Etikett: Knutar och band

Knutar och band är min andra bok. Den börjar där Lysande klot tvenne slutar. Vad händer när äventyret är över? Slutet gott, allting gott? Så enkelt är det förstås inte.

Knutar och band försiggår väldigt mycket i det inre, och i de små händelserna. För när man varit med om jobbiga saker så förändras man. Vi får genom huvudpersonen se hur hennes bror förändrats. Och själv tycks hon ha tappat sin plats i livet.

Mycket av boken handlar om hennes känslor, tankar och funderingar, och hennes strävan att hitta mening i livet. Hennes försök att sysselsätta sig leder dock till händelser som ger ringar på vattnet och gör saker mer komplicerade än hon skulle vilja.

Den som förväntar sig ”action” blir kanske besviken, liksom den som vill att fantasy ska drypa av magi. Och på sätt och vis är det ganska stor skillnad på första och andra boken. Men så är det ju att vara människa: Vi går igenom olika faser, och på utsidan kan det verka som att vi har förändrats väldigt mycket. Men kärnan är densamma, den bara reagerar på olika förutsättningar.→ Läs resten av inlägget!

Vissa saker kan man inte berätta om. Exempelvis för att minnena är för smärtsamma, och att prata om dem öppnar upp så att det plågsamma kommer fram i större doser än man klarar att hantera. Eller för att man inte orkar försöka hitta ord att uttrycka det jobbiga med. Eller ”bara” för att det är tillräckligt krävande känslomässigt att tänka på sakerna, och det finns inte kraft att säga något samtidigt som man tänker på det. Eller för att man kanske inte ens riktigt vet vad som hänt i en viss situation, och det blir så kravfyllt att behöva kunna redogöra för det. Eller för att man i stunden är för upprörd för att kunna hitta ro att uttrycka sig. Eller också …

Ja, det finns helt enkelt en massa möjliga anledningar. Kontentan är att jobbiga saker kan vara omöjliga att berätta om. Jag har själv vartit i det läget en del gånger i livet, av varierande skäl. Tillfällen när jag inte mäktar med att öppna munnen och berätta vad det är som är så fruktansvärt jobbigt. Det går liksom inte.

En faktor i det där är förstås också att det behöver finnas rätt person att berätta för. Det kan vara omöjligt med de allra flesta. Men det kan finnas någon människa som man litar på så totalt att man till slut, med stor kraftansträngning, kan klara av att berätta. Det betyder inte att man inte litar på andra människor – men det här handlar om fullständig tillit.

Min Ailsa, huvudpersonen i mina böcker, har varit med om en del jobbiga saker.→ Läs resten av inlägget!