Igår var det NPF-dagen. Jag hade tänkt skriva något, men när jag väl hade tid var jag för trött.

Jag är förälder till ett barn (en ungdom) med NPF. Jag skriver dock sällan om det i sociala medier. Framför allt för att det inte är min sak att skriva om. Han skulle inte uppskatta att jag berättade på sociala medier. Så i den mån jag tar upp det här så är det utifrån min roll som förälder. (Och ibland utifrån det faktum att jag själv också har dragen, om än ingen diagnos.)

Att vara förälder till ett barn med NPF har dock påverkat mitt liv och min tillvaro väldigt mycket. Redan under det år min man var sjuk i cancer började skolan svaja för mitt NPF-barn, men då var vi i alla fall två föräldrar. Omkring ett halvår efter att jag blev änka kraschade skoltillvaron totalt för mitt barn. Skolans oförståelse och ointresse för att barn funkar olika, att alla inte kan tryckas in i mallen och att det faktiskt är skadligt för ett barn att tvingas iväg till något det mår så fruktansvärt dåligt av, ledde till djupgående effekter hos både mig och mitt barn. Att som ensam förälder sitta på möten med mängder av representanter från skolan, som alla hävdar att de vill barnets bästa och samtidigt hävdar att man inte ”samarbetar” när man vägrar svika sitt barn, det bryter ner en bit för bit. Eller för den delen när skolan skickar orosanmälan till socialen, riktad mot mig som förälder, för att barnet mår dåligt i skolan, på grund av skolan.→ Läs resten av inlägget!