Att följa standardkoncept eller att besöka ett annat känslomässigt universum

Intro. Vers. Refräng. Vers. Refräng. Brygga. Refräng. Tonartshöjning. Refräng.

Nej, det är nog inte en korrekt beskrivning av en poplåt eller schager. Men ni fattar poängen. Det finns ett färdigt koncept, en uppbyggnad som anses vara standard. Man kan variera konceptet en aning, men inte hur mycket som helst.

Och konceptet funkar. Dels för att vi känner igen det, vilket ger en trygghet. Dels för att konceptet bygger på vad väldigt många gillar. Jag gillar det också. I alla fall ibland, och till viss del.

🎹

Jag är själv hemma. Jag ska laga mat och behöver musik. Jag sätter på Tori Amos skiva ”Boys for Pele” från 1996. Och hela min kropp och själ fylls med känslor. Inte en renodlad känsla, som i standardkonceptlåtar, utan många olika känslor. Själsliga känslor och fysiska känslor.

Musiken drar åt olika håll. Byter takt. Byter tempo. Byter uppbyggnad helt och hållet.

Toris låtar erbjuder inte tre minuter av en sak. Istället går jag in i ett helt annat universum. Ibland i låtar som varar bara en dryg minut, ibland mycket längre än en standardlåt. Musikstycken som utforskar ytterligheter men som ändå i slutändan hittar tillbaka till början.

🎼

Standardkonceptet har sina fördelar. Det funkar för många, kanske nästan alla. Det är därför det används så mycket. Men när något går utanför standardkonceptet på ett sätt som stämmer för just en själv personligen, så ger det så mycket mer. Att rensa bort och passa in i standardkoncept innebär kanske att något passar för fler, men samtidigt att de som skulle drabbas djupast känslomässigt av avvikelserna från mittlinjen missar det som skulle tagit dem med storm.→ Läs resten av inlägget!

Låttexternas lyx

Ibland är jag avundsjuk på de som skriver låttexter. I en ganska kort text kan man väva ihop reflektioner och händelser från vitt skilda sammanhang, koppla ihop iakttagelser och känslor, kommentera aktuell samhällsutveckling utan att skriva någon på näsan och utan att någon ens säkert kan säga att det är just det man kommenterar. Man kan börja texten på ett ställe och sluta någon helt annanstans. Och det behöver egentligen inte ens hänga ihop ordentligt, om man inte vill. 

Samtidigt skulle nog just detta göra mig alltför frustrerad för att kunna skriva så. Mitt upplägg när jag skriver är generellt snarast att koppla ihop saker för att göra det begripligt.

Jag kan älska en låttext och känna massor med igenkänning – och samtidigt vara livrädd att nånsin kommentera det. För jag vet inte vad låtskrivaren menade. Jag kan koppla till en sak jag upplevt i en rad i låten och till något helt annat i raden efter, men kanske menade låtskrivaren något helt annat än det jag tolkar in.

Och jag vet att det står var och en fritt att tolka på sitt sätt, men jag är sån att jag tycker det är pinsamt att missuppfatta. Nånstans utgår jag alltid från att alla andra säkert vet vad låtskrivaren menade.→ Läs resten av inlägget!

Musik och skrivande

Musik är viktig i mitt liv. Musik är en fantastisk väg till att försätta mig i en viss sinnesstämning, väcka (eller hantera) känslor, eller förflytta mig till andra platser eller världar.

Men nuförtiden vill jag ha tyst när jag skriver. Eller möjligen att det kan stå på något diffust på avstånd, men helst inte. Det stjäl för mycket fokus, och mitt huvud orkar inte med distraktionen.

Det har förstås blivit påtagligare efter utmattningen, som gjort min förmåga att utestänga onödiga ljud sämre och försämrat min förmåga att multitaska. Men redan innan utmattningen hade jag övergått till att inte vilja ha musik på när jag skriver. Kanske hänger det samman med föräldraskapet: det finns ändå alltid ljud och störmoment, och jag behöver kunna avgöra vilka ljud jag behöver bry mig om. Som ensam förälder är det ju alltid baea jag som är ansvarig.

Däremot finns musiken fortfarande kvar i mitt skrivande, både i texterna och i det som väcker skrivbehov.

Jag älskar vemodet i svensk folkmusik i moll. Jag älskar musik med tänkvärda texter. Och jag älskar en hel massa annan musik av olika genrer, där den gemensamma nämnaren nog ligger nånstans i melodiska uttryck och kraftfullhet.

Lyssnar du på musik när du skriver eller arbetar?→ Läs resten av inlägget!

Folkrot!

Vad gör du om en vecka, den 22-23 juli? Jag planerar att befinna mig på festivalen Folkrot! Så här står det på festivalens webbplats:

”Folkrot är en skånsk kultur- och folkmusikfestival, belägen på Spelmansgården norr om Hjärnarp, för människor i alla åldrar! Här sammanförs allt som är viktigt för hållbarheten av våra rötter och folkliga kultur, där alla får ta del av den otroliga skatt som Skåne besitter av folkmusik, folkdans, folktro, folksagor och hemslöjd.”

