När jag plockade fram mitt gamla bokmanus för att bearbeta det, så la jag efter ett tag till en extra inledning. Mer av ett förord än en prolog. Texten var med när jag skickade till förlag, men kom sedan att plockas bort i något senare skede, innan utgivning.
Huset vid regnbågens slut handlar om fjortonåriga Ella.
Lysande klot tvenne handlar om fjortonåriga Nanna/Ailonise.
Det är förstås många böcker som handlar om fjortonåriga flickor. Men när jag börjar läsa Huset vid regnbågens slut av Annika Rolfsdotter så fastnar jag till att börja med på lite för många saker som känns lika. Första mötet med den mörkhårige pojken på den nya platsen. Första mötet med hästarna.
Men samtidigt slås jag av skillnaderna mellan Ella och Nanna. De är två väldigt olika fjortonåringar, med väldigt olika bakgrund och erfarenheter.
Nanna har på ett sätt varit med om mer och tyngre saker, haft mer mörker omkring sig. På ett annat sätt är det Ella som är mer erfaren och världsvan, där Nanna är okunnig och naiv. Sammantaget upplever jag Ella som den yngre av dem, större delen av tiden – men inte hela tiden.
Jag vill inte säga något särskilt alls med detta. Mer än möjligen just detta: Människor är olika. Exempelvis är fjortonåringar väldigt olika. Det går inte att säga att fjortonåringar är på ett visst sätt. En del är si, en del är så. En del är väldigt mogna, andra är väldigt barnsliga. De flesta är väldigt vuxna på ett sätt och väldigt barnsliga på ett annat sätt, eller tvärtom.
Och ja, det är också bra att bli påmind om.
[Okej, jag hade mer tankar om detta i början av min läsning av Annikas bok, men eftersom jag valde att ha fokus på boken istället för jämförelsen mellan Ella och Nanna så hann jag glömma bort en hel del av det innan boken var slut.]→ Läs resten av inlägget!
Första kapitlet-podden är en väldigt ny podd. Konceptet är enkelt: En författare från presentera sig och sin bok lite kortfattat, och sedan läser antingen författaren eller programledaren hela första kapitlet i boken.
Varje tisdag släpps ett nytt avsnitt, Ibland tillkommer bonusavsnitt, exempelvis vid bokreleaser.
Jag är med i avsnittet den 5 mars.
När jag var tretton och ett halvt år började jag skriva en bok om en fjortonårig tjej. Jag älskade att läsa. I en del av de böcker jag läste fanns det gott om flickor, men i andra saknades de oftast. Så jag skrev en bok av det slaget där det brukade saknas flickor.
Sedan tog det av olika skäl många år innan det blev en färdig bok, i tryckt format. Men jag är glad för den trettonåriga Sannes skull att den faktiskt blev klar, trots alla hinder längs vägen.→ Läs resten av inlägget!
Det här fotot på en liten finklädd flicka hängde i det rum jag och några författarkollegor stod i på Svaneholms julmarknad. Det syns kanske inte så tydligt på min avfotografering, men min upplevelse är att hon är väl påbylsad *under* de fina kläderna. De vackra kläderna ska synas men är nog för kalla för säsongen. Någon vuxen har sett till att hon ska hålla sig varm.
Det lyfte mig tillbaka till min egen barndom. Jag har vaga minnen av fjärran barndom, av täckjacka (jag tror den var röd?) under lussesärken när jag, mamma och lillebror traskade runt till de närmsta grannarna för att lussa. Det här är i så fall över fyrtio år sedan och hör till den där sortens minnen som liksom inte sitter fast i något annat, bara fladdrar fritt, och som man till slut börjar ifrågasätta.
Huvudpersonen i mina böcker har en barndom som är helt annorlunda mot min och den lilla flickan på bildens. Ailonise har ingen som ser till att hon håller sig varm, ingen som bryr sig om henne på det viset. Hon kallas inte ens för sina riktiga namn, för människorna omkring henne tycker de namnen är fisförnäma och ogudaktiga; istället kallar de henne Nanna.→ Läs resten av inlägget!
Den första riktiga snön faller utanför mina fönster. Och ja, det är något magiskt med snö, framför allt med den fallande snön, snöflingorna som befinner sig i luften och påverkar hela rymden (som i utrymmet) omkring oss. Ljuden förändras. Ljuset blir ett annat. Färgskalan dämpas och består av nyanser av vitt, blått och grått, brutet av bruna trädstammar.
Det händer något med själen av det där. Ett nytt rum öppnar sig. I morse kunde jag, trots att jag var ledig, inte somna om, för att ljudet, ljuset och känslan av snön därute väckte något särskilt inom mig.
Och så finns det en trygghet i snön. En känsla av att nu har jag gjort vad jag kan, men nu tar andra krafter över som inte jag rår över. Det har en av stressande effekt på en orolig själ som min.
Så här berättar Ailonise i Lysande klot tvenne:
Jag hade förstås alltid vetat att jag hade en pappa någonstans. Men jag hade inte haft några höga tankar om honom. När jag var liten hade det viskats och spekulerats överallt omkring mig om vem som kunde vara min far. Folk antog att han var någon okänd förbipasserande, och det förstod man ju hurdan han var. En slusk, en dålig människa var han, det kunde vem som helst räkna ut. Och mor min var knappast utan skuld hon heller. En liten oäkting var hon, flickebarnet Ailonise. ”Horunge” var det många som klämde till med.
Med åren hade skandalhettan minskat och det hade blivit tyst om saken. Men jag hade själv trott ungefär detsamma som alla andra. Jag hade tagit för givet att min far var en människa utan samvete, som aldrig tänkt på följderna av vad han gjort. Hur hade han annars kunnat låta mig vara kvar på det där hemska värdshuset? Inte för att jag var unik, det var inte direkt ovanligt med fäder som aldrig hörde av sig. Men jag hade så gärna velat, jag önskade att jag kunnat tro att han var annorlunda. Och för bådas vår skull brukade jag önska att han var död. Det var det bästa försvar jag kunde ge honom, och i praktiken var jag ju ändå föräldralös i vilket fall.
📚📚📚
Så hur är det, var hennes pappa en slusk, en människa utan samvete? Du får veta mer om du läser böckerna om Elsinorien.→ Läs resten av inlägget!
Vad läser du när höstmörkret härskar, regnet smattrar mot rutan och vinden viner?
⚪Lysande klot tvenne⚪ börjar just en sådan höstkväll. Det är mörkt, blåsigt och regnigt, och på värdshuset har en främling dykt upp. Men trots regndropparna på kläderna vill han inte sätta sig framme vid brasan med de lokala stamgästerna.
Vem är han? Vad är det för konstigt språk han pratar? Och varför tilltalar han just Nanna?
📚🍂
Snart är det höstlov, eller läslov som det numera också kallas. Hör du till de lyckliga som har ledigt och kan läsa mer än vanligt? Eller vill du ändå hitta höstläsning som passar ihop med en filt och en kopp varm dryck?
⚪Lysande klot tvenne⚪ är första boken i serien om Elsinorien. Rekommenderas från ca 14 år och uppåt. Finns även som ljudbok!
Rinda var tänkt att bli den där fantastiska nära vännen. En jämngammal flicka som alltid fanns där. Den allra första vännen för min huvudkaraktär som på grund av omständigheter aldrig haft vänner.
Men så blev det inte. Rinda visade sig vara alltför olik Ailsa: andra värderingar och principer, andra intressen.
Det gjorde berättelsen intressantare.
Och hur man är som fjortonåring säger inte nödvändigtvis så mycket om hur man är tio år senare. Människor förändras och kommer till nya insikter.
📖
Rinda la ifrån sig sitt blomfång bredvid sig på grenen. Sen började hon först linda ihop en stomme av de växter hon haft med sig, och efter en stund plockade hon äppelblommor från omkring oss där vi satt och fäste i det andra. Det skulle förstås bli en krans!
(Ur boken Lysande klot tvenne.)→ Läs resten av inlägget!
Det är något magiskt med februariskymning.
Inte nog med att det är ljust längre på dagarna. Men efter att skymning under lång tid inneburit bara inneburit att dagsljuset försvunnit, via olika nivåer av grått som slutligen (väldigt snabbt) blivit svart nattmörker, så finns det plötsligt färg i skymningen. Det är som att hela himlen skiftar i någon sorts guldorange. Även de dagar som himlen är grå så är den liksom inte bara grå, utan det gråa har en färgton. Och allt som träffas av skymningsljuset blir svagt rosaguldigt.
Mina böcker utspelar sig till stora delar på en annan planet. Portalfantasy kan man väl kalla det om man vill. Men jag har gjort det enkelt för mig och låtit den andra planeten vara tvillingplanet till Jorden. Jag minns inte längre varför jag valde att göra så. Men jag är överlag nöjd med det. För det innebär att jag inte behöver fundera över andra förutsättningar när det gäller hur stor gravitationen är eller hur mycket syre det finns i luften. Alla grundläggande parametrar är desamma. Visst, tråkigt på ett sätt. Men samtidigt skönt. För när jag exempelvis gläds åt en februariskymning här, så vet jag att om jag vill så kan jag beskriva samma typ av februariskymning där.
Att skriva fantasy innebär att man kan välja att skruva på parametrarna. Men man väljer själv vilka parametrar man vill skruva på.
