, utan det röda frasande pappersliknande runt mina ben var klänningen, röd och på samma gång välstruken och småskrynklig.”

ur Knutar och band

Ibland finns det vallmo i fröblandningar för ”blomsteräng”. Men vallmo är ingen ängsväxt. Istället hör den, precis som blåklint, till det som brukar kallas åkerogräs. Ogräs är växter som växer där man inte vill ha dem, och åkerogräs växer alltså i åkern fastän de inte är den odlade grödan.→ Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Rölleka

För några år sedan sprang jag och letade rölleka hela våren: hur tidigt kunde man som allra tidigast hitta nya blomstjälkar på väg upp? Röllekans blad kan bilda en tät matta på marken, men det är inte förrän det börjar närma sig blomning som den skickar upp stjälkar, där det slutligen ska bildas blommor i toppen. Och för en av mina böcker behövde jag veta hur tidigt de kan komma.

Nu, i början av juni, har de allra första röllekablommorna hos mig slagit ut. (Men sedan kommer de att blomma ihärdigt så länge det alls finns någon grönska, kanske uppemot ett halvår.) Och samtidigt finns här fortfarande fjolårsståndare kvar (de brukar för övrigt vara vackra när de sticker upp ur snön).

Rölleka (eller röllika) är inte en särskilt vacker blomma. Den har en vit färg med grågula tendenser som får den att se lite smutsig eller solkig ut. Men det finns också exemplar som är ljust rosa. (Och på plantskolor kan man köpa förädlade varianter av mer färgstarkt slag.)

Det vetenskapliga namnet är Achillea millefolium, där millefolium handlar om bladens finflikighet (”tusen blad”) och Achillea syftar på att Akilles sägs ha använt örten för att stilla blodflöde eller läka skador hos sårade under Trojanska kriget. Röllekan är alltså en gammal välkänd läkeväxt. Och både druider och gamla kineser lär ha använt röllekan till olika typer av spådomskonst.

I mina böcker är det dock framför allt lukten jag fokuserat på. Den kryddiga doften framträder extra tydligt om man gnuggar stjälken eller blommorna, och luktminnen kan som bekant väcka starka känslor.→ Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Oxel

Oxelns vetenskapliga namn är Sorbus intermedia. Det kan verka onödigt att börja med det vetenskapliga namnet, men i det här fallet säger det ganska mycket. ”Intermedia” betyder nåt i stil med mittemellan, och det är precis så det är. Oxeln uppkom från början som en hybrid mellan två (eller möjligen fler) arter i Sorbussläktet, där även rönn ingår. Oxeln uppkom för sisådär 10 000 år sedan (tidsangivelsen varierar) här i Sverige.

I södra Skåne, där jag bor, är oxeln ett vanligt träd både i alléer på landet och vid torg och längs gator inne i tätorter. På våren när knopparna slår ut, rakt uppåtriktade, ser man först bara bladens vitludna undersida, som små silverspjut mot himlen. Sedan kommer den vackert gröna ovansidan, och strax därefter (nu!) blommorna, som senare bilder röda frukter, kallade oxelbär, som ser ut som stora rönnbär, eller små äpplen, beroende på hur man vill associera. Och ja, precis som äpplen (och körsbär) är oxeln en rosväxt (tillhör familjen Rosaceae).

Oxeln används också som häckväxt, men då missar man till största delen blomning och bär.

📖

Oxeln förekommer i böckerna om Elsinorien.

🧶

”Vad är det för träd som växer på vallen norr om byn? De som man beskär så hårt på höjden.”

”Mestadels oxel. De får gulvita blommor senare och uppskattas av insekterna. Sen till hösten får de röda bär som fåglarna äter av i vinter.”

(ur Knutar och band)

🕸

Oxlarna stod i höstskrud i mäktiga färger. Inte som bokarna, tänkte jag när jag försökte sätta ord på prakten; bokarnas roströda läderartade löv hade nästan en metallglans som fick mig att tänka på koppar.→ Läs resten av inlägget!

En pappa till: Kungen av Illidien

Det finns fler pappor än Meltas* i mina böcker. En av dem är pappa till Dainas, och han dyker för första gången upp i andra boken Knutar och band (åtminstone är det först då han syns som enskild person, inte bara som en i mängden).

Vi får aldrig veta vad han heter. Han är kung av Illidien, och jag tror nog inte att han skulle tycka att någon borde använda förnamn om honom, mer än möjligen hans fru.

Illidien är ett av många länder som kejsar Aygwidon på olika sätt gett sig på. Hur det hanterades berättar Dainas i bilden nedan. (Nedkortad version av en längre dialog med Ailsa.) Man kan uppfatta det som att hans barn är i fokus.