Först och främst ska jag dit för att jag älskar folkmusik och folkdans (vilket förmodligen den som läst mina böcker kan ana). Men dessutom kommer jag att ta med mina böcker om Elsinorien för försäljning. Jag kommer att vara en del av Folkrotsmarknaden kl 14-18.30 på fredagen och 10-18 på lördagen.

Folkrotfestivalen innehåller konserter, workshops, familjeaktiviteter av olika slag samt VM i träskofiol. Ja, och så spelas det förstås till dans.

Här kan du läsa mer om vilka artister som kommer att uppträda.

Här finns programmet.

Jag hoppas vi ses på Folkrot!

Läs resten av inlägget!

Musiken i texten

Monini sjunger långa sånger om ungersvennar, fagra jungfrur och aspelöv.

Arenas spelar cittern.

Nialdo täljer till en flöjt att spela på.

Elsinorierna dansar två och två, fyra och fyra, och i slingrande långdans över ängarna, till aldrig upphörande fiolspel, ända till morgonen.

Illidierna dansar avancerade uppställningsdanser med många turer.

I älvornas dans är det svårt att ens urskilja enskilda kroppar.

När omvärlden är för hotfull dansar ungdomarna i tystnad, utan musik.

Och på en ö långt borta dansar Ailsa och Dainas.

Musik, och dans, spelar en viktig roll i böckerna om Elsinorien.

Reel om detta på instagram.

Läs resten av inlägget!

Eternally

”I sew your shadow with my hair
I bind your shadow unto me
By day or night you shall remain
Before the Triple Goddess three.
I bind your shadow unto me
Maiden, Mother, Hecate
Dawn and noon and night black sea
Free you are, but bound to me
And you are mine eternally.”

🧶

Eternally, med norska Dollie Deluxe.

Igår la jag den som ljudspår till mitt filmklipp om trådar. Textmässigt passar den bra.

Men låten i sig är en gammal förälskelse. Den finns på nåt av mina första blandband från sent 1980-tal. Ni vet på den tiden man alltid hade ett kassettband redo i kassettradion för att kunna spela in favoritlåten när den spelades på radio, och ens inspelningar oftast saknade både intro och outro på låtarna och man hade radiopratarna med också på inspelningen för att låten inte skulle kapas ännu mer.

Dollie Deluxe var inte alls sån misik man skulle lyssna på. Vid den här tiden skulle det nog antingen vara pop eller pompös rock. Absolut inte sånt här. Alltså skulle jag aldrig drömma om att knysta för någon annan att jag gillade det här.

Men jag gillade det. Mer än så, faktiskt.
Jag lyckades inte höra texten korrekt på den tiden, men det jag hörde var tillräckligt för att trigga fantasin ordentligt. Ihop med musikens uppbyggnad, det instrumentala mellanspelet, och det där ljudet som får mig att tänka på svärd … ja, självklart lyssnade jag på det här när jag satt och skrev i mina tidiga tonår 😊

Numera vet jag att låten var en del av en musikal/rockopera (Which witch) som verkar ha varit uppskattad i Norge men sågades när den sattes upp i England.→ Läs resten av inlägget!

Musik i böcker – och musik vid skrivandet

Musik spelar en roll i mina böcker. Inte någon viktig roll. Men musiken finns där.

Arenas spelar på en cittern.

Nialdo täljer själv en flöjt att spela på.

Elsinorierna dansar både pardans, dans i större konstellationer och långdans över ängarna, och Monini sjunger långa sånger om långa sånger om fagra jungfrur och modiga ungersvenner, olycklig kärlek och ond bråd död till samma melodier.

Vid det illidiska hovet dansas det komplicerade uppställningsdanser med invecklade turer.

Och den kommande tredje boken dansas det till en ensam spelman efter skörden i Vaaten.

Så vad är det för musik som spelas, sjungs och dansas till?

I korthet kan man väl säga att musiken har sin grund i den folkmusik jag själv älskar. Och alla som hängt lite i folkmusiksvängen vet att folkmusiken är ganska gränslös. Visst, det finns musik som kan kategoriseras som att den hör till ett visst område, men samtidigt så plockas det friskt upp influenser från både närliggande och fjärran områden.

De sånger Monini sjunger, som är samma melodier som det dansas långdans till, har förstås sitt ursprung i balladtraditionen, som väl i alla fall går tillbaka till medeltiden. Men elsinoriernas långdansande över ängarna har också koppling till bretagnarnas fest-noz där man dansar typ hela natten, också där i långdansformationer.

Uppställningsdanserna vid illidiska hovet skulle bland kunna vara någon typ av menuett eller något liknande – och menuetter dansas också i mer folkliga sammanhang. Och över huvud taget är det ju ofta så att både de ”finare” sammanhangen och de ”folkligare” har sin grund i samma typer av musik och danser, men att de anpassas för sitt sammanhang.→ Läs resten av inlägget!