Tack, Maggie Smith!

Maggie Smith har dött, 89 år gammal.

Det som slår mig, när jag bläddrar bland dagens artiklar om henne, är att jag inte känner igen henne när jag ser bilder av henne som ung. Det är ju i de roller hon haft som äldre som jag lärt mig känna igen henne! 👵

Det pratas återkommande om att kvinnliga skådespelare bara är eftertraktade när de är unga, att deras karriärer ofta tar slut tidigare än för män, att det är lättare för män att få spela mogna roller när de är ”mogna”, och så vidare. Viktiga frågor som behöver fortsätta arbetas med. Och sen finns det de lysande undantagen, med fantastiska äldre kvinnor som fpr spela just äldre kvinnor. Som Maggie Smith.

Personligen tycker jag också att Maggie Smith var mycket vacker som gammal. Inte för att det i sig är viktigt – eller, det borde i alla fall inte vara viktigt. Och mycket av det vackra satt i hennes uttrycksfullhet.

Det är förstås alltid sorgligt när människor dör. Men när en människa fått bli 89 år är det rimliga att tacksamhet är den bärande känslan, för alla utom den närmsta familjen. Jag är tacksam över att Maggie Smith valde att följa sin önskan om att bli skådespelare.

Tack, Maggie!→ Läs resten av inlägget!

Till dig som gillar Ronja Rövardotter

Idag har den nya inspelningen av Ronja Rövardotter premiär på Netflix. En hel massa människor kommer att rasa över varje detalj som skiljer sig från filmatiseringen från 1984, inklusive de saker som faktiskt stämmer bättre med boken (som ju kom först). Säkerligen kommer en del att titta på ”den nya Ronja” bara för att kunna oja sig över det de tycker är fel.

Det här inlägget riktar sig till dig som gillar Ronja, men är öppen för att alla versionerna (bok och filmatiseringar) kan vara bra OCH som gärna vill upptäcka nya böcker.

Jag föreslår att du läser min bokserie Elsinorien.

En ung tjej i huvudrollen – lite äldre än Ronja. Skogar. Slätter. Ingen älv, men en å, och havet. Funderingar över livet. Ställningstaganden över vilka vägval man själv ska göra och hur man ska förhålla sig till föräldrarna.

Du som gillar Ronja kommer att hitta saker du känner igen dig i. Men också väldigt mycket annat, som inte alls finns med i Ronja Rövardotter, och det är väl tur det. För även om berättelsen om Ronja är fantastisk, så behöver vi ju nya berättelser, fler berättelser!

Och ja, självklart kommer jag också att se den nya Ronja 👩‍🦱🐎🦅Läs resten av inlägget!

Vilken är din kvinnliga favoritkaraktär inom fantasy?

När jag växte upp var mina böcker fulla av flickor och kvinnor i huvudrollerna. Anne på Grönkulla, Kulla-Gulla, Katitzi, Berta, och många många fler. De representerade många olika personligheter, omständigheter, livsöden och förutsättningar. Precis det vi behöver i läsningen.

Men i fantasyn fanns det ytterst få tjejer. Fanns de, så var det ofta i periferin, eller så var de enda tjejen i sammanhang där alla andra var män. Ont om dem var det i alla fall. Vilket egentligen är ganska konstigt: just i fantasyn kan vi ju bestämma premisserna själva.

Så jag fick väl skriva själv, då. Det blev i slutänden i fantasyserie, där huvudpersonen är en tjej som är fjorton när första boken. Och när mina böcker väl kom ut – det tog några decennier – så hade det hunnit bli många fler tjejer i fantasy.

🧙‍♀️Vilken är din kvinnliga favoritkaraktär inom fantasy?🧝‍♀️

Idag, på 8 mars, vill jag uppmana och utmana alla som uppskattar fantasy att lyfta fram sin kvinnliga favoritkaraktär. Och passa på att berätta om henne! Är hon gammal eller ung? Vilka förutsättningar har hennes tillvaro? Vad tycker du om med henne? Varför är hon viktig?

(Författare: Självklart är det okej att lyfta någon av dina egna karaktärer!)

Använd gärna taggen #kvinnorifantasy

Du kan läsa vilka tips andra kome med i kommentarerna till inlägget på Facebook respektive instagram.→ Läs resten av inlägget!

WHERE IS THE BLOODY QUEEN?♟️⁠

Inför årets internationella mensdag 28 maj lanserar WaterAid ett schackspel utan drottning för att uppmärksamma hur svårt det är att vinna utan kvinnor – både i schack och i samhällen.

Jag är författare, och jag funderar över mensens (o)synlighet i böcker.

När jag för en del år sedan plockade upp mitt gamla bokmanus ur ”byrålådan” för att bearbeta det och komplettera med fler böcker i serien, så tänkte jag faktiskt på det där med mens och hade en vag ambition att plocka in hanteringen av mens i mina böcker. En ung kvinna som ofta är på resande fot (till häst), i en lågteknologisk fantasyvärld, hur hanterar hon sina menstruationer? Mensvärk? Mensskydd?

Men det fanns många andra aspekter att fundera över, och … jag släppte menstanken. Tyvärr. Den första gången mens över huvud taget nämns i mina böcker är när den uteblir. Och jag skäms lite över att jag tog den lätta vägen, samtidigt som jag ju vet att man aldrig kan täcka in allt i en bok.