Andra bilden visar den sida av honom som Ailsa får träffa på, och som den vid det här laget vuxne Dainas har att hantera: den pinsamma pappan. Han som ställer pinsamma och lite för långtgående frågor till en långväga gäst. Han som kommer med märkliga antydningar som samtidigt är så väl uttryckta att man inte riktigt kan ifrågasätta dem, för att det inte går att veta säkert om det är klumpighet, omedvetenhet, eller mycket avsiktliga pikar. Och han har definitivt ingen tilltro till tonårstjejers förmåga att åstadkomma viktiga saker.

”Det är väl ganska uppenbart var jag fått mina fördomar ifrån … och dessutom uttrycker han sig gubbigt så det förslår”, kommenterar Dainas senare.

Dainas skiljer sig på många sätt från sin pappa, men påverkan från pappans världsbild ligger ofta och spökar och tar tid att frigöra sig från.→ Läs resten av inlägget!

What doesn’t kill you

Har du gått igenom något riktigt jobbigt i livet? Något som varat under lång tid, där du hela tiden varit under stor press. Där livet varit en konstant ångest, ett mentalt kaos, och du aldrig riktigt kunnat vila och slappna av, för även de stunnder du inte behövt hantera de praktiska konsekvenserna [av vad det nu var] så har oron hela tiden funnits där, i precis allt.

Och sen tar den där perioden slut, i alla fall mer eller mindre. Man ror iland kaoset. Överlever i alla fall. ”Lyckligt slut”, kallas det väl ibland. ”Det ordnade ju sig”, säger folk omkring en. Och sen förväntas man liksom återvända till den tidigare verkligheten, som om nästan inget hade hänt. Lite äldre, lite visare, men i grunden ändå samma person som innan.

Röd vallmor på grå bakgrund, och texten What doesn't kill you

Har du varit igenom något riktigt jobbigt så vet du att det inte funkar så. Visst, till vissa delar är man samma person som innan. Och på andra sätt har förutsättningarna ändrats helt.

Ofta ändras ens syn på livet, på vad som är viktigt. Och det kan vara ganska enkelt att förstå för omgivningen.

Det som kan vara svårare att förstå är det som är mindre synligt. Nya skörheter och ömtåligheter. Att man reagerar på saker som ingen förstår varför – för de var inte där, och de förstår inte vad som triggar. Att man plötsligt inte tycker att något är meningsfullt längre, fastän man ”borde” tycka tvärtom. Att man liksom tappat tråden i livet, eller är rädd för allt. Att man behöver hjälp att hitta en ny väg framåt för att inte fastna på den punkten man landade när kaoset omkring en bedarrade.→ Läs resten av inlägget!

Jag är inte bra på det här med kärlek

Det har hänt mig en enda gång i livet att jag blivit kär i någon som också blivit kär i mig. I alla fall vad jag vet om. Jag är å andra sidan ganska kass på det här med att läsa av den sortens signaler, att fatta att någon har känslor för mig, eller ”avsikter”, om det inte är övertydligt och sägs rätt ut. Jag vet att jag missat att folk varit kära i mig (för att vederbörande exempelvis kommit och smått desperat berättat det för mig).

Ganska länge var jag över huvud taget rätt ointresserad av det här med kärlek. Under tonåren, när vuxenvärlden omkring en antog att det skulle vara det enda man brydde sig om, och många jämnåriga verkligen verkade ha allt fokus på intresse för individer av det motsatta könet (ja, nu snackar vi 1980- och 90-tal, så utgångsläget var att det skulle handla om det motsatta könet), så var mitt intresse synnerligen svalt, på den nivån att folk tyckte jag var konstig. Och på den tiden hade jag ingen tanke på att kärlek skulle kunna bli en bärande del i mina framtida böcker.

Men nu blev det ändå så.

Det är dock inte fråga om himlastormande känslor och stor dramatik. Tvärtom är det ganska återhållsamt. För det där med att våga lita på sina känslor är svårt. Är det verkligen så här det ska kännas när man är kär? Och när det faktiskt inte alls passar att bli kär, speciellt i just den personen, så är det kanske enklast att bara intala sig att det inte är något.→ Läs resten av inlägget!

Allt levande måste vila

”Allt levande måste vila ibland. Även människan.” Så säger översteprästinnan i Leike i samband med firandet av midvintern.

Idag läser jag några sidor ur ”Knutar och band” andra boken i min serie Elsinorien. Det jag läser handlar just om midvinterfirandet.

@forfattarsanne

”Allt levande måste vila ibland. Även människan.” Så säger översteprästinnan i Leike i samband med firandet av midvintern. Idag läser jag några sidor ur ”Knutar och band” andra boken i min serie Elsinorien. Det jag läser handlar just om midvinterfirandet. (Ni får leva med mina stakningar och mitt rufsiga hår, för jag övar på att allt inte måste vara perfekt utan att man kan göra sånt här utan att det är nån stor sak.) Hur firar du midvintersolståndet? Skålar du med vändskumpa eller passar du på att sova lite extra? #midvinter #vintersolstånd #solstice #wintersolstice #vändskumpa #högläsning #författare #knutarochband #elsinorien #svenskfantasy #fantasy #fantasybooks #böcker #booktok #booktok #swedishbooktok #svenskabooktok #svenska #yule #midwinter #vintervila #vinterdvala

♬ originalljud – Sanne Åberg (författare)

(Ni får leva med mina stakningar och mitt rufsiga hår, för jag övar på att allt inte måste vara perfekt utan att man kan göra sånt här utan att det är nån stor sak.)

Hur firar du midvintersolståndet? Skålar du med vändskumpa eller passar du på att sova lite extra?→ Läs resten av inlägget!

”Med en ring på mitt finger ser världen att jag är din”

Olika kulturer och religioner har olika sätt att manifestera knutna band.

I vår kultur är det vanligt att de som lovat varandra trohet eller gift sig med varandra markerar detta med en ring på fingret. Jag och min man valde bort det.

Jag är osäker på om vi nånsin diskuterade frågan eller om det var självklart för båda. Det stora steget var egentligen att gifta oss. Vi hade tänkt låta bli det och förbli ”bara” sambos, men efter många år när det aldrig blev av att skriva de kloka juridiska papper man isåfall bör fixa, så konstaterade vi att det faktiskt var enklare att gifta oss. Borgerligt, i alla enkelhet, utan något bröllop. När min man sedan fick cancer och dog några år senare var jag glad för att vi valt att gifta oss, för den ganska trassliga efter döden-byråkratin blir trots allt några snäpp enklare då.

I andra kulturer finns det andra sätt att fira det ingångna avtalet av giftermål, och andra sätt att visa upp tillhörigheten för omgivningen. Så även i de olika länderna på Seiscro. Det kan du läsa om i mina böcker i serien Elsinorien. Och nej, jag tänker inte avslöja mer här 💞

Men hur gör man om man av olika skäl inte KAN eller FÅR knyta band eller ingå avtal?

💍💍

Är du gift eller förlovad? Har det varit ringar inblandade?→ Läs resten av inlägget!

Senhöstens skörhet

Höst. Tröttheten är mördande. Jag sover så mycket som möjligt, hugger varje tillfälle till extra vila, men det räcker liksom aldrig till.

Det är oktober. Jag brukar bli trött så här års, men jag tycker inte det brukar vara så här mycket. Å andra sidan vet jag mycket väl att det höstmys jag brukar längta efter snarast brukar försvinna i trötthet och en allmän kamp för att orka måstena, och det blir liksom inget över av ork och tid till att något ska kännas mysigt.

Slutet av oktober och övergången till november är en av mina sköraste tider på året. Jag vet att det är då jag måste lyssna på alla varningssignaler, sänka kraven på mig själv, på alla sätt och nivåer, för att jag inte ska krascha på ett eller annat sätt. Att inte vara rädd om mig själv nu kan kosta alldeles för mycket. Om det håller sig till ”bara” trötthet, behov av att sova, så ska jag egentligen vara tacksam.

Jag vet också att jag skrivit in en del av den här senhöstliga ömtåligheten i Ailsa, huvudpersonen i mina böcker. Skörhet och trötthet som balanserar på gränsen till depression och ibland slår över dit. Det själsliga mörkret. Jag vet att jag aldrig hade kunnat skriva in det i henne på det sättet om det inte vore för att det vällt över i mig själv.

Jag påminner mig om allt detta och tillåter mig sömnen. Och fortsätter att drömma om höstar som bara består av brasor, levande ljus, höstgrytor och färgglada löv.→ Läs resten av inlägget!

” … trollbindande saga för vuxna med mix av en krönika, en släktsaga.”

”Hon försöker hitta en plats i denna värld, som ändå är rätt så ny för henne, och även finna en mening med sitt liv, detta skulle man kunna säga är ändå ett slags mål i denna bok. Med detta så betyder det att all vikt på handlingen läggs på karaktärerna, vilket gör att vi får en djupare bild om vem hon är och hur hon även i denna utvecklas.

Ändå om uppbyggnaden av denna skiljer sig en del från första boken så känner man igen sig när det kommer till berättarspråket, som är målande och lätt att ta till sig. Så författaren håller sig trogen när det kommer till stilen. På tal om språket så får man se här att författaren klarar av att berätta vardagslivet i huvudkaraktärens liv på ett sätt som känns levande och man lever sig lätt in i hennes tillvaro samt att världen målas upp på ett sätt som gör att man verkligen får en klar bild framför sig.

Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en fantasyberättelse som är lugnare och mera harmonisk i sitt berättande. Det är som en trollbindande saga för vuxna med mix av en krönika, en släktsaga.”

@hakans.hylla har recenserat Knutar och band. Ovanstående är ett utdrag ur recensionen.

Håkans recension av Knutar och band (hakanshylla.blogspot.com)Läs resten av inlägget!