Nu, inför internationella mensdagen, vill jag dock lyfta ämnet och utmana andra författare att berätta om hur ni ”hanterar” mens i era böcker. Finns mens ens med? Min fråga riktar sig till författare av alla kön och inom alla genrer. Ungefär 50 procent av alla människor kommer att ha mens under en stor del av sitt liv, så det är svårt att skriva böcker där inga karaktärer menstruerar. Jag taggar några, men hoppas många fler vill hänga på.

Förresten är det ju även mors dag imorgon.→ Läs resten av inlägget!

Starka kvinnor

Tidigare idag såg jag flera inlägg om starka kvinnor och om vi som skriver ska skriva om starka kvinnor eller inte. Typ. Och just då hade jag en massa saker jag ville göra ett inlägg om, men nu minns jag inte längre vad det var jag ville säga 😜

Däremot började jag fundera: vad menar vi egentligen med att en kvinna är stark?

Jag får ibland höra att jag är just det: stark.

Ibland handlar det om att jag helt enkelt är jag: sägr det jag tycker, gör som jag vill göra. I en del fall är det förstås något som kräver en ansträngning, men i andra sammanhang är det verkligen just bara sån jag är, och att jag är bekväm med att göra det, utan att ens behöva fundera över saken. Är det att vara stark?

Vid andra tillfällen handlar ”stark” istället om att jag gör saker långt över min kapacitet, men för att jag inte har något annat val. Det är alltså inte frivilligt. Och varje gång jag gör något bortanför min egen kapacitet, för att jag inte har något annat val, så går jag sönder lite mer. Är det att vara stark? Resultatet är jag blir lite svagare, ömtåligare, skörare varje gång. Och det hade varit mycket bättre om jag haft möjlighet att få vara svag från början, alltså om det funnits människor som kunde dela på ”bördan”, för det hade gjort mig starkare i längden.

Allt handlar förstås om definitioner vad man menar med stark eller svag.→ Läs resten av inlägget!

Kvinnliga karaktärer #kvinnohistorier211015

Huvudpersonen i mina böcker, Ailonise, kom från början till just för att det var brist på tjejer och kvinnor i fantasy. Tack och lov har den bristen arbetats bort, inte minst tack vare ett stort antal svenska fantasyförfattare.

Så vem är hon då, Nanna/Ailonise/Leinion/Ailsa?

Hon har svårt att acceptera de förväntningar en del har på henne som flicka. Hon ägnar sommaren åt ”vildmarksliv” i skogen tillsammans med sin bror och en vän, rider och jagar, trots ifrågasättanden från nära håll, och klär sig hellre praktiskt än vackert. Och när fara hotar så är det hon som tar initiativ till att möta fienden (vilket omvärlden senare har svårt att tro på, för inte kan väl en ung tjej …?).

Men vissa sorters oskrivna regler har hon ändå svårt att sätta sig upp mot. Kanske är det allra svårast när det faktiskt handlar om att hörsamma sina egna känslor och behov?

Och som alltför många av oss så har hon nog tendenser att vara lite för mycket duktig flicka. Hon vill reda ut det hon tagit på sig. Hon vill duga på alla områden. När andra inte mäktar med det livet lagt på dem, kliver hon in och gör andras jobb. Ibland blir det helt klart för mycket, alldeles för mycket. Och hon har nog lite för svårt att ta hjälp av andra. För ni vet hur det är: som kvinna måste man visa sig dubbelt så duktig, och tar man hjälp av andra så ses det alltför ofta som ett nederlag, som att man minsann inte klarade sig själv.→ Läs resten av inlägget!

Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara ”likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit ”fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad.→ Läs resten av inlägget!

Behovet av tjejer i fantasy

När jag började skriva Lysande klot tvenne så var ett av skälen att det var ont om tjejer och kvinnor i fantasy. I alla fall i de böcker jag hade träffat på – men förmodligen över huvud taget. Det här var i slutet av 1980-talet, och jag var i mina tidiga tonår.

Det fanns förstås en massa andra skäl till att jag började skriva. Jag gillade att hitta på berättelser – eller, alldeles oavsett om jag hade för avsikt att göra det så blev det så ändå. Och jag trivdes med att skriva, för då fick jag tala till punkt. I skolan under högstadiet var det annars ofta så att killarna tyckte det var deras arena, och en tjej som jag, som också hade åsikter och tog plats, var inget de uppskattade. Vilket gjorde att jag med tiden blev tystare i de muntliga sammanhangen, men istället vande mig vid att skriva ner mina tankar för att inte bli avbruten. Lysande klot tvenne var inte mitt första försök att skriva en bok, men det var den första bok jag fullföljde. Samtidigt utvecklades jag ju själv ganska mycket under den tiden. När boken var färdigskriven började jag skriva om den från början, skrev klart den ett varv till – och sedan blev den till slut något som fick bli liggande, med en tanke om att kanske någon gång i framtiden … men inte nu.

För snart fem år sedan ändrades mina livsomständigheter. Jag plockade fram det gamla manuset och bearbetade det, samt skrev en fortsättning och sedan ytterligare en bok.→ Läs resten av inlägget